Benjamin sitter på golvet i sitt rum och leker med ett spel. Ronja-Liv sätter sig på sin blöja bredvid honom. Hon plockar en av spelpjäserna och börjar peta på den lite grann. Benjamin blir tokig. Jag går dit och försöker medla. Försöker få barnen att lugnt leka tillsammans i barnrummet. Sonen vill inte över huvud taget komma överens med dottern, och försöker föreslå någon annan lösning som inte skulle innebära att han behöver sätta sig ned bredvid henne:

“Vi kan döda henne.”
Jag känner något ramla ner i min mage, men håller mig filbunkslugn:
“Hur ska vi döda henne?” (Hur pedagogisk är nu DEN frågan?)
“Nåå… vi kan sticka kniven i henne.”
“Vill du göra det?”
“Nää.”
“Tror du att pappa vill göra det?”
“Nååå-nääää.”
“Tror du att mamma vill göra det?”
“Nå. Nä.”
“Varför tror du att vi inte vill göra det?”
“Nåå… för att vi älskar henne?”
“Precis.”

Andra bloggar om » , , , , ,