Senaste uppdateringar RSS Göm trådar | Tangentbordsgenvägar

  • mathias 11:29 am on 28 June, 2009 Permalänk | Svara
    Etiketter Obama, , USA

    Jake suckar över en artikel som behandlar en riktigt konstig gudstjänst. En pastor i the Almighty States of America beslöt sig för att uppmana sina församlingsmedlemmar att hämta vapen med sig till en specialgudstjänst, med syftet att försöka visa att det faktiskt också finns laglydiga och intelligenta människor som bär vapen. Och pastorn bad ju faktiskt sin flock att inte ta med sig laddade vapen. Men det gör väl saken inte bättre? 200 människor besökte pastorns vapengudstjänst. Då antar jag att det fanns minst 200 handvapen i kyrklokalen. Vilket ju är ofattbart. Tycker de att det här är en bra sak, att kyrkomedlemmar börjar paradera sina vapen för att visa att de faktiskt är intelligenta?

    Pastorn sade att han ville ordna den här gudstjänsten för att besvara församlingsmedlemmarnas rädsla över utvecklingen i politiken: “He said he acted after church members voiced fears the Obama administration could tighten gun control laws.” Fears? Om att regeringen ska skärpa vapenlagar som är så sloppy att vem som helst kan marschera in i närmaste supermarket och införskaffa tio olika slags handvapen? Är inte det en bra och önskvärd utveckling i Amerika?

    Vad är det här för människor, egentligen? OK, det är en kulturell grej, inte en moralisk. Jag tror att jag förstår det. Men ändå. Att man går till sin pastor och klagar över att landets president försöker göra USA till en tryggare plats för medborgarna? Det är lite skruvat ur mitt perspektiv, men antagligen känner de här församlingsmedlemmarna sig otrygga över att vapenlagarna skärps: “For some reason, most people think that carrying guns is sinful. It’s not. I think my life is worth protecting.” Jag kan inte få in det här i min trånga europeiska skalle; det är en paradoxal hemskhet att människor anser sig vara tvungna att köpa vapen för att känna sig trygga.

     
    • Linda 1:22 e m on 28 juni, 2009 Permalänk | Svara

      Fast nu vill ja opponera mig: moralen är ju också betingad efter kulturen, så visst är det en moralisk grej, bara det att deras moral ser annorlunda ut är vår.

      Mvh,
      hon som dessutom just nu läser en sjukt intressant kurs i USAs idéhistoria

      • mathias 1:41 e m on 28 juni, 2009 Permalänk | Svara

        Jo, det är klart. Du har ju rätt i det. Jag menade att det som gör att de är vana vid vapen är beroende av att de har en annorlunda kultur än den som jag är van vid, och att deras vapenkultur, som jag anser är ganska förkastlig, inte betyder att människorna är moraliskt förkastliga.

        Kanske borde jag ha uttryckt mig såhär: Det som jag inte förstår när det gäller kulturen i USA är att människor med vapenpositiva värderingar opponerar sig mot kritik mot vapenlagarna med argumentet att man måste få skydda sig själv. Det är som om de vore blinda för det faktum att mindre vapen oftast är lika med mindre våld och kriminalitet.

        Låter som en intressant kurs förresten…

        • Linda 1:53 e m on 28 juni, 2009 Permalänk

          Ja men precis, de var bra sagt.
          I sin kultur är de ju inte moraliskt förkastliga, men för oss verkar deras moral snedvriden.

          Riktigt intressant kurs, om än ganska mycket att läsa och förstå och ta in, speciellt då ja int tidigare ha vari så införstådd i USA.
          Den andra kursen (som ja har skrivit åt dej ett fb meddelande om eftersom ja undrar om du har lust att hjälpa mej) e däremot skön o slapp o inspirerande. Kreativt skrivande e skönast.

    • Jake Belder 2:07 f m on 30 juni, 2009 Permalänk | Svara

      Thought you might find this interesting. I translated your post into English with Google Translate, which was a bit choppy, but I think I got the gist of it. Good thoughts.

      You might remember a post I had a number of years ago with a satirical video about how America is essentially built on a culture of fear. I think that is really something to think about. Having lived here for a few years now, I’m increasingly thinking that it is true. I just think about the way I hear Americans talk about the coming ’socialism’ or how they have reacted to this economic crisis. They are terrified when they lose control of things, and I suppose being allowed to own a weapon gives them a sense of control, even if it is just a fleeting sense.

