DN – bokrecensioner NYTimes Books LATimes Books Guardian Books
I dag är det marknad i ett soligt Myrbacka. När vi gick och tittade på allt som erbjöds till rimliga eller mindre rimliga priser utbrister Benjamin spontant: Vilken hääärlig marknad! Jag skrattar till och tillägger saligt: Jaa-a, och vilket vackert väder!
En idyll, helt enkelt.
Andra bloggar om » Barn, Familj, Finland, Marknad, Vår, Väder
Andra bloggar om » Flickr, Foto, Gamla stan, Stockholm
oh, fint:)
Ja den var riktigt fin! /per
låt mig flytta låt mig flytta snälla ge mig en studieplats och pengar och låt mig flytta
Jag tycker om den där innerliga, men inte lika innerliga som spontana känslan när man läser en dikt som talar till en, dikten talar till en, men inte lika mycket talar som insinuerar, pockar på, understryker vissa saker i sig själv som väcker något i läsaren, i mig själv, i andra och alla. Låt sedan poesins ord foga bild till bild och så beskriva, väcka, tala, viska.
Jag tycker om att se raderna på pappret, först föra fingret över dem och sedan ögat och sedan tanken.
Jag tycker om att tänka på raderna, diktens rader, orden, som små partiklar av liv som jag andas in, andas ut, andas in, andas ut, och för varje rad jag andas blir dikten mer och mer jag.
Jag tycker om att tänka på att det är märkligt att läsa. Att det döda pappret och bläcket kan väckas och genom en blick och en tanke bli någonting odött.
/
Genom din rad kan katarsis bli mitt -, skulle jag säga till den poet som frågar mig om vad dikten är.
Jag sökte på YouTube efter ett klipp från den legendariska poesiuppläsningen Six Poets at the Six Gallery. Det var där, i San Francisco, som grand old man Allen Ginsberg första gången läste upp sin milstensdikt Howl. Beatgenerationens främste förespråkare och enligt många dess upphovsman och centrum, även om andra inflytelserika var med, Jack Kerouac och William S. Burroughs tex. Tyvärr fanns det inget klipp därifrån, det var en fängslande uppläsning, såg den på DVD för något år sedan.
Men det fanns några andra pärlor. Här är en av dem. Ginsberg läser sin dikt America. Musiken är Tom Waits.
Jag kan ju inte befästa det empiriskt, men jag tror att det var så där som 50- och kanske 60-talet kändes. Förvirrande, skrämmande, samtidigt myllrande, extatiskt. Det är en hemskt vemodig känsla över den här dikten, speciellt med Waits musik ackompanjerande. Men jag tycker om det.
Sen måste jag sätta in ett klipp till. Radioheads musik till Ginsbergs sönderklippta dikt
på pappersark.
Mera Ginsberg: Howl, Haiku, Kaddish.
Andra bloggar om » Allen Ginsberg, Beat, Dikt, Författare, Litteratur, Lyrik, Poesi
Ginsberg var en riktig höjdare. En av de bästa böckerna om Allen och gänget är When I was cool av Sam Kashner. Han gick på deras skola och deras pedagogik var utöver det vanliga, förmodligen bättre än vanliga skolpedagogiken.
Tom Waits är en av mina husgudar! Och hela den där beatgenerationen, visst var den spännande. Jag var tonåring på sextitalet och visst var det förvirrande och skrämmande men faktiskt också tror jag tryggare än vad samhället är för unga idag. Man kunde ge sig ut och resa och komma hem utan ett öre, det fanns alltid nåt sätt att hanka sig fram på. Och inte fick jag pengar hemifrån och faktiskt inte från socialen eller nån arbetslöshetskassa heller. Det fanns liksom plats för bohemer i den tidens samhälle. Det fanns ingen som sa att man måste se till att vara förnuftig och börja pensionsspara när man var tjugo bast.
Gustaf, jo, Ginsbergs poesi har en drive som är riktigt tilltalande, och ganska ovanlig. I alla fall är det min erfarenhet av hans dikter. Har inte läst mycket, men hört en del uppläsningar på nätet och på DVD och läst några dikter här och där.
Kirira, jag är åttiotalist, så beat är riktigt långt ifrån mitt eget liv, men som tur lämnar alla generationer böcker efter sig! =)
Har ännu inte läst Kerouacs On the road, men borde borde borde nog göra det snart snart snart. Den epoken intresserar mig rätt mycket för tillfället.
