Fucklner
Många säger att det är fruktansvärt svårt att läsa William Faulkner, men fortsätter i samma andetag att han minsann är en av giganterna i den anglosaxiska litteraturen. Att hans böcker ju nog är bra, men svåra. Jag har funderat på det här med det svårtillgängliga hos Faulkner.
För visst är ju hans prosa lite väl tät och mustig ibland. Folk säger att hans språk är för komprimerat för casual reading. Jag tror att det har att göra med att det händer så mycket i hans meningar. Varje sats liksom pushar handlingen framåt. Och så finns det mycket under- och överordning i de långa meningarna. Små informativa bisatser infogas efter och mellan huvudsatser. Och för det mesta innehåller bisatserna information om personerna, hur de beter sig, vad de har på sig för kläder, hur de rör sig, och huvudsatserna handlar om själva handlingen, vad som händer och hur saker och ting utspelar sig. Det här stämmer kanske inte för alla hans böcker, men åtminstone i Sanctuary, som jag läser nu, verkar det vara på det viset. Kanske är det det som gör att man uppfattar Faulkner som svår. Att man har många trådar att hålla reda på samtidigt, i samma andetag. Faulkners grepp om texten och intrigen är hårt.
Jag tycker mycket om Faulkner. Man måste bestämma sig för att verkligen läsa honom. Har ni läst Faulkner? Åsikter?
iivana 5:34 e m on 20 oktober, 2009 Permalänk |
Nej har inte läst. Fast jag brukar tycka om just tex att information om personerna presenteras sådär i smyg, naturligt liksom, då blir det mera som att se en film (se berättelsen framför sig) då man ser person X springa efter tjuven, så märker man samtidigt att han har glasögon och haltar och är man och använder typiska boots for rockare och och och.. fast det som är ”viktigt” är att han springer efter tjuven och det är spännande. Varför stanna upp bara för att se på personen? Om det finns en handling alltså? Blir det inte för platt då? Varför ska personporträtt också så ofta berätta allt, inte låta läsaren se själv?
Nåja, blabla.
Kanske du vill bidra med ett exempel ur texten?:)
mathias 3:12 e m on 22 oktober, 2009 Permalänk |
Här är en paragraf ur Sanctuary:
Jag vet inte om det är karaktäristiskt för det som jag skrev om Faulkner i själva inlägget, men jag tog nu det här stycket för att det åtm. visar på hur informationsmätta hans meningar är. Jag gillar också hans liknelser – här speciellt representerat i ”as though Sunday were a quality of atmosphere”.
I såna här täta och drivna stycken kan man ganska tydligt se hur Faulkners inflytande sträckt sig till bl.a. Jack Kerouac.
mathias 3:18 e m on 22 oktober, 2009 Permalänk |
Och ja, just det: Faulkner är nog en bra författare att studera om man vill se hur information om personer kan presenteras med extrem återhållsamhet. Faulkner säger nästan bara sådant som driver handlingen framåt. När jag på måfå slog upp sidor i Sanctuary, föll blicken påfallande ofta på meningar som inleddes med subjekt + verb.
Jag minns inte om du var med då vi träffade Kjell Lindblad på Gran Delicato, men han sa samma sak som du, att han inte vill bli skriven på näsan med pyttesmå detaljer om personerna. Att det trots allt blir en mer öppen och luftig text om man håller tillbaka lite med detaljinformationen om karaktärerna i berättelserna.