      I don’t know. One thing I do know is that this pastor’s understanding of history is totally screwed up. It’s grossly over-simplified, terribly misguided, and an example of the ‘golden-age’ nonsense. And now unfortunately there are 200 more ignorant Americans.

      I shouldn’t be so mean, but somebody’s got to say it. ;)

      • Linda 10:43 e m on 1 juli, 2009 Permalänk | Svara

        Yeah, Americans don’t want to loose control, at least that is the way Europeans usually see them. Europeans usually don’t get why the states (as a country, but I can imagine it also applyes on the people) always have to eliminate every little threat. But at least as much as I have read about the history of ideas of USA, I’ve understood it is about their size. They do have an other perspecitve, on the world, than we do, I mean, they are the closest you can come to an empire these days.

        And that about fear is kind of funny, because those books I’ve read, written y bAmericans (about, in the big picture US vs EU) they think we act out of fear, by not reacting and by trying to use soft power instead of hard.

  • mathias 12:22 pm on 27 June, 2009 Permalänk | Svara

    Vi ska bege oss ut på en Jack Kerouac med min bror. In i bilen bara, och så drar vi iväg. Men vi kommer nog inte att impa benzedrine, och vi kommer inte att hamna på nån febrig och svettig jazz-klubb heller. Vi tänkte åka till Borgå istället.

     
  • Finlandssvenskt? Oj-hoppsan-då 

    mathias 2:52 pm on 26 June, 2009 Permalänk | Svara
    Etiketter ,

    Kulturtidskrift tipsar på Twitter om en rolig notis av Stefan Hammarén i Tidningen Kulturen om det senaste numret av 00-TAL, som väl då ska handla om finlandssvensk litteratur, men som tydligen, enligt Hammarén, missar målet. Synd bara att bokhandlare Helsingfors inte tar in 00-TAL, det får väl bli till att beställa via nätet. Shame on you, Akademiska Bokhandeln. Jag har frågat efter 00-TAL minst tio gånger, men ingen har någonsin kunnat säga något om den, trots att Akademen har haft 00-TAL i sitt sortiment för bara en kort tid sedan. Sakkunnig personal?

     
    • Kulturtidskrift-Dan 5:23 e m on 26 juni, 2009 Permalänk | Svara

      Det bör inte vara så svårt för Akademen att ta in 00TAL (eller andra svenska kulturtidskrifter) via Nätverkstan Ekonomitjänst. Enligt http://natek.natverkstan.net/aterforsaljare?36_function=view&36_subject=40070 gör de redan det…

      • mathias 7:43 e m on 26 juni, 2009 Permalänk | Svara

        Hejsan, jo, det är märkligt. De har haft den där, har själv köpt flere gånger. Men när de kollar det på datorn hittar de ingenting, inte ens namnet på tidskriften. Konstigt. Jag har stavat namnet åt dem, och till och med skrivit ner det så att de ska få knappa in det rätta namnet i sina datorer. Men nada. Fattar inte vad det beror på. Och sedan tar de in så få ex att de genast säljs slut. Men nu har jag inte sett någon 00-TAL där sedan numret om yttrandefrihet sommaren 2008. Men det kan ju också betyda att jag bara har missat det.

  • Och så var Michael Jackson död 

    mathias 9:54 am on 26 June, 2009 Permalänk | Svara
    Etiketter Michael Jackson, Musik,

    Michael Jackson, kära vän. Nu har du dött.
    Det är lite märkligt att en sådan ikon, som funnits och förekommit överallt ända sedan jag föddes och långt innan, plötsligt dör. En hel del av uppmärksamheten kring MJ har ju varit rätt negativ, ranchen, barnen, black-gone-white, men han gjorde trots allt fantastisk musik. Se bara:

    Jag minns första gången jag märkte att jag diggar Michael Jackson for real. Det var i lågstadiet, när jag i smyg tittade på MTV (pappa diggade inte alls den där kanalen), och där stod plötsligt Macaulay Culkin och spelade gitarr i sitt rum och trotsade sin far. Sedan exploderade hela rummet och Black or White drog igång. Oh yeah. Good stuff. Nu efteråt känns det ju bara olustigt att Michael Jackson ville ha med Macaulay i sin musikvideo.

     
  • mathias 10:07 pm on 24 June, 2009 Permalänk | Svara
    Etiketter , ,

    Intressant förresten med den här humanisternas kampanj – “Jumalaa ei todennäköisesti ole olemassa. Lopeta huolehtiminen ja nauti elämästä.”, har ni sett det? Samma på svenska, antar jag, “Gud finns förmodligen inte, så sluta oroa dig”. Jag tycker att det är rätt lustigt. Jag menar – varför nu köpa upp en hel himmelens (get it? the irony?) massa dyrt reklamutrymme för att uttrycka en ideologisk, icke-religiös åsikt så där publikt och in your face?
    Men å andra sidan – varför inte? Föder det diskussion är jag med.

