Camilla Läckberg, nu är jag nyfiken

Många bloggare har redan kommenterat detta, men Lotta Olsson på DN sågar Camilla Läckbergs senaste bok, Sjöjungfrun, så det ryker om det. Verkligen, jag tror inte att jag har läst något liknande, ever. Nog värt att ta en titt, tycker jag ju. Har inte läst Läckberg själv, har inte varit så intresserad hittills, faktiskt, men nu… nu kunde jag tänka mig att prova läsa en av hennes böcker.

Andra bloggar om: Böcker, Författare, Litteratur, Läckberg, Recension

“Lars Noréns t-tröjor och mina”

Nu har det kommit en bok om mode, stil och politik. Boken har straight-forward titeln Stil & Politik och är skriven av Barbro Hedvall och Göran Greider. DN har intervju med författarna. Det är en ganska underhållande intervju, läs den.

Har inte alla bara gått och väntat på den här boken? En bok som förenar akademisk analys med politisk medvetenhet och ett lättsamt sinne för nyanser i modevärlden. Författad av två självironiska skribenter som inte verkar kunna hålla sig från att bjuda upp till halvseriös och semikomisk debatt var de än rör sig.

Precis vad man behöver i ett litterärt klimat där deckare och autobiografiska romaner är det hetaste.

Andra bloggar om: Böcker, DEbatt, Författare, Litteratur

Diverse bokstoff

Lafkan i Vasa är ett bra antikvariat. Besökte det i dag och inhandlade ett tiotal böcker. Bland annat hittade jag sex böcker i Forumbibliotekets pocketserie. Trogna läsare kommer ihåg att jag samlar på just den serien, tjoho. Här är böckerna jag hittade i Forum-serien:

• Ludvig Holberg, samlingsvolym med dramerna Den politiske kanngjutaren, Jeppe på berget, Erasmus Montanus
• Georges Simenon, Klockorna i Bicêtre
• John Steinbeck, Riddarna kring Dannys bord
• Aloysius Bertrand, Casper Natt
• Martin A. Hansen, Påskklockan och andra noveller
• Vladimir Nabokov, Låt höra av dig, minne

Utöver dessa hittade jag också följande böcker:

• Halldór K. Laxness, Tidens gång i Backstugan
• John Ehrenberg, Globaliseringsmyten
• P C Jersild, Babels hus
• Penguins samlingsvolym The Metaphysical Poets
• Rainer Maria Rilke, Malte Laurids Brigge

Läser annars John Ajvide Lindqvists nya roman Människohamn, som verkar mycket lovande när jag kommit 130 sidor in i boken. Bloggas om senare, stay tuned. Här är en video med Lindqvist som aptitretare:

Andra bloggar om: Antikvariat, Böcker, Författare, Litteratur

Henning och Kinesen

Åh, så extremt irriterande. Henning Mankell videochattar JUST NU via BokVideo.se. Men min skit-USB-modem-uppkoppling är så förgrymmades långsam och stärvig att bilden och ljudet bara klipper av hela tiden. Så dumt. Borde skaffa bredband igen.

Men ja, jag hade tänkt ställa några frågor om Kinesen, Mankells nyaste roman som utkom helt nyligen. Läste den på vår semester i Joensuu förra veckan. Det är faktiskt min första Mankell-bok, och om jag inte räknat fel så är Kinesen dennes fyrtionde utgivna bok. Imponerande.

Birgitta Roslin, domare från Helsingborg och medelålders ex-kommunist, får reda på att hon är släkt med många av offren i en by i Norrland som blir utsatt för ett brutalt massmord. Hon engagerar sig i polisernas utredning och nosar fram ledtrådar som ingen tar på allvar, utom hon själv. Spåren leder långt ut i världen, bort ifrån Norrlands stugor och kyla. Spåren leder nämligen till ända tillbaka till Amerikas 1800-tal och till dagens turbokapitalistiska Kina.

Kinesen är en roman som blandar deckaren med den historiska och politiska romanen. Och gör det i stort sett med lyckad utgång, må man väl säga. Stundvis känns det dock som politisk pamflett, som i partierna som skildrar Kinas relationer till och intressen i Afrika. Gäsp.

