The Library of Congress gjorde en Svenska Akademien

Kristina Lugn blev ju som bekant invald i Svenska Akademien häromåret. Och det var fint det. Lugn är en av Sveriges bästa poeter, enligt mig, och kanske också enligt några andra. Hon är väl dessutom något av en odd bird i det svenska litterära livet, till synes alltigenom konstig.

Kay Ryan, amerikansk poet och outsider, har nu blivit utsedd till poet laureate av Library of Congress. Typ nationalpoet då. Hon sa nyligen i en intervju att hon inte ville bli poet egentligen, att hon var för rädd för att utsätta sig alltför mycket, eller göra sig alltför sårbar. När Ryan var ung rejectade universitetets poesiklubb hennes medlemsansökan. I was perhaps too much of a loner, säger hon.

Kay Ryan på DN, New York Times & The Guardian.

Vad säger det om poesin att outsiders blir hyllade och invalda på dylika anrika instanser? Säger det något alls? Kanske det är ett sätt att säga att poesi kan och ska vara till för både de marginaliserade och de normativa? Eller kanske är det bara så att Lugn och Ryan skriver bra poesi. För det gör de ju. Dessutom tycker jag att man kan säga att det finns ett visst släktskap i stil i Lugns och Ryans dikter. Lugns koncentrerade och ruggiga dikter är kanske inte lika filosofiska och expansiva som Ryans dikter är, men de båda poeterna förenas i en enkelhetens estetik. Då syftar enkelhet inte på motsatsen till styrka eller finess, utan snarare tvärtom. Enkelt är effektivt, kan man säga om Lugn och Ryan.

Här är en dikt av Kristina Lugn, och en av Kay Ryan, i respektive ordning:

Och fruarna, de dansar ju
de är ju musikaliska
och opererade
de kommer alltid att vara unga
för de dansar ju
de är ju musikaliska
och opererade

__

Nothing exists as a block / and can be parceled up
So if nothing’s ventured / it’s not just talk; / it’s the big wager.
Don’t you wonder / how people think / the banks of space / and time don’t matter?
How they’ll drain / the big tanks down to / slime and salamanders / and want thanks?

Andra bloggar om: Dikt, Författare, Litteratur, Poesi

Käre Harry Martinson,

jag skriver till Dig med anledning av Din diktsamling Aniara. Det finns en slank möjlighet att mitt brev kommer att förvåna Dig, men jag försäkrar Dig i all välvillighet om att mina avsikter är de bästa. Aniara har blivit för mig någonting av en milstolpe. Diktsamlingen förmedlar en syn på dikten som rubbare av universum, som skapare av nya vägar i alltet. Aniara är Ditt älskade Karelen med träd och troll och Aino, den är en titan, den är Atlas som håller upp jordklotet med fötterna fast rotade i tomrum och intensivt mörker.

Harry Martinson, du själv skriver:

om bara ej vi suttit här i rymden
som fångar åt det tomrum där vi föll,
så blev vi båda sorgsna men behöll
den rena tankens lust, den art av glädje
som vi tillsammans kunde stilla dela
den tid vi ännu hade kvar i varat

och säg mig nu, tänkte Du på oss när Du skrev dessa versrader? Vi faller tillsammans när vi möts i Aniara, vi faller i det tomrum som är själen, den bottenlösa möjligheternas ocean som bor i var och en som ser på dikten som en paroxysm av liv.

Ditt universum är stort, Harry Martinson. Ditt universum gör det möjligt för mig att betrakta hela mänskligheten som genom ett framtidsprisma.

Vad är tid? finner jag mig stilla undra medan jag läser. Vad är rymd, död, oförgänglighet? Mänsklighet? Igen lutar jag mig tillbaka på Dina egna ord, Du minns dem säkert:

Aniara kan sägas vara en fantasiprodukt som är skriven av tiden. Därigeom är den i viss mening en anonym skapelse. Den handlar om allas vår gemensamma egendom av världsförhoppning, sorg och besvikelse, men också om våra försök att skapa frister eller att med fantasins hjälp fördröja eller uppskjuta obönhörliga förlopp.

Fantasin som avspeglas i Aniara begränsar mig i lika grad som den befriar mig. Dikterna och sångerna är så expansiva och så myllrande av insikt om vad det är att skapa, och om vad det är att låta sin fantasi bygga slott icke av luft utan av det kreativa sinnets fasta materia. Fantasin begränsar mig därför att den inte tillåter mig tillföra Dina ord ens en stavelse.

Bäste Harry Martinson, det är synd att Du är död sedan många år. Det bringar mig sorg att betänka att Du i din ensamhet och desperation tog Ditt liv med en sax. Min förhoppning är att dessa ord på något vis ändå ska nå Dig.

Andra bloggar om: Aniara, Brev, Böcker, Dikt, Författare, Harry Martinson, Litteratur, Poesi

Dålig dikt

Måste bara dela med mig av en skitdålig läsupplevelse. Carina har lånat hem en diktbok som heter Älsklingsdikten, och i den hittar jag en dikt av någon jappe som heter Kajeen. Så här lyder den:

Förgäves

Jag såg en herre med en slang i handen
som stod på fotbollsplanen häromdan
och ägnade sig åt att spruta vatten.

Han sökte skapa is ur gatans kran:
ja, som en hoppets friska källa rann den!
Och januarimånen gick sin ban

men inte katten blev det frost den natten.
Nej, man kan rent av säga att hans plan
rann ut i sanden.

