Både min fru och jag är deprimerade. Blir ni rädda av det? Det känns som om människor blir rädda för det ibland. Rätt ofta, faktiskt. De försöker skjuta bort det. Jag har själv länge gjort det. Man kanske inte förstår vad depression är.
Men faktum kvarstår: många småbarnsföräldrar är deprimerade. Jag kan inte säga hur de rent statistiskt förhåller sig till resten av Finlands befolkning. Internet är fullt av skriverier om depression men någon ordentlig statistik har jag än så länge inte kunnat hitta.
Det är klart att småbarnsföräldrars depression kan ha att göra med att livsrytmen förändras när man får små barn, och att förändringarna i det sociala och emotionella livet för med sig någonting som man kan stämpla som ”depression”. Men jag tror inte att det är så enkelt. Många av våra vänner som har eller nyligen har haft små barn är eller har nyligen varit deprimerade. Det finns en skillnad på att ”känna sig lite deppad” och på att lida av diagnostiserad depression. Gång på gång får man höra människor säga att de inte hade någon som helst aning om vad depression verkligen var innan de själva drabbades av det.
När det gäller deprimerade småbarnsföräldrar borde det finnas stora resurser som kan ösas ur när det blir kris. Men det finns det oftast inte. Ingen eller få vill betala kostnader för deprimerade föräldrar. Det är få som vill eller hinner komma hem till deprimerade småbarnsföräldrar och avlasta dem med allt praktiskt arbete. Tack gode Gud att det finns undantag.
För några kvällar sedan kom en vän på besök hem till oss. Vi grät tillsammans i köket medan barnen lekte ivrigt i barnrummet. Efter en stund såg han mig i ögonen och sa att samhället är fullt av lögner om hur man ska vara när man får barn och bildar familj. Man ska var så och så och så och så. Och man ska absolut inte vara så och så och så. ”Det stämmer inte, det är bara lögner!” sa han åt mig. Och jag tror honom. Nu tror jag honom. Men ingen har någonsin sagt det till mig, och jag har verkligen behövt höra det.
Det här budskapet här ovan är mycket förenklat. Men ändå. Dagen samhälle är hårt för barnfamiljer. Småbarnsföräldrar utsätts för tryck från alla håll. Ekonomiskt tryck. Tryck från arbetsmarknadens krav. Kommer jag att räcka till för allt? Räcker våra pengar? Är jag hemma tillräckligt mycket? Borde jag spendera mera tid med familjen eller borde jag arbeta mera? Borde jag börja spara för barnens utbildning? Vad ska jag göra när jag är så trött att jag inte orkar ta hand om barnen? Jag måste studera. Få examen. Universitetet vill spotta ut studenter snabbt som tusan. Får jag fortsätta om jag inte blir klar snabbt? Kommer jag att orka?
Kommer jag att orka? Hur ska jag kunna ta reda på det, om jag gång på gång känner mig jäktad, stressad, upplever ett tvång att bli färdig, ett begrepp som är så otroligt abstrakt och idiotiskt. Depression är en verklig sjukdom. Man kan lida av den i högre eller lägre grad. Det finns många olika slags depressioner. Men det är en verklighet som inte går att skjuta ifrån sig enbart genom att vela bli kvitt det. Det skulle kännas skönt om det i samhället eller i närmiljön fanns en förståelse av det. Men det verkar vara en sådan där grej som man inte kan förstå innan man känner det.
Andra bloggar om: Barn, Depression, Familj, Förälder, Samhälle, Pappa, Politik
Sarah, 
saom 9:36 e m on 25 februari, 2009 Permalänk |
Jag skulle verkligen vilja att dygnet var ett par timmar längre. Jag tror det skulle passa min sömnrytm också.