Tack för kommentarerna -
On the road var en livsinspiration för mig. Den talar om att leva till fullo. Läs den och läs sen Dharmagänget. Den fick mig att intressera mig för zenbuddhism och lärde mig att man aldrig kan trilla ner från ett berg: det stämmer.
Härligt. Han låter trött och uppgiven och ändå driver det på. Och musiken är på pricken. Tack för att du satte upp den här videon, den sparkade in inspiration i mitt trötta huvud!
Jimmy, du rör dig i bloggvärlden! :D
Jag saknar hela din familj, har ofta drömt om att ta nattbussen och komma upp och hälsa på er. Kommer nog att komma snart också, so watch out!
Jo, Ginsberg, han var en cool kille. Han blandar märkliga nyanser av vemod och sorg som aldrig ändå slår över i uppgivenhet. Och jo – Waits musik till är liksom pricken på i:et.
Jodu, det har varit nästan noll-linje på webben en månad eller så- bröllop (inte eget, bestman…), grafiska jobb, Sinis utställning, konst, ljud, workshopdragande, FAMILJEN, men nu… kanske lite mer. Kom och hälsa på för allt i världen! Här händer det!
”Granny’s not really gone. She’s in… I call it a freezer factory.” Så sa en mormor till sina barnbarn när hon skulle förklara att hon är borta men inte helt död rent tekniskt sett.
Det kommer en dokumentär på tv om kryonics. Folk som fryser ner sin kropp i behållare och kanske hoppas på så vis komma till liv någon gång i framtiden. Åh ja – och om din kropp är svag, hugg då av huvudet och frys ner bara det.
De kallar det ”the ultimate commodity”.
Håhh. Nån gubbe tror han ska kunna vakna upp i framtiden och han tycker det är värt ofattbart mycket pengar. Lycka till, gubbe.
Jag ser bara Dr. Frost framför mig, professorn i C.S. Lewis That hideous strength vars huvud blev avhugget och placerat på en maskin som höll honom vid liv och lät hans hjärna svälla upp till enorma proportioner. För att göra honom till något av en Zarathustra, antar jag.
Ja, jösses amalia ändå. Tittade en stund på samma program. ”I hope to come back to a perfect world, that we have learned from our mistakes”, sa nån tant. Jag håller med, lycka till.
Oj oj oj…
Är det annars en bra bok dendär av käre C.S. ?
Hei Mathias!
Nå har jeg for første gang lest ”Mio, min Mio” av Astrid Lindgren. Har du lest den? Jeg syns den var helt fantastisk. Tenkte kanskje du hadde lest den masse, siden du er svensktalende og siden du liker litteratur, samt at du liker fantasy. :)
-Hilde-
hör, hör,
jag vill höra eller-
kan du ens viska det?ligg, ligg, kan vi vara sams nu?
ner, ner, kan vi vara sanna nu?helvetet kan kanske vara det som
ligger där
på tungan
balan – serar
och rullar ner i halsen igen
och stockar luften
och gör oss döda
igenvi ligger där
i marken
i lådan
under vokalmaskarna
under konsonantmyllan
under bokstavsblommorna
väntar
och sedan dör vi
igenoch stiger upp
igen
väntar
och sedan dör vi
igenoch inte heller en gång nu snart kanske
nu kommer orden kanske
inte och då dör vi igen
igen
Andra bloggar om » Dikt, Litteratur, Lyrik, Ord, Poesi
I morse när jag satt på bussen på väg till stan såg jag en man i en gul jacka och en gammal kvinna i en grå jacka stå och vänta på en hållplats. De steg på bussen samtidigt, men de verkade inte ha någonting med varandra att göra. Kvinnan gick genast för att sätta sig på sin plats, ganska långt fram i bussen, utan ett ord till mannen. Mannen i gult blev kvar hos chauffören för att betala för resan. När han sedan hade betalat gick han rakt fram till den gamla kvinnan, gav henne en biljett och gick sedan snabbt till bussens bakre del. Utan ett ord till kvinnan. Det var riktigt förbryllande.
Jag kunde inte komma fram till någon annan lösning än att kvinnan var mannens mor. Han kan inte ha varit en vårdare. Han verkade vara för känslokall för det. Det kan ju inte ha varit bara vem som helst, eftersom han köpte en biljett åt kvinnan. Det kan inte bara ha varit någon som hjälpte henne att köpa biljett, eftersom även de mest tystlåtna brukar säga ett ord eller två om man blir tillbedd att hjälpa någon äldre människa.