Birgitta Roslin, Mankells huvudkaraktär, är en trovärdig figur som jag kan engagera mig i och bry mig om tillräckligt mycket för att ta mig fram till upplösningen, som för övrigt kommer först på bokens allra sista sidor (av 581 möjliga). Är Kinesen 100 sidor för lång? hinner jag tänka en eller två gånger mot slutet av romanen. En del av de kapitel som mer återger än berättar om Kinas socioekonomiska och politiska närhistoria kunde med förbehåll förkortas. Jag fick inte riktigt grepp om exakt hur alla detaljer om Maos tid vid kommunistpartiets ordförandepost passade in i berättelsen om massmordet i Norrland.

Mankell är en god berättare, och bra så. Men stundvis saknar jag en språklig vitalitet, någonting som skulle göra Kinesen till en stilistiskt intressant roman. Berättelsen i sig är god och intressant, men språkbruket kunde ha varit lite mer livligt.

Trots att jag gillade Kinesen hade jag antagligen ändå inte läst den om inte Leopard Förlag hade skickat hem den åt mig, så tack för det. Någon som läst den här romanen, eller annars bara vill säga något om Mankell?

Andra bloggar om: Böcker, Deckare, Författare, Henning Mankell, Kinesen, Litteratur, Roman

Fem korta

1. Projekt: Arthur Rimbaud. Jag läser Rimbauds poesi och några av hans prosatexter, och läser samtidigt kapitlet om Rimbaud i Leandoers härliga Huset som Proust byggde.
2. Gunnar Ekelöf, har inte kommit igång med läsningen av hans dikter riktigt än, men har iaf. lånat hem en tjock samlingsvolym som verkar lovande. Har ni läst Ekelöf?
3. Läs Konsonantmylla.
4. Andre Gidé, läser som bäst hans kortroman Pastoralsymfonien, sedan ska jag läsa Om icke vetekornet dör.
5. Fick hem en recensionsbok från ett förlag i dag, och för en gångs skull tänkte jag läsa den och skriva om den på bloggen. Tjoho.

Andra bloggar om: Böcker, Författare, Litteratur

Käre Harry Martinson,

jag skriver till Dig med anledning av Din diktsamling Aniara. Det finns en slank möjlighet att mitt brev kommer att förvåna Dig, men jag försäkrar Dig i all välvillighet om att mina avsikter är de bästa. Aniara har blivit för mig någonting av en milstolpe. Diktsamlingen förmedlar en syn på dikten som rubbare av universum, som skapare av nya vägar i alltet. Aniara är Ditt älskade Karelen med träd och troll och Aino, den är en titan, den är Atlas som håller upp jordklotet med fötterna fast rotade i tomrum och intensivt mörker.

Harry Martinson, du själv skriver:

om bara ej vi suttit här i rymden
som fångar åt det tomrum där vi föll,
så blev vi båda sorgsna men behöll
den rena tankens lust, den art av glädje
som vi tillsammans kunde stilla dela
den tid vi ännu hade kvar i varat

och säg mig nu, tänkte Du på oss när Du skrev dessa versrader? Vi faller tillsammans när vi möts i Aniara, vi faller i det tomrum som är själen, den bottenlösa möjligheternas ocean som bor i var och en som ser på dikten som en paroxysm av liv.

Ditt universum är stort, Harry Martinson. Ditt universum gör det möjligt för mig att betrakta hela mänskligheten som genom ett framtidsprisma.

Vad är tid? finner jag mig stilla undra medan jag läser. Vad är rymd, död, oförgänglighet? Mänsklighet? Igen lutar jag mig tillbaka på Dina egna ord, Du minns dem säkert:

Aniara kan sägas vara en fantasiprodukt som är skriven av tiden. Därigeom är den i viss mening en anonym skapelse. Den handlar om allas vår gemensamma egendom av världsförhoppning, sorg och besvikelse, men också om våra försök att skapa frister eller att med fantasins hjälp fördröja eller uppskjuta obönhörliga förlopp.

