En artikulativ son del 7

Den här gången är det nästan lite skrämmnde. Ronja-Liv hade svårt att somna i kväll, och jag hade barnen ensam medan frugan var till gymmet. Jag blev lite nervös på stackars babyn i sängen, men till sist somnade hon ändå. Efter det sa jag god natt åt Benjamin, och han sa åt mig: ”Pappa… inte ska du sticka kniven i Ronja?”

Oh my. Jag lovade honom att aldrig göra det.

Eva och Prometeus

Min vän Inkeri sa en gång att det enda hon strävar efter är kunskap, och att det faktiskt är det enda som är värt att sträva efter. I litteraturen och Bibeln är viljan till kunskap och kanske specifikt den fördärvande kunskapen genomgående teman. För Eva var kunskapens träd av ondo, och det blev orsaken till att Adam och hon kastades ut ur Eden. I den grekiska myten om Prometeus får människorna ta emot elden (och enligt vissa myter var det just Prometeus som skapade människan). Zeus blir rasande, för i och med att människorna får kunskap om elden börjar deras tid av upplysning. Prometeus straffas för sitt svek mot gudarna genom att bli fastbunden vid berget Caucasus. Örnen Ethon äter upp hans lever, som växer tillbaka nästa dag, för att igen bli uppäten av Ethon. I 1800-talsromanen Frankenstein (vars undertitel förresten lyder eller den moderne Prometeus) drivs doktor Frankenstein av något som väl kan kallas girighet efter kunskap. Han skapar ett monster, han måste få veta om det går. Det är först efter att han har skapat ett till monster som sällskap åt det första monstret som han ångrar sig och inser vidden av det som han har skapat.

Varför är kunskapen fördärvande? Kanske någon om flera århundraden kommer att se tillbaka på vår tid och se tendenser till fördärvande kunskap i olika saker, kärnkraft, cellbiologi, etc. Det finns de som redan nu skriver om vår tids fördärvande kunskap, se t.ex. Margaret Atwood.

Jo jo. Det är svårt att veta vad som är värt att veta.