Men sen då – varför satt han inte bredvid sin mor? Varför hjälpte han inte henne till sin plats? Varför sade han inget åt henne? Varför sade hon inte något åt honom? Inte ens på busshållplatsen stod de bredvid varandra, utan en bit ifrån. Hela situationen utstrålade en stor distans. Det var riktigt märkligt att se hur de betedde sig.
Av någon orsak kom jag att tänka på det som Nina Persson i The Cardigans sjunger i en låt: ”Oh, how can it be, sweet mama tell me why / why all love’s disciples have to wither and die.”
Andra bloggar om » Buss, Människor, Märkligt, Observationer, Tankar
… och den där låten är så grym! Bara för den där textraden måste jag lyssna på den nu.
Ibland är det fascinerande att åka buss och titta på andra som också åker buss. I lördags natt fick jag värsta romanuppslaget bara av att se på medpassagerarna, men det säger nog mer om min hjärna än om mina medpassagerare. :)
Jo bussar är bra. Susanna Alaskoski som vann Augustpriset nu här senast sade att hon skrev större delen av sin Svinalängorna på bussen till och från jobbet. så visst går det – jobba vidare på romanuppslaget :D
aj man dör först sen ti sist. Huwwa då! de sku int va så behagligt!
voi neeeeeeej
*blir med desamma rädd för döden*
nå man säger väl att döden kommer till den ensame, och den som icke ensam är den skola också innan bli det…
(har läst dikter i vårsolen)
Hej Mattis!
Kan du skriva en blogpost som är egnad åt din finlandssvenska studie(?)kompis med ljust hår..och pannlugg??! Och sätt in foto på henne! Det är väl hon som finns på foto me dej o Carina på ert databord?
Jag misstänker nämligen att hon och jag gått på samma ryska kurs x antal gånger…suttit breve varan, talat finska, uppmärksammat ismyg varandras svenskspåkiga anteckningar,arbetat i par.. hoksade det en gång, men sen stack hon innan timmen slutade o har inte varit på två gånger sen så ja kunde inte fråga ..”känner du Mathisas Rosenlund?” :D
Men hursomhaver…:D Är det hon??
Inte undrapå isåfall att hon sett så konstigt på mej…hon har säkert tyckt jag är jätte näsig och arrogant, men jag hoksade jättesent att hennes utseende ju är samma som typ din väns?!?!?!!!!:D
Mattiiis..:D posta en bild på henne!
Hon verkar YMNYJ=klok.
jag har dessutom varit hos er samtidigt som hon nångång..om det är odno i tosche…en o samma..
och annars mattis (ja, jag är babblig idag :P), min tfn gick ju sönder å ja tog i bruk Lindas gamla, o där hoppade fram några jättegamla sms…bla en från mitten av 2005 typ… minns du:
SHTO ETA ZA TIP?!
Hanna #1: jo jag vet, man blir lite mörkrädd när man hör barn tala på det där viset…
Hanna #2: Jo, det är Birthe du talar om. Hon e i Sverige nu. Hon är ganska klok faktiskt. Hon har också varit i Ryssland flera gånger. Jobbat som frivilligarbetare på barnläger och sånt. Men det var i Lettland tror jag.
Hanna #3: Jo du var nog på nån fest nångång samtidigt typ. Inflyttningsfest kanske?
Hanna #4: Jo, jag minns det där meddelandet – jag minns till och med vad det betyder… Det är ok att vara babblig. Men du sku kunna komma hem till oss och vara babblig in real life nån gång också, tycker jag =)
jag som trodde att man redan är död då man hamnar i graven… proven wrong once again :)
Ah, det är så kul att läsa denhär ’serien’ :D Keep it up!
Igår såg jag 300. Den handlar om trehundra spartaners kamp mot Xerxes och dennes armé. Hela filmen präglades av en mytisk domedagsstämning och visuellt sett är filmen otroligt bra. De som såg Sin City, en annan film som baserats på Frank Millers grafiska romaner, kommer att känna igen sig i det scenografiska landskapet.