Fantasin som avspeglas i Aniara begränsar mig i lika grad som den befriar mig. Dikterna och sångerna är så expansiva och så myllrande av insikt om vad det är att skapa, och om vad det är att låta sin fantasi bygga slott icke av luft utan av det kreativa sinnets fasta materia. Fantasin begränsar mig därför att den inte tillåter mig tillföra Dina ord ens en stavelse.

Bäste Harry Martinson, det är synd att Du är död sedan många år. Det bringar mig sorg att betänka att Du i din ensamhet och desperation tog Ditt liv med en sax. Min förhoppning är att dessa ord på något vis ändå ska nå Dig.

Andra bloggar om: Aniara, Brev, Böcker, Dikt, Författare, Harry Martinson, Litteratur, Poesi

Tre valfränder

Medan jag läser Olof Lagercrantz Tre valfränder inser jag att jag har en skamlig lucka i min kännedom om svensk poesi, nämligen Gunnar Ekelöf. Tre valfränder är en bok om just Ekelöf, men även om Marcel Proust och Joseph Conrad. Ekelöf intresserar mig, och jag tror jag ska ta mig an ett Ekelöfskt projekt ganska snart.

Lagercrantz sedvanliga klokhet och fågelperspektivliknande stil genomsyrar också den här boken. Ibland är han ändå lite snusförnuftig, som om han försöker peka på något som han tror att läsaren annars kanske missar.

Det är ändå fascinerande att han kan skriva en bok som känns som ett samtal. Det är fint. Ovanligt.

Andra bloggar om: Böcker, Författare, Litteratur, Olof Lagercrantz

Att läsa obekanta

Det är lite jobbigt att gå i bokhandel och försöka fundera på vilken man ska börja läsa härnäst. Eller stå framför sin bokhylla och försöka välja någon bok som har stått där ett halvt år eller två eller så.

Hur väljer ni vad ni ska läsa?

Jag brukar oftast läsa sånt som andra rekommenderat. Men nu har jag en känsla av att jag vill spontanköpa en bok av en författare som jag aldrig hört talas om. Så därför ber jag inte om tips. Bokhyllorna är ju fulla av böcker som potentiellt kan öppna totalt nya världar. En lite fin tanke.

Men ja - läsning. Det är också svårt att läsa medan man själv håller på att skriva nånting skönlitterärt. Jag läser nästan helst dikter när jag håller på med något skrivprojekt. Men läsa måste man. Som det sägs, det går inte att skriva utan att läsa.

Läsning är en drog.

Andra bloggar om: Böcker, Författare, Litteratur, Läsning, Roman, Skriva

Gombrichs konsthistoria är fascinerande och klok

Häromdagen köpte jag en bok som jag har velat köpa länge, länge. Det är Ernst Gombrichs fantastiska The Story of Art.

Redan från de första sidorna är jag som trollbunden av Gombrichs beundransvärt ödmjuka och kloka sätt att guida läsaren i konsthistorien. Introduktionen till boken handlar om att man bör ha ett öppet sinne när man bekantar sig med konst från olika epoker och kulturer, och vara medveten om att det i historien ofta har varit fördomar och förutfattade meningar som har avgjort hur människor har reagerat på nya inriktningar inom konsten.

Vidare påpekar han försiktigt att konstföremål sällan bara är föremål, som skapats utan något annat syfte än sig självt. Det är sällan som konstnärer enbart tänker på att göra någonting vackert, enligt Gombrich, som om avbildningen av något som anses representera skönhet är ett självändamål. Tvärtom har en överväldigande del av konsthistoriens mest värdefulla fynd haft ett praktiskt syfte. Vilket jag tycker är viktigt att komma ihåg när man betraktar konstverk och söker förstå varför konst har uppkommit, och vad som har inspirerat och motiverat konstnärer genom tiderna.

Det finns kapitel för varje betydande epok i historien, börjandes med förhistorisk tid och grottmålningar. Sedan går vi via Egypten och Mesopotamien till Kreta och Grekland, där Gombrich uppehåller sig under två välskrivna och kunskapsrika kapitel. Vi står alla på egyptiernas och grekernas skuldror, menar Gombrich, och avser då att konsten under dessa epoker mer och mer antog formen av subjektiv representation av verkligheten. Konstnären blev under dessa epoker något annat än en mästare i att upprepa de gångna generationernas traditioner.

Romