Det finns en bra essä om Imre Kertész, Günter Grass och Joachim Fess i Dagens Nyheter idag. Det handlar främst om Kertész nya roman/essäbok/självbiografi, Dossier K. Utan att desto mera återge innehållet vill jag bara delge er ett citat från essän:
För den som upplevt omständigheter där det är viktigare att äga anpassningsförmåga än en identitet skänker romanformen livet dess genuinaste form. Bara genom att framhärda i sitt eget främlingskap, och alltså insistera på fiktionens nödvändighet, kan författaren frigöra sig från de påtvingande bestämningarna.
För Kertész var det givetvis nazitysklands koncentrationsläger som tvingade honom att uppbåda all den anpassningsförmåga han bara kunde. Och upplevde säkerligen därigenom en grym förlust av både den individuella och den kollektiva identiteten. Hans nya bok är ett försök till svar på den här mångtydiga och svårbesvarade frågan, Hur blev jag den jag är?
Kan vi i dagens individualiserade samhälle fullt av självhävdande drifter, förstå vad det innebär att leva under förhållanden där den egna identiteten krossas, enbart för att ersättas av en tvångsmässig anpassning till de omgivande grymheterna?
Och hur intressant är det inte att fundera på relationen mellan livets fiktionalitet och det främlingskap som man periodvis eller konstant upplever? Kan författare genom främlingskaper producera bättre litterära texter? Är det kanske just genom erfarenheter av främlingskap som fiktionen föds och odlas? Vad tror ni?
Gustaf Redemo 2:02 e m on 19 december, 2006 Permalänk |
Jag tror inte att man måste vara en främling för att uppbåda rika texter. Däremot tror jag i och med att man skriver om verkligheten sker ett visst distansskapande som kan göra även diskbänksrealismen intressant. Fast nog bör man skruva till den något, annars kan man lika gärna skriva reportage.
Jag kommer ihåg när jag läste ”en jävla vinter” av Hans Gunnarsson och jag förundrades över hur denna grådaskiga realism kunde vara så bra.
Mathias 3:38 e m on 19 december, 2006 Permalänk |
Gustaf, jo, jag tror jag vet vad du menar. Ett begrepp man kan använda för det som du beskriver är väl främmandegöring. Att skriva om bekanta saker men ändå att kunna åstadkomma en effekt som gör det nytt på något sätt…
Men att vara främling, ja… jag vet inte, jag tror nog att en beskärd del av de stora författarnas produktion är sprungen ur en sorts främlingskap. Tänker då främst på Dostojevskij och Kafka och andra sådana tunga typer. De var väl på ett sätt främlingar för sin omkringliggande miljö.
Gustaf Redemo 2:22 e m on 24 december, 2006 Permalänk |
Nu skulle vi kunna sätta igång och slänga författare fram och tillbaka och bedöma vilka som är främlingar i sitt eget land. Därför vill jag bara kort reflektera över Dostojevskij, eftersom Kafka har jag knappt läst och där har lite att säga.
Visserligen bodde D perioder i utlandet, likaså skickades han till Sibirien i exil. Men var han någonsin främling i sitt eget land? Jag tror inte det. Inte heller tror jag att han skulle medge något liknande. Han var slavofil. Han motsatte sig det västliga inflytandet i Ryssland. Säkert var han både kuf och udda. Men i moder Rysslands mylla stod han nog rätt upprätt.
Tillägga vill jag som en parentes att jag har träffat ryssar som är mäkta glada när jag nämner Fäder och söner av Turgenjev före något verk av Dostojevskij. Jag har fått kommentaren att västerlänningar verkar tro att rysk litteratur endast består av Dostojevskij och Tolstoj. Fäder och söner handlar om en adelsman som är främmande för den nya tiden.
Ha så trevligt i stugan. God jul