sugar buffs

Jag sitter på café och försöker koncentrera mig på att läsa och kommentera en uppsats som ska diskuteras senare i dag. Men här sitter en stor grupp amerikanskor med yogamattor i högsta hugg (en av kvinnorna är gravid) och diskuterar bakelser och tårtor, precis bredvid mig. Brownies, coconut cake, cupcakes, real butter, cocoa, herbs, chocolate, all that jam and stuff, mudcake, cream-cheese, so delicious!

Är deras liv så lätt att de bara kan sitta på café och diskutera bakelser under en halv timme i sträck? Det borde man väl egentligen anse för en bra sak, men.

Andra bloggar om: Bakelser, Blogg, Café, Helsingfors

Barndomen som myt

Jag är i Vasa just nu. Min forna hemstad. Det är nu sju år sedan jag flyttade bort, och det känns fint i magen varje gång jag hälsar på. Barndom, alltså. Det är något märkligt med barndomen. Hur många författare och konstnärer har inte gjort myt av barndomen? Främst då Proust, kanske. Medan den sjuklige berättar-Marcel ligger till sängs rullas hela barndomslandskapet upp i en enda lång panorama. Doften av Madeleine-kaka som väcker livliga minnen och associationer. Vågor av minnen som sköljer än hit, än dit, och som för läsaren till barndom och förflutet.

I mina farförldrars hus bor Majasaari. Den monumentalt mytiska Majasaari, som jag aldrig någonsin har sett (iaf. inte som jag kan komma ihåg), men som hela tiden har funnits i min barndom som en fond av ålderdom, de äldre, ni-måste-vara-tysta-så-ni-inte-stör-Majasaari. Det är märkligt att en människa som aldrig har korsat ens väg i egentlig bemärkelse ändå kan lämna så tydliga spår efter sig. Använd-tofflor-så-ni-inte-skrapar-i-golvet-med-fötterna-och-stör-Majasaari. Spring-inte-Majasaari-kan-bli-störd-av-det. Varför en sådan respekt för Majasaari? (Här kommer småstadsparanoian in: man ska uppföra sig bra så att ingen tror något illa eller konstigt om en.) Till och med nu, när jag sitter hos farmor och skriver det här, finns Majasaari nedanför mig, under mina fötter, går tyst omkring i sitt hem och gör vad i hela friden det nu än är som hon gör.
Philip Teir har en lite småmytisk barndomkänsla i vissa av sina dikter från debuten Någonting faller ur hennes mun i min mun. Jag har tyvärr inte med mig hans diktbok just nu, annars hade jag citerat en dikt därifrån. Barndomen är tyst och lågmäld, tycks vissa av hans dikter säga. Eller: barndomen är en fantasi. Diktjaget liksom jagar barndomen, vill förstå och minnas, leva om på något plan.

Och det är just som förlorat tillstånd som barndomen blir mytisk.

Andra bloggar om: Barndom, Myt, Mytologi, Proust, Tankar

Senaste nytt i Myrbacka

Tjoho, sitter i vår nya lägenhet i vår nya soffa och surfar med vårt nya USB-modem. C stryker våra gardiner och barnen sover i sin nya våningssäng. Känns trevligt.

Läste om Atwoods semiprofetiska och totalt superinspirerande Oryx & Crake under den gångna veckan. Det är en helt otrolig bok, jag kommer inte ifrån det. Karaktärerna rockar, Jimmy, Snowman, Oryx, Crake. Språket är klockrent, innovativt, fantasi- & lekfullt. Det tematiska stoffet är är hårresande skarpt och detaljerat beskrivet, och jag är ambivalent: kommer framtiden verkligen att se ut så här?

Vi har planer på en liten bibliotekshörna här hemma, med bokhyllor, fåtölj, litet bord med plats för en tekopp eller två. Ser riktigt fram emot det.

Grannarna ovanför oss är somaler, och de har en märklig vana att bulta med något hårt i golvet varje kväll nio-, tiotiden. Ber de för hårt, dunkar huvudet i golvet? Odlar de potatis i vardagsrummet? Spelar de baseball?