     
    • Saara 10:51 e m on 24 juni, 2009 Permalänk | Svara

      Jag sa det åt min make (som du kanske känner) just igår – jag tycker kampanjen är en bra grej. Det finns någonting självemotsägande i fanatisk ateism (precis som du säger – om Gud inte finns, why bother?), och just därför får kampanjen ett ironiskt skimmer (förmodligen ej deras intention).

      Själva budskapet väcker med våld en tanke så mycket starkare än budskapet “Gud finns, så sluta oroa dig”, som ju örat vant sig vid i Finland. Jag tror mao att reklamen MOT Gud kan få en och annan upptäcka att de egenlitgen lite tror på ett högre väsen. Och det kan ju vara en kul upptäckt om den är ny.

      Kul att du tänker börja blogga mer ferekvent. Så kanske jag inte behöver blogga på din blogg.

      • mathias 9:04 f m on 25 juni, 2009 Permalänk | Svara

        Jo precis, det är faktiskt lite självmotsägande. Men samtidigt tror jag mig nog förstå grejen: det finns så mycket religiöst förtryck och andlig ångest, så varför inte försöka lätta på det trycket lite grann? Det är ju en bra grej, inte dålig. Jag förstår inte folk som tycker att den här kampanjen prackar ner på deras egen tro. Som biskop Björkstrand, man förstår ju att han behöver vara lite oroad då han ser sådana här grejer paraderas i Helsingfors (samma vecka som det är Pride-festival, oh God!…), men inte kan man väl säga att kampanjen är “mot vår västerländska kultur” heller. Märkligt.

        • Saara 8:15 e m on 26 juni, 2009 Permalänk

          Oj tänk om nån kom på en kampanj som på riktigt skulle lätta på det trycket!

    • Linda 1:38 e m on 28 juni, 2009 Permalänk | Svara

      I Sverige har det funnits en lite liknande reklam just nu.
      Sverigesflagga i tre etapper, gult med blått botten: först en med davidstjärnan, sedan halvmånen och efter det korset.
      Brevid detta texten “Gud finns nog inte, ändå påverkar han dig”
      Också denna humanisternas reklam, där dom vill skapa debatt om religionens roll i samhället, samt få alla “icke-religiösa” att bli medlemmar i humanisterna.
      deras hemsida: http://www.gudfinnsnoginte.se

    • iivana 3:02 f m on 3 juli, 2009 Permalänk | Svara

      Jag har inte sett reklamen än, men såhär tycker jag den känns bara skön, och rolig. (självironi,hallå,jag orkar inte med kristna som tar det som satans angrepp o ett personligt påhopp eller som inte bara kan förstå humorn i det) Den är ju rolig. Varför stressa?! Han finns troligtvis inte.
      Och om jag, med bakgrund i en församling grundad väldigt djupt på religiösa beteendemönster och socialt förtryck framom sanningen, testade att tänka så ett tag (utan den där lilla rösten i bakhuve) kanske mitt liv skulle ändras mot det bättre bara. så kanske också för en kristen kunde det vara enklare att närma sig Gud med att glömma den där stressen. Bara lay down, ta det lugnt, äta jordgubbar och sen så småningom hitta en Gud i allt det där..
      =)

  • Gombrowicz 

    mathias 7:52 pm on 24 June, 2009 Permalänk | Svara
    Etiketter ,

    En av tusen tankar som jag plockar med mig ur Witold Gombrowiczs Dagbok: att samhällsskildringar kan se så olika ut, ha så många former, de kan vara fiktiva, de kan vara sakprosa, de kan vara poetiska. Och Gombrowicz skildrade samhället i sin dagbok. Rättare sagt kan hans dagbok kallas för en slags semiprivat essäsamling eller debattbok eftersom han medvetet riktar sig till en publik, och eftersom hans dagbok är mycket polemisk. Ofta uppehåller han sig vid kommunismen, och hur inkonsekvent eller smalt som kommunismen praktiseras. Kolleger och motståndare tillika får sig runt öronen då de naivt tror att kommunismen kan bota världen.