Äh, come on! Vad är det för trams? Jag kan digga den första strofen en kort stund, men sedan går det helt bärsärk. Vad menar han riktigt med att blanda in banal humor med fåniga rim och ett försök till versbundenhet?

Älsklingsdikten var dessutom producerad i samarbete med tidningen Metro. Kanske det har något med saken att göra.

Andra bloggar om: Böcker, Dikt, Litteratur, Poesi

Poeter som råvaruleverantörer

DN skriver om poeter som köar på förlag. Det kan dröja upp till två år innan man får sin poesisamling publicerad på Albert Bonniers. Norstedts har lite kortare köer och publicerar färdiga samlingar inom ett år, men de har också en mindre utgivning av poesi.

Det låter lite deprimerande, det här. Men kanske det inte är så farligt. Känns bara dumt att nyutgiven poesi i själva verket har kommit till för flera år sedan. Då kan man fråga sig om det är viktigare: att poesin är dagsaktuell och färsk eller att förlagen genom långsam utgivning silar fram kvalitetsmässigt bättre lyrik (hur man nu sedan avgör det vet väl ingen).

Det finns väl en risk för att poeter känner sig marginaliserade och förbisedda. Poeter är ofta beroende av utgivna alster för att över huvudtaget kunna få plats på poesiestrader och uppläsningar. För att inte tala om stipendier och arbetsstipendier. Som Mats Söderlund påpekar i DN:s artikel: “Visa mig några andra råvaruleverantörer som behöver vänta två tre år på att få betalt”.

Andra bloggar om: Dikt, Författare, Förlag, Kultur, Litteratur, Poesi

no title

i bländarens öppning
möts världens alla färger och min blick
på bakväggen av din slemmiga ögonlob möts
världen och din blick

att bli bländad
att få överdos av perception och intryck

genom och av din blick kastas jag omkull och slungas genom
din pupills mörker landar i grottans uppochnervända tillvaro
här bränns bilder in i ditt minne

Andra bloggar om: Dikt, Litteratur, Poesi

Det rätta svaret

Jag gillar Bo Setterlind.

Här är en kort dikt som jag också kommer att återge i en artikel som kommer ut nu i veckan:

Det rätta svaret

Himlen har landat
på ett grässtrå,
därför darrar det.

Andra bloggar om: Bo Setterlind, Dikt, Författare, Litteratur, Poesi

I dag. En miniodyssé.

I dag såg jag en regnbåge över Vanda. Jag såg min dotter dansa. I dag fanns det fler gula höstlöv på marken än under någon annan dag denna höst, jag räknade dem alla. På allén till daghemmet blev jag plötsligt glad. Alla färger. I dag lyssnar jag på musik som förklarar för mig vad kommunikation innebär. Jag är inte Odysseus men jag känner mig i dag som en inkarnation och kombination av något som samtidigt är mänskligt och gudomligt. I dag var det så kyligt i luften att flygplanen ovanför hustaket skar i öronen. I dag. I dag fanns det många människor i minikjolar. I dag hade jag nycklar i min hand men ingen dörr att öppna.

Andra bloggar om: Berättelse, Dikt, Ord, Poesi, Vardag

Lyrikfrälst

Jag har blivit lyrikfrälst, kan ni tänka er? Läser nästan bara lyrik nu, utöver språkhistoriska, språkvetenskapliga, litteraturteoretiska och litteraturpedagogiska artiklar till mina kurser då förstås. Det är en märklig kontrast, men väl behövlig, märker jag medan jag läser och läser. Och läser.

Det är Saila Susiluoto, Detta är inte fiktion, Philip Teir, Edith Södergran (pfff aldrig att jag ens öppnat en diktbok av henne förr) och Kristina Lugn som gäller för hela slanten nu. Förstår ni? Omvälvande. Jag har aldrig känt en sådan iver inför lyrik förr. Det är som att upptäcka ett helt nytt fält. Och finsk lyrik framstår som spännande just nu. Tidigare har jag inte ens tänkt på finsk lyrik. Bra känsla, iaf.

Nåja.

Här är dagens låt. Efter en lång dag av svindlande framtidsgrubblerier måste man varva ner med lite jordnära poptrallerier. Det är Feist med låten 1 2 3 4.

Andra bloggar om: Dikt, Feist, Litteratur, Lyrik, Musik, YouTube

Beroende

Grönt te är beroendeframkallande. Speciellt när det heter “Pure” Green Tea.

Nu vet ni-

Konsonantmylla kör igång

Vet ni vad?

Nu har vi kört igång med Konsonantmylla.com. Jag kommer i fortsättningen att bok- och litteraturblogga där i stället för här på Storyteller. Kommer naturligtvis att ha kvar den här bloggen, men innehållet kommet att bli lite annorlunda. Det blir mycket familj, föräldraskap, lite om tro och andlighet.

Ni som läst bloggen pga. blogginlägg om litteratur får naturligtvis följa med mig till Konsonantmylla. Vi kommer att vara fem bloggare, samtliga med olika bakgrund och intressen, så det blir en salig blandning av texter och preferenser.

Det känns otroligt kul. Vi har redan fått vårt första recensionsexemplar, diktantologin Detta är inte fiktion. 18 nordiska samtidspoeter som har releasefest ikväll här i Helsingfors. Vill ni veta något om antologin? Följ då med mig hit!

Andra bloggar om: Böcker, Dikt, Författare, Litteratur, Poesi