Medan jag såg filmen kunde jag inte låta bli att jämföra stridsscenerna med de i Sagan om ringen. I båda filmerna är det stora arméer som clashar ihop och scenerna är utdragna och spektakulära. Jag gillade ändå kampscenerna i 300 bättre. Kanske för att de bottnar i grekisk mytvärld, och specifikt i en berättelse med verklighetsbakgrund (kung Leonides med 300 spartaner mot en armé som är över tjugo gånger större), medan Tolkiens roman kanske anspelar på andra myter men i grund och botten inte hänvisar till något annat än sina inre textuella förhållanden. Det blev liksom lite större perspektiv medan jag såg på 300. Rekommenderas, speciellt om man gillar det grafiska/scenografiska mer än eller lika mycket som storyn. Intressant att notera att det även har gjorts en annan film med utgångspunkt i den här berättelsen. Den är från 1962 heter The 300 Spartans.
Andra bloggar om » 300, Film, Litteratur, Myt, Tolkien
Den vill jag se!
Och så skulle jag inte ha något emot att ha serierna heller för den delen.
Älskar serier.
Oj, vill se!
Höll på att dö av lycka då jag kollade Sin City. Trodde de va nån vanlig tråkig actiongrej, men icke icke icke! Woah, säger jag bara :)
Jag ska se filmen nu på Onsdag. Det blir spännande det.
Kollade på den gamla versionen för några veckor och knåpade även ihop en recension:
http://erikhellsborn.blogspot.com/2007/03/recension-300-spartans.html
Åååh, jag hade glömt de här fotona! De är tagna på Johans föräldrars sommarställe ute i Ekenäs skärgård, och det är nu tre år sedan. TRE ÅR! Benjamin var ett och ett halvt år, och han var ljuvlig. Man ser hur Ronja-Liv nu verkligen liknar Benjamin då han var i samma ålder.
Jag kommer ihåg de här första åren med Benjamin som riktigt lyckliga tider. Det var härligt att få lära känna honom, se vem han är, hur han lärde sig saker och ting. Småningom började han prata, forma meningar, frågor, påståenden. Lovely.
Och nu Ronja-Liv… pappas ljuvliga lilla troll! Hon är härlig, och hon är vild, bestämd, ENVIS. Precis som sin far. Och sin mor, hahaa. Och hon fyller snart ett år! (De här fotona är tagna nu i veckan.) Tänk att tiden har gått så snabbt. Det känns som en månad sedan jag sov på golvet i förlossningssalen (på barnmorskans order, obs!) och blev tillsparkad och någon skrek att nu kommer bebisen och jag hann precis raggla upp till Carina och jag hann precis se hur barnmorskan fick tag i R-L innan hon damp i golvet. Håhh. Ljuva minnen -
Söta barn, storögda blickar.
Man blir så väldigt nostalgisk av att se foton man glömt. Fördelen med digitiden. Fotona ligger i datorn bland tusen andra och är som nya när men ser dem.
Men damp hon faktiskt i golvet?
Åh, ursäkta, nej, det gjorde hon inte.
I rephrase:
”barnmorskan fick tag i R-L precis före hon hann dimpa i golvet.”
Jag höll också på att slå i golvet när jag föddes. Och det var riktigt nära alltså. Barnmorskan fick kasta sig fram och grabba tag i min häl. Riktigt så nära var det inte med Ronja-Liv…
Åh, det är så kul med bilder på syskon i samma ålder – dvs syskonen har inte samma ålder i verkligheten, men på bilderna. Plötsligt framträder helt nya likheter. Vet att jag nån gång har jämfört dagklubbsfoton på mitt sexåriga jag med dagklubbsfoton på min sexåriga bror. Jag tycker att vi liknar varandra, men sådär i vardagen, med sju års åldersskillnad, är det ingen som ser det längre.
Jo, det gick väldans snabbt när det väl gick i gång med R-L. :)
Barnmorskan hade ropat på Mathias som sov under bordet några gånger, utan att han visade minsta lilla lävnadstäcken…
…Till slut spang hon fram till honom, medan hon drog på ena hansken, (OBS! ENA hansken)sparkade till gubben, han vaknade och förstog säkert knappt var han befann sig. Barnmorskan halvropade: ”isi ylös! nytt vauva tulee!”
M ragglade fram till mig, barnmorskan hann aldrig dra på sig den andra hansken, för nu var R-L redan född.
Jag han häller aldrig krysta… :)
ni har no söta barn! :) Hoppas verkligen vi ses till påsken!!!!
Tanja, 
hanna 7:29 e m on 31 mars, 2007 Permalänk |
voi nää *idyll idyll* fluff fluff.