Gombrichs konsthistoria är fascinerande och klok

Häromdagen köpte jag en bok som jag har velat köpa länge, länge. Det är Ernst Gombrichs fantastiska The Story of Art.

Redan från de första sidorna är jag som trollbunden av Gombrichs beundransvärt ödmjuka och kloka sätt att guida läsaren i konsthistorien. Introduktionen till boken handlar om att man bör ha ett öppet sinne när man bekantar sig med konst från olika epoker och kulturer, och vara medveten om att det i historien ofta har varit fördomar och förutfattade meningar som har avgjort hur människor har reagerat på nya inriktningar inom konsten.

Vidare påpekar han försiktigt att konstföremål sällan bara är föremål, som skapats utan något annat syfte än sig självt. Det är sällan som konstnärer enbart tänker på att göra någonting vackert, enligt Gombrich, som om avbildningen av något som anses representera skönhet är ett självändamål. Tvärtom har en överväldigande del av konsthistoriens mest värdefulla fynd haft ett praktiskt syfte. Vilket jag tycker är viktigt att komma ihåg när man betraktar konstverk och söker förstå varför konst har uppkommit, och vad som har inspirerat och motiverat konstnärer genom tiderna.

Det finns kapitel för varje betydande epok i historien, börjandes med förhistorisk tid och grottmålningar. Sedan går vi via Egypten och Mesopotamien till Kreta och Grekland, där Gombrich uppehåller sig under två välskrivna och kunskapsrika kapitel. Vi står alla på egyptiernas och grekernas skuldror, menar Gombrich, och avser då att konsten under dessa epoker mer och mer antog formen av subjektiv representation av verkligheten. Konstnären blev under dessa epoker något annat än en mästare i att upprepa de gångna generationernas traditioner.

Romarna, buddisterna, de kristna, muslimerna, kineserna, alla får de var sitt kapitel innan Gombrich sedan når medeltiden. Efter medeltiden återger varje kapitel mer detaljrikt de följande århundradena fram till modern tid, och ofta uppehåller sig Gombrich vid bara några enstaka års konsthistoria per kapitel.

Mest fascinerande är rösten i boken. Gombrich finns på ett mycket charmigt och tilltalande vis hela tiden här bredvid mig när jag läser. Det är en mycket litterär återgivning av historien. Nästan som att läsa Herodotos, faktiskt, Gombrich är lika uppenbart passionerad över det ämne han skriver om.

Jag köpte The Story of Art i Phaidon Books snygga pocketutgåva. Den känns som en bomb i handen, kompakt, stadig och den är över 1000 sidor lång. En av de mest bekväma böcker jag har läst på sistone. Om man nu kan uttrycka sig på det viset. Men det tycker jag att man kan.

Någon som läst Gombrich, eller annars bara har ett intresse för konst och konsthistoria?

Andra bloggar om: Böcker, Författare, Historia, Konst, Konsthistoria, Litteratur

Vad har man annars bröder till?

Ehrm, det finns vissa saker man bara blir glad av. Som det här: Christian grävde fram några gamla foton på mig och lade upp dem på sin blogg. Ja, och jag känner ett visst ansvar för att varna er att inte bli skrämda av det ni ser, hehe.