    Och som skrivande exilpolack under 1950- och 1960-talen är Gombrowicz i sin fulla rätt att skriva om samhället ur en kommunism-kritisk synvinkel. Jag har för mig att Witold Gombrowicz har kallats för “den första postkolonialisten”, och visst finns det sådana vibbar i Dagbok I-III. Polen har väl under långa tider kunnat betraktas som en rysk koloni, och den polska självbilden är i högsta grad aktuell för Gombrowicz. Inte bara kritiseras de redan döda polacker som levat under den barska ryska överhögheten, men lika mycket, och kanske ännu mera, är det de samtida polska nationalisterna som får nöja sig med att befinna sig under Gombrowicz förstoringsglas. Efter uppväxten i Polen under 1910- och 1920-talen, och efter att ha iakttagit det sena 1930-talets och 1940-talets Polen ur en exilposition i Argentina, har Gombrowicz lärt sig att en nation (eller ett folk) inte är att betraktas som något enhetligt, förklarligt eller ens förståeligt.

    Gombrowicz skrev själv romaner. I Ferdydurke närmar han sig Kafkas obarmhärtiga fiktion; hans skolpojke till huvudperson, som ertappas som obildad och tölpaktig av sin gamla magister, och som gång på gång förnedras, är en slags absurdismens Josef K. Skolpojken lider och plågas men drivs till en märklig form av masochism där han finner sig oförmögen att påverka skeendets gång.

    Överlag attackerar Gombrowicz den konstnärliga formen i sina dagböcker. Fokus på form verkar klä av konstnären en stor bit av själva det konstnärliga, tycks han säga, vilket ju kan tyckas vara lite märkligt. Hur ska man ge konstnärligt uttryck utan form? Men å andra sidan: konsten föds väl inte i formen, eller i en stävan efter formen? Det är formen som är konstens möjlighet, man ska ju skapa för tusan! säger Gombrowicz, men samtidigt pekar han tydligt på hur formen också hela tiden innebär en brutal begränsning för konstnären.

    Men formen, ja. Den form som Gombrowicz har valt för sina dagböcker är otroligt fascinerande. Vilken egocentriker han är! Hans dagböcker är en härlig härva med självmotsägelser, egocentrism, upptagenhet med det egna intellektet, det egna skrivandet, den egna kritiken. Det finns en ovanligt stor spännvid i Gombrowicz tankevärld. Han är förmögen att fördjupa sig i så många små detaljer, och i så stora idéhistoriska entiteter att man måste bli förtjust i honom, hur självupptagen han än är.

     
    • Gustaf Redemo 6:51 e m on 25 juni, 2009 Permalänk | Svara

      borde kanske kolla in den rackarn. Läste en novell av honom i Res publica tror jag det var. Gillade den om än något gåtfull vad han egentligen menade.

      • mathias 12:02 f m on 26 juni, 2009 Permalänk | Svara

        Jo, han gillar att vända på orden och på meningarna. I Ferdydurke är det precis så, vad vill han säga egentligen? Det är en bra bok. Även om det går rätt långsamt så njuter jag av att läsa den. Men det finns ett dunkelt sug i den romanen som jag inte riktigt har klurat ut ännu. Jag tror att Gombrowicz i sin skönlitterära produktion rätt så mycket tänjer på vad fiktion egentligen är, precis som han i sin dagbok tänjer på gränserna genom att inte skriva dagbok så som de flesta tänker sig en dagbok. Kanske det finns lite av en Borges i honom?

        Tack för kommentaren, Gustaf.

  • mathias 6:45 pm on 24 June, 2009 Permalänk | Svara

    Diggar förresten det här nya utseendet. Det är nästan som Twitter: när man är inloggad på WordPress kan man uppdatera direkt på ingångssidan på bloggen, snabbt och enkelt. Men om man vill redigera inlägget får man gå in på Dashboarden.

     
    • Saara 7:07 e m on 24 juni, 2009 Permalänk | Svara

      Den här visun känns rätt. Lätt att läsa. Nu måste du börja skriva mera för annars är det ju ingen idé, hihi.

      Mums!

      • Saara 7:08 e m on 24 juni, 2009 Permalänk | Svara

        … plus att min avatar från år X funkar!! Never seen it happen before.

    • mathias 7:30 e m on 24 juni, 2009 Permalänk | Svara

      Jepp, ska nog börja. Nu har det ju kommit tre inlägg på två dagar, whohoo :)
      Avatars e coola.

  • Sommartankar 

    mathias 12:17 pm on 24 June, 2009 Permalänk | Svara

    Det är som taget ur Francoise Sagans Bonjour Tristesse, ni vet, den där sommarslöheten man sjunker ner i. Så känns det just nu. Jag bryr mig inte om att Sagans huvudperson är en vacker och lustfylld tonåring och att jag är en halvbitter nästan-30-åring, slöhet som slöhet.

