Stridsberg & Khemiri

Sara Stridsberg får för sin roman Drömfakulteten Nordiska rådets litteraturpris 2007. Det är fråga om en roman i vilken författaren skriver om ett fiktivt möte med ultrafeministen Valerie Solanas, känd för sitt SCUM-manifest och för sitt mordförsök på Andy Warhol. Det finns en film från 1996 om Solanas också, som är riktigt intressant. I shot Andy Warhol heter den.

Jonas Hassen Khemiri i sin tur fick Svergies radios litteraturpris för sin roman Montecore. Tjoho. Nu blir Mauritz glad.

Återstår bara att läsa dessa prisvinnare. Om man har tid för det.

Andra bloggar om » Böcker, Författare, Litteratur, Norden, Nordiska rådets litteraturpris

Brott, straff och teaterns magi

Senaste fredag såg jag Teaterhögskolans uppsättning av Fjodor Dostojevskijs Brott och straff, som var satt i en stor teatersal utan egentlig scen. I salen fanns stora mellanväggar på hjul. Väggarna var ihopfogade som stora kryss, och mellan scenerna rullades väggarna runt och formade olika skådeplatser. Vi i publiken fick mellan scenerna bära runt på våra stolar och raskt följa efter aktörerna. Det var stundvis förvirrande, men effektfullt. Eftersom vi bevittnade en dramatisering av en av litteraturhistoriens mest myllrande romaner var det lämpligt att även scenografin var rörlig och splittrad.

Föreställningen inleddes med en monolog av Raskolnikov, som porträtterades av fyra skådespelare samtidigt. I golvet i salen fanns en nedsänkning över vilken det låg tjocka järnbalkar. De fyra skådespelarna stundvis föresvann och dök upp mellan och över och under järnbalkarna och spelade ut en febrig monolog som tydligt visade den splittring R. som karaktär präglas av. Jag gillade den öppningen. Det gav direkt en känsla som överensstämde med pjäsen i övrigt.

Raskolnikovs mordgärning visades inte direkt på scen. Passagen i romanen i vilken han högg yxan i de två gummorna användes i stället symboliskt som ett överhängande hot, eller en överhängande färg av svart.

Karaktärerna trädde fram tydligt, även om det till en början kunde tyckas rörigt med flera skådespelare som spelade samma karaktär vid olika tillfällen. Det var dock inget problem i längden, eftersom Raskolnikov alltid bar kläder i svart och rött, Sonja alltid gräddvitt, etc. Ska inte säga så mycket om skådespelarnas prestationer, eftersom jag inte ens vet vad de flesta skådespelarna hette. Dock var det en av Raskolnikovarna som utmärkte sig speciellt. (Om någon av de inblandade i föreställningen läser detta; vänligen meddela den skådespelare som i början höll Marmeladovs monolog att han gjorde ett strålande jobb genom hela föreställningen. Hans intensitet strålade.)

Eftersom jag inte är någon teaterkritiker och absolut inte vet mycket om dramatik som genre kan jag inte säga så mycket utöver detta. Jag kan dock kan uttala mig om den stämning jag som åskådare upplevde. Det var intensivt, stundvis rysande. Själva ursprungsromanens bredd speglades väl. Det fanns dock vissa farsartade scener som i den här uppsättningen gavs för mycket av karnevalyra.

På det stora hela var det ljuvligt att sitta där i salen! Det var en lång föreställning (sex och en halv timme), som dock kändes lätt att se ända till slut. Det var den första gången jag kände något som skulle kunna kallas teaterns magi; jag har aldrig förr känt att teater är eller kan vara någonting mera än skådespelare som står på scen och levererar repliker. Nu kändes det riktigt intensivt och levande. Jag kommer nog att minnas den här föreställningen som en av de bästa. Till stor del tillskriver jag det den närhet till skådespelarna och handlingen som man fick i och med den kluriga scenografin.

Andra bloggar om » Böcker, Dostojevskij, Dramatik, Författare, Helsingfors, Litteratur, Teater
Intressant?