Jag tog mig till Helsingfors bokmässa idag. Trevligast var Ulf Stark som pratade om sina barnböcker Mirakelpojken, Krutpojken och Detektivpojken. Han verkade så sympatisk och han pratade så fint om sina egen barndom, och om sina böcker som enligt honom till stor del bygger på egna upplevelser. Tänkte stanna för att lyssna på Hal Duncan men jag drog hemåt i stället. Läser Stephen Kings On Writing som bäst.

Den förbjudna frukten

Bolaget Apple försvarar sin visuella image stenhårt, och är ökänt trigger happy när det gäller att dra andra inför rätta. Nu har Apple stämt Victoria School of Business and Technology i Canada för att deras logo är utformat som ett äpple.

Visst liknar ju logona varandra, men jag har svårt att tro att någon skulle blanda mellan dem. Det som marknadsförs har ju dessutom över huvudtaget inget med varandra att göra. iProdukter vs. utbildning.

Också Woolworths i USA har tydligen fått Apple på nacken för sin logotyp.

Och det kan man ju faktiskt förstå. Woolworths logo liknar visserligen inte Apples logo lika mycket (ska det ens föreställa ett äpple?), men den firman marknadsför i sin tur produkter som kanske i vissa fall kan sammanblandas med Apples, och därför kanske en lawsuit i det fallet är mer motiverad. Eller? Begår Woolworths och Victoria School trademark infringment, som det så fint heter? Eller är det Apple som är överdrivet petnoga med att bevaka sin logotyp?

Andra bloggar om Apple, Logo, Marknadsföring

Oj, Kaj

Någon har hittat till min blogg genom sökorden kaj korkea-aho gay. Jaså.

Twanker, twidiot!

Jag har skrivit om det här på min förra blogg (som inte längre finns, jag kan alltså inte länka): det finns ingen egentlig motsvarighet i det svenska språket till engelskans ord community. Det är ett ord som är väldigt mångtydigt, men som ändå har en klar betydelse. Vilket ord skulle ni använda på svenska? Gemenskap? Samhälle? Grupp? Folksamling? Samfund? Nej, inget av dessa duger. Kanske jag bara inte hittar rätt ord.

Men alltså, till själva saken: jag tycker att det är fascinerande hur nätkulturen utvecklas och förändrar människors sätt att se på sig själva, och på betydelsen av orden socialt umgänge.

Igår såg jag en dokumentär om folk som blivit beroende av SecondLife, ett fenomen som i mitt tycke nästan slutgiltigt tillhandahåller en praktisk definition av begreppet eskapism. Människorna i dokumentären berättade om hur fascinerade de var av sin avatar, och hur de steg för steg byggde upp, designade och födde fram en användarfigur som skulle spegla det som de själva egentligen borde vara. Avatarerna skulle se ut som de själva borde se ut, klä sig som de själva borde klä sig, bete sig som de själva borde bete sig. De träffade människor som de egentligen var intresserade av. Det spelade inte så stor roll att man hade varit gift 24 år, eller om man hade ett eller flera barn. No problem. ”I’m sure the kids’ll understand” sa en amerikansk fyrabarnsmamma när hon skulle dra iväg till England för att träffa sin virtuelle älskare. Det var helt ofattbart. Jag kan inte förstå vad som får människor att konstruera pesudo-liv vid sidan om sina egentliga liv. Och att de sedan tillbringar så mycket tid i den världen att de tycker att deras verkliga liv, i sin familj, bland sina vänner, blir något som bara distraherar dem från att tillbringa mera tid i sin fantasi-värld. Det var vuxna människor som spelade SecondLife i dkoumentären, 40-50-åringar. Nåja. Det här med SecondLife var egentligen inte vad inlägget skulle handla om.

Det skulle handla om Twitter, en mycket intressant sajt (Duh!). Det är kul att se vad människor twittrar om, när de gör det, och varför. Det är klart att det finns oräkneliga mängder av twankers och twidiots som skriver om precis alla små detaljer i deras liv. Men mitt bland all onödig vardagstrivia i form av tusentals I just had mac&cheese 4 lunch, Goodnite tweeters! och Feeling a little low 2day finns det guldkorn. Genom Twitter får jag snabbt och enkelt tillgång till artiklar, nyheter, recensioner, osv. Dessutom finns det poeter som twittrar sin poesi i samma takt som den föds och tar form, det finns lingvister som twittrar sina försök att bända språket i nya former, det finns kanadensiske Christian Bök som håller koll på vetenskapens utveckling och på hur vetenskap och språk, främst då poesi, kan användas för gemensamma syften. Läs bara Eiríkur Örn Norðdahls artikel om Böks ”genetically engineered poem”. Jag skulle inte ha hittat allt det här utan Twitter. Kanske skulle jag ha hört om det någonstans, eller snubblat över en random artikel någon gång. Men jag skulle inte ha haft möjlighet att genom korta och precisa meddelanden hitta sådant som intresserar mig.

Twitter är för mig först och främst en plattform som tillåter att användarna snabbt, mycket snabbare än t.ex. Facebook, levererar korta och komprimerade meddelanden till sitt nätverk. Ok, visst, men vad är nytt med det? Det var redan vad man med hjälp av Facebook sades kunna göra. Men Facebook har blivit något annat. Facebook har inte längre snabb kommunikation i fokus. Och kanske de aldrig har haft det, kanske det har varit ett missförstånd från min sida. Kanske Facebooks grej mera var att skapa ett nätverk av sinsemellan redan bekanta människor.

Det finns dock en glipa någonstans mellan de människor som jag redan känner och obekanta människor som gör eller skriver saker som intresserar mig. Saker som jag vill eller behöver få tillgång till. Det är precis där som Twitter stiger in. Twitter kräver ingen real-life-kontakt, något som man kan tycka att är lika negativt som det är positivt, givetvis, men hur man än förhåller sig till just den saken, så underlättar det informationsflödet. Vilket ju egentligen är det som alla sociala nätverk i grund och botten går ut på, i olika former och med olika syften. Ända från Skunk och Lunarstorm genom Helgon genom MySpace genom personliga bloggar genom Facebook till Twitter. Och på Twitter uppstår det precis samma community-känsla som på alla andra ställen där människor samlas. Det finns vissa beteendemönster och koder som genererar vissa svar och reaktioner. Det finns no-no’s och det finns sure why not’s. Jag tycker bara att det ska bli kul att se vad som blir nästa Twitter, och i vilken utsträckning folk kommer att använda sig av Twitter om två eller tre år.

Andra bloggare om Internet, Kultur, Kommunikation, Twitter

Om Google Wave

Snart kommer Google Wave. Det verkar enormt bra, och det kommer att blow people away, garanterat. Bara idén gör ju det! Jag blir helt såld när jag läser mer om Google Wave. Här är ett citat från projektets blogg:

Back in early 2004, Google took an interest in a tiny mapping startup called Where 2 Tech, founded by my brother Jens and me. We were excited to join Google and help create what would become Google Maps. But we also started thinking about what might come next for us after maps. As always, Jens came up with the answer: communication. He pointed out that two of the most spectacular successes in digital communication, email and instant messaging, were originally designed in the ’60s to imitate analog formats — email mimicked snail mail, and IM mimicked phone calls. Since then, so many different forms of communication had been invented — blogs, wikis, collaborative documents, etc. — and computers and networks had dramatically improved. So Jens proposed a new communications model that presumed all these advances as a starting point; I was immediately sold

Det handlar alltså om att göra samma sak för kollaborativ kommunikation (excuse detta kantiga uttryck) som e-mailen gjorde för brev, och som IM gjorde för telefonsamtal. Det är instant brainstorming. Nu kan samma firma ha kontor på tio olika platser världen runt, men slå sig ihop kring ett Google Wave-dokument och i realtid följa med varje litet förslag och ändring i en text, reklamslogan, kodslinga, karta, fotografi, etc. Det låter fantastiskt. Ryktet är att Google Wave öppnar för ”select users” under hösten, och kanske man då kan vänta sig öppen tillgång för allmänheten redan nästa år? Det hoppas jag i alla fall.

I detta nu är det svårt att föreställa sig en mer mångsidig och allomfattande innovation för snabb och mångsidig kommunikation än Google Wave. Det kommer givetvis att finnas framtida innovationer som får Wave att likna Commodor 64, men även med blicken riktad mot horisonten har jag svårt att tänka mig hur de kommer att se ut.

Förlagsbranschen kommer säkert att kunna använda sig av den här tekniken för att möjliggöra snabbare och enklare processer för bearbetning av manuskript. Henning Mankell i Afrika kan sitta vid Google Wave och arbeta med ett nytt manus tillsammans med sin redaktör i Sverige. Jag tänker mig också att man på poesikonferenser kan streama Wave-projekt och låta poeter runt om i världen samtidigt arbeta fram visuell poesi genom olika funktioner för text- och bildbearbetning. Möjligheterna är verkligen ändlösa. Om man nu bara skulle klura ut hur man blir en av Googles select users.

Läs även andra bloggare om Google, Google Wave, Internet, Kommunikation

Det bästa av det amerikanska, enligt Oates

Jag läser en inspirerande novellantologi för tillfället, en 750+ sidors bjässe med Joyce Carol Oates som redaktör. Contemporary American Short Fiction heter boken och den är ju ganska vördnadsbjudande, speciellt som den skyltar med namn som John Updike, Edwidge Danticat, David Foster Wallace, Junot Diáz, Mary Gaitskill, och inte skulle en dylik antologi göra skäl för sitt namn utan en novell av Oates själv. Hon bidrar med 22-sidiga novellen ”Landfill”.

Det är mycket bra noveller i den här samlingen. Sammantaget speglar de ett brett tematiskt fält inom den samtida kortprosan. Mest fascinerande hittills är inledande ”The Toughest Indian in the World” av Spokane-indianen Sherman Alexie. Det är en skön roadtrip med en man som bara plockar upp hitch-hikers om de är indianer. Är det vita, svarta, gula, då kör han kallt vidare. En dag plockar han upp en bare-knuckle-fighter som faktiskt verkar vara världens tuffaste indian. Novellen är en intressant glimt av den litteratur som produceras av den mest stigmatiserade minoritetsgruppen i Nordamerika. Joyce Carol Oates tangerar i sitt förord minoritetsperspektiv i den amerikanska litteraturen:

Through most of the twentieth century, the sexual frankness of the stories [...] would have distracted the readers from the serious ethical questions the stories raise, as the ethnicity of Sherman Alexie’s ”The Toughest Indian in the World,” Jhumpa Lahiri’s ”Once in a Lifetime,” John Edgar Wideman’s ”Who Invented the Jumpshot,” and Edward P. Jones’s ”Old Boys, Old Girls” would have marginalized these stories among many ”mainstream” Caucasian-American readers. Now it might be argued that it is the socially ”marginalized” – our evermore literate and self-expressive ethnic minorities – that can lay claim to seeing contemporary American society most vividly.

Det är en skarp insikt, tycker jag. Minoritetsperspektiv ses allt oftare i litteraturen. I Finland har vi Luba Kimberg som skriver fiktiva böcker (baserade på egna erfarenheter) om unga flickor som valt att lämna romernas community och i förlängningen ofta blir förnekade full gemenskap både i romernas umgänge och i samhället i stort. Sedan finns en författare som heter Sabira Ståhlberg som för några år sedan publicerade romanen Molnvandraren, som handlar om en flicka som lever och vandrar som en modern nomad. Och så betraktas väl hela den finlandssvenska litteraturen som en minoritetslitteratur. (Jag har för övrigt fått 00TAL:s temanummer om fi-sv-litteratur nu, och bloggar kanske om det senare.)

En sak som dock alltid känns problematisk med sådana här antologier är det där manhaftiga This is the absolutely best of-tjafset. Naaw, I don’t buy it. Urval är och ska väl också få vara subjektivt?

Jake suckar över en artikel som behandlar en riktigt konstig gudstjänst. En pastor i the Almighty States of America beslöt sig för att uppmana sina församlingsmedlemmar att hämta vapen med sig till en specialgudstjänst, med syftet att försöka visa att det faktiskt också finns laglydiga och intelligenta människor som bär vapen. Och pastorn bad ju faktiskt sin flock att inte ta med sig laddade vapen. Men det gör väl saken inte bättre? 200 människor besökte pastorns vapengudstjänst. Då antar jag att det fanns minst 200 handvapen i kyrklokalen. Vilket ju är ofattbart. Tycker de att det här är en bra sak, att kyrkomedlemmar börjar paradera sina vapen för att visa att de faktiskt är intelligenta?

Pastorn sade att han ville ordna den här gudstjänsten för att besvara församlingsmedlemmarnas rädsla över utvecklingen i politiken: ”He said he acted after church members voiced fears the Obama administration could tighten gun control laws.” Fears? Om att regeringen ska skärpa vapenlagar som är så sloppy att vem som helst kan marschera in i närmaste supermarket och införskaffa tio olika slags handvapen? Är inte det en bra och önskvärd utveckling i Amerika?

Vad är det här för människor, egentligen? OK, det är en kulturell grej, inte en moralisk. Jag tror att jag förstår det. Men ändå. Att man går till sin pastor och klagar över att landets president försöker göra USA till en tryggare plats för medborgarna? Det är lite skruvat ur mitt perspektiv, men antagligen känner de här församlingsmedlemmarna sig otrygga över att vapenlagarna skärps: ”For some reason, most people think that carrying guns is sinful. It’s not. I think my life is worth protecting.” Jag kan inte få in det här i min trånga europeiska skalle; det är en paradoxal hemskhet att människor anser sig vara tvungna att köpa vapen för att känna sig trygga.

Vi ska bege oss ut på en Jack Kerouac med min bror. In i bilen bara, och så drar vi iväg. Men vi kommer nog inte att impa benzedrine, och vi kommer inte att hamna på nån febrig och svettig jazz-klubb heller. Vi tänkte åka till Borgå istället.

Intressant förresten med den här humanisternas kampanj – ”Jumalaa ei todennäköisesti ole olemassa. Lopeta huolehtiminen ja nauti elämästä.”, har ni sett det? Samma på svenska, antar jag, ”Gud finns förmodligen inte, så sluta oroa dig”. Jag tycker att det är rätt lustigt. Jag menar – varför nu köpa upp en hel himmelens (get it? the irony?) massa dyrt reklamutrymme för att uttrycka en ideologisk, icke-religiös åsikt så där publikt och in your face?
Men å andra sidan – varför inte? Föder det diskussion är jag med.

Diggar förresten det här nya utseendet. Det är nästan som Twitter: när man är inloggad på WordPress kan man uppdatera direkt på ingångssidan på bloggen, snabbt och enkelt. Men om man vill redigera inlägget får man gå in på Dashboarden.