“Äääääh! Hur gör kvinnor sånt härt?! En GARDIN! Alltså ett lakan som hänger i fönstret, hur ska det vara så mycket jobb med ett sånt här? Va? Skrattar du?” säger Carina och är lite småfrustrerad.

Livet är ganska gott just nu.

Santiago och farfar

Läste Den gamle och havet på tåget häromdagen. Det är en grymt bra bok. Jag gillar den. Hemingway skriver så rakt på något vis, så koncentrerat och inte alls svulstigt. Den gamle och havet är dessutom en så kraftig berättelse, man kommer riktigt nära inpå den skröpliga men beslutsamma Santiago som fåfängt kämpar mot svärdfisken och naturen och sig själv.

Jag tänkte på min farfar medan jag läste. Igår hittade frugan dessutom några foton av min farfar, där han står i en båt och fiskar i Björköby utanför Vasa. Det var fina foton. Han var ingen Santiago, jag tror han var alltför realistisk för det, men han var fin ändå.

Och jag gillar böcker som tar en tillbaks till människor eller händelser från ens eget liv. Liv och litteratur liksom.

Andra bloggar om: Böcker, Familj, Hemingway, Litteratur

I dag. En miniodyssé.

I dag såg jag en regnbåge över Vanda. Jag såg min dotter dansa. I dag fanns det fler gula höstlöv på marken än under någon annan dag denna höst, jag räknade dem alla. På allén till daghemmet blev jag plötsligt glad. Alla färger. I dag lyssnar jag på musik som förklarar för mig vad kommunikation innebär. Jag är inte Odysseus men jag känner mig i dag som en inkarnation och kombination av något som samtidigt är mänskligt och gudomligt. I dag var det så kyligt i luften att flygplanen ovanför hustaket skar i öronen. I dag. I dag fanns det många människor i minikjolar. I dag hade jag nycklar i min hand men ingen dörr att öppna.

Andra bloggar om: Berättelse, Dikt, Ord, Poesi, Vardag

Tumvers

Tog en tumvers i Bibeln nyss. Den här versen kom upp:

När Goljat närmade sig, sprang David ut för att möta honom. David stack ner handen i sin herdeväska och tog fram en sten och sköt iväg den med sin slunga. Stenen träffade filisteen i pannan och trängde djupt in, och Goljat stupade mot ansiktet mot marken (1 Samuelsboken 17:48-49).

Och faktiskt, rent symboliskt har det kanske känts så under de senaste månaderna eller veckorna. Eller ja: det har känts som om jag fortfarande kämpar med jätten. Nu snart tror jag mig kunna dräpa Goljat. Men inte än. Det kommer. Jag litar på Gud, trots allt.

Andra bloggar om: Bibeln, Gud, Tro

Vår granne

Vi bor granne med en irakisk man i medelåldern. Nu som då kan man se honom susa genom området med sin blåa cykel, som pryds av en kantig och ovanligt stor pakethållare av stål. Alla muslimska kvinnor i de här trakterna lär vara rädd för honom. Ändå är han världens vänligaste. Jag försökte en gång diskutera Saddam Hussein med honom. Det var precis efter att diktatorn blivit fångad, och eftersom jag vet att mannen har varit med i den irakiska armén i femton år var det lite riskabelt, men jag ville ändå fråga honom vad han tyckte om sitt förra statsöverhvud. Han började gestikulera och knagglade på sin nästan enstaviga finska: “Saddam! Ei. Huono! Vain tappaa, ei, ei hyvä.” Där ser man -

För några år sedan fanns det artiklar i våra lokala tidningar om tolv nazister som hade överfallit “några män från Irak”. Dessa män försvarade sig och det hela utmynnade i en resa till tingsrätten.

Nå, det kom sedan via en inblandad flickas vittnesbörd fram att nazisterna inte hade överfallit “några män”, utan en man. Det var vår granne. Han försvarade sig mot tolv nazister. Och han gav dem stryk. Vad säger man då?

Andra bloggar om » Berättelse

Lokaltågets moderne Hezekiel

I går satt jag på tåget och ritade en bild i min Moleskine. En finsk man i fyrtioårsåldern satt sig på bänkarna på andra sidan mittgången. Han började långsamt mala sin knaggliga engelska åt en mörkhyad kille (jag skulle gissa att han var från Ghana eller Gambia). Den här finska mannen såg ut som en modern Hezekiel: stort hår, skägg, en blick som bestod av lika delar desperation och förvirring. Han brydde sig inte så mycket om att afrikanen inte sa någonting själv, utan bara satt och nickade. Vilt gestikulerande lutade finsken sig fram och viftade med sina händer framför alla som satt runt omkring honom. Hans budskap var idealistiskt. Han ville att alla ska lära sig vara tillsammans, “Imagine if we could be all together, white, black, yellow, pink, whatever whatever whatever.” Till sist, precis innan han steg upp och gick ut på Hoplax station bad han oss alla komma ihåg att “massat ovat viisaita, yhtä viisaita kuin te olette, älkää pelätkö massoja!”

Jag vet sedan inte om mannens budskap stämmer överens med Hezekiels budskap, kanske inte, men jag undrar om Hezekiel också betraktades som en virrpanna som man först ler och skrattar åt, men som sedan får en att tystna och undra exakt varför man skrattar, eftersom budskapet i sig självt inte är dåligt eller skrattretande. Kanske det har med sociala regler att göra.

Andra bloggar om » Berättelser, Helsingfors, Liv, Tåg

Flimrande neon-liv

Armbandsurets miljoner tick-tack
är mitt liv

Dina fåfängt viftande ögonfransar
är mitt liv

På tusen flimrande armageddonskyltar i neon,
mitt liv,

blodrött &
sedan ljusgrönt

Andra bloggar om » Dikt, Litteratur, Poesi

Poesin och landskapet

Jag skriver det här som en fortsättning på min läsning av tidskriften Horisonts underbara Ryssland-nummer med temat Poesin och landskapet. Läs det om ni har möjlighet.

Först, två bilder:

En åttaårig pojke sitter på harven bakom en traktor. Det är en solig eftermiddag april. Traktorn är grannblå och rostig. Bredvid pojken sitter farfar med sin sneda och beigefärgade skärmmössa och ser ut över åkern. Han vänder ner blicken mot potatisarna som ligger i behållaren på traktorns plog. En gång per sekund tickar traktorn till och markerar planteringstakten. När potatisarna är planterade väntar farmor med smörgåsar med ansjovis och ägg.

En man stiger ut i korridoren och ser sig omkring. Han letar efter sin bror. Bland alla människor ser han plötsligt ett bekant ansikte. Några sekunder senare hugger det till i mannens hjärta. Broders ansikte är vridet och hans ögon är röda av alla torkade tårar. Förvirringen som uppstår när glädjen över återseendet och sorgen över en stor förlust blandas ihop och rörs om är svår att hantera. Farfar dog i morse. Min första tanke är hur glad jag är över att han hann träffa sitt första barnbarn.

-

Jag kommer så tydligt ihåg vissa händelser och situationer i min barndom. Ibland är det fråga om Replots skärgårdslandskap eller min farfars brors gård på den österbottniska landsbygden. Andra gånger väcks barndomsminnen från Savolax till liv.

Under läsningen av Horisont 1/2007 slog det mig att en bra eller stark läsupplevelse ofta får mig att associera till de här landskapen eller till de människor som fanns med i min barndom. En del av dem finns kvar, andra är döda. Min barndoms landskap följer med mig, även nu, någonstans, latent.

Och det är poesin, litteraturen som ofta får återuppliva dem.

Poesi är att skapa nya, osynliga landskap. Men lika ofta återför poesin oss till gamla, bekanta landskap. En del av poesins funktion och livskraft är att den förmår återuppväcka landskap som vi fysiskt sett omöjligt kan återse, men som vi med poesins och minnets kraft åter en gång lär känna.

Efter att jag har blivit förälder rivs min egen barndom upp, och som följd reflekterar jag mera över den än tidigare. Jag brukar ibland också tänka på hur min son eller min dotter kommer att tänka tillbaka på eller komma ihåg de här åren här i Vandas Myrbacka. Är det här ett landskap som de kommer att minnas med värme eller med något annat som inte är lika smickrande?

Andra bloggar om » Dikt, Horisont, Landskap, Litteratur, Poesi, Tankar, Tidskrift
Intressant?