Bo Setterlind och myten

Jag hittade en samling med Ensamhets- och kärleksdikter av Bo Setterlind i mina föräldrars bokhylla. Det är för det mesta sentimentala dikter med en lite fadd udd av naturromanticism. En hel del religiös tematik och nyckeord som tempel, Maria och bön förekommer också i dikterna. En dikt tycker jag dock så pass mycket om att jag citerar den i sin helhet här på bloggen.

Pegasus

Nyss såg jag i trafikvimlet en häst,
som i sakta mak utan att låta sig hindras
av rädsla för den uppdrivna farten
genom sin husbondes stad drog en gammaldags skrinda
bland människor och automobiler
och som därvid höll sig som god kamrat
till ljussignaler och filer.
Men han vägrade springa och lunkade sakta i leden
och såg på färger i träden, som långsamt svepte förbi.
Det var dikten, som kommit till staden
från sin bortglömda by,
och genast begynte människorna skrika
och automobilerna gny.
Men hästen, som var sin husbondes vän,
var redan på väg hem,
och därför såg han sig inte om,
när deras piskor i luften slog.
Det var en vision av mod.
Jag tyckte, att mänskligheten satt
som skugga på världens kuskbock,
och den evige Pegasus var det, som drog,
skaklad vid husbondens skrinda,
spöklikt skaklad vid kosmiska hjul
där naven med ekrarna lyste
om dagen som skivor av sol, av sol.
Och när de gått in i sitt lider,
de glimmade hela natten och stod
som stjärnhimlar hemma i tiden.

Jag tycker om den här bilden: Pegasus, den mytiska bevingade hästen som går och drar sitt diktlass genom tiden, evigheten, mänskligheten, den spirande nya staden med dess otåliga automobiler. Undrar om husbonden då är Bellerofon, och om Bellerofon, den stora hjälten som slogs mot och besegrade amazonerna, Kimera och Solymi, skulle vara vidare smickrad av att bli degraderad till husbonde.

Litteratur som lutar sig emot myter har ofta en djupare botten än texter som inte gör det. På något sätt känner man av en vibrerande längtan tillbaka till myten i sådana här dikter eller texter.

Den verklige Harold

Filmen Stranger than fiction handlar om Harold Crick, en kille med ett tråkigt liv som en dag börjar höra en röst i sitt huvud. Rösten är så till vida lite annorlunda att den inte säger åt honom att göra något speciellt, utan i stället återberättar den allt som han tar sig för. ”It’s not telling me to do anything.” ”Well what is it doing then?” ”It’s narrating.”

Harold är en romanfigur. Rösten han hör är författarens. Det är riktigt intressant, faktiskt. Kan föra tankarna till hur nära verkligheten står fiktionen eller tvärtom. Ett av mina favoritställen i filmen är när Harold hör berättaren säga orden: ”…that around the corner lied his sudden and apparent death.” Den hittills så tysta och till sina rutiner hängivne mannen blir plötsligt högljudd, impulsiv och till och med passionerad. Scenen som utspelar sig i Harolds hem, efter att han har slagit sönder halva lägenheten och uppgivet sätter sig framför spegeln, är rörande. Förhållandet till anarkistbagaren Ana (spelad av Maggie Gyllenthaal) ger honom en gnista, och den verklige Harold visar sig vara mer passionerad än man först trott.

Emma Thompson gör en kusligt bra roll som neurotisk författare, och Dustin Hoffman spelar litteraturprofessor. Will Ferrell spelar Harold Crick.