    Egentligen kanske jag bara längtar ut till skärgården, till lugnet och det smått mytiska skimret som vi nordbor ger skärgården, mmmm. Jag drömmer om en evig Saltkråkan-tillvaro, underbart. Det är så karakteristiskt, så franskt-nordiskt: när en fransk författare skildrar sommar sker det genom en översexifierad tonåring, och när en nordisk författare skildrar sommar sker det genom skärgårdskaraktärer som är så alltigenom mysiga att man bara vill spinna dagen lång. Nåja. Utslag av sommartristess, alltså. Det är skönt att bara drifta omkring.

    Enjoy the Saltkråkan:

     
  • Bloggdvala 

    mathias 4:47 pm on 23 June, 2009 Permalänk | Svara

    Trots att bloggflödet är lite stillastående just nu, så läser jag ju fortfarande mycket. Som tur. Hur lever man utan att läsa? Jag har försökt läsa lite mindre nu och lyssna mer på musik på min fabulösa iPod, men ja. Vad kan man säga? Böcker is the shit, så är det bara. Har läst mera Murakami på sistone, och håller nu på med Malte Perssons fina roman Edelcrantz förbindelser. Medan ni väntar på nästa inlägg kan ni lägga till mig på Twitter, där jag som oftast befinner mig.

     
  • Philip Roth på Facebook 

    mathias 3:23 pm on 25 April, 2009 Permalänk | Svara
    Etiketter , Philip Roth

    Läste nyligen Philip Roths Konspirationen mot Amerika, och skrev en kort recension av den på Facebook. Orkar inte skriva ngt. nytt om den bara för bloggen, så jag kopierar in texten från Facebook.

    Någon som läst romanen i fråga, eller ngt. annat av Roth som ni rekommenderar (det här var min första Roth-roman)?

    Going into this book, I was already impressed by the idea of it. Charles A. Lindbergh, hero aviator, anti-semite and isolationist, gets elected president and starts collaborating with Hitler and the entire superstar staff of the Third Reich; von Ribbentropp, Himmler, Göring, Goebbles. It’s the story of an America that gets sucked up into isolationist fantasies and the promises of a president, promises that will keep them out of the great war that’s raging the European continent, Russia, and the Asian half of the world. But at the same time this America throws out civilian rights and a good chunk of the moral pie. America becomes a nation for the select few, a nation for only the supporters of the chief of the hour.

    And America is targeting the Jews, no surprise there. The Roth family is the focal point of the novel. We see them in their everyday life in Newark, from the first days of the Lindbergh candidacy, to the last days of his presidency. As little Philip, our narrator, gets to know more of the world, he at the same time gets to know that there is no knowledge that will enable you to live a better life. EVerything crumbles, is what he seems to learn in school, in the streets, and even in his own home. Riots break out when paranoia is spreading through the country. Is there a big Jewish conspiracy that lead to the kidnapping and murder of president Lindbergh? Why did the president disappear? Where is he? What has Germany and Hitler got to do with all this? Jewish leaders and kidnapped and arrested. Normal citizens don’t dare walk the streets in fear of massive pogroms. 120 people, Jewish people, are killed in just a few days.

    This is a very well researched book. It feels quite real. It’s fascinating to try and follow the line between the actual, historic reality and Roth’s fictionalization of the possibilities that lay latent in the real-time America of the 30’s and 40’s.

    The Plot Against America is a good story about a family that got caught up in a web of paranoia and fear. Philip Roth’s writing is intimate and detailed. The really frightening thing about this novel is that it lays open how easily an entire nation is passivated and deceived by sweet-talking politicians and bureaucrats. The context of the book is now history, but the topic of it is still current and relevant. Whether Roth intended it or not, this novel speaks as much of the time it was written in (published in 2004), with the re-election hysteria of Bush, as it does of the 1930’s and 1940’s.

    Läs andra bloggare om , ,

     
    • Rade 8:57 f m on 22 maj, 2009 Permalänk | Svara

      Dude, my man! What’s up?

      Jag är tillbaks i Hesa och jobbar i Gräsviken än en gång. Kanske vi kan luncha nån dag :)

      Peace

c
skapa ett nytt inlägg
j
nästa inlägg/nästa kommentar
k
tidigare inlägg/tidigare kommentar
r
svara
e
redigera
o
visa/göm kommentarer
t
till toppen
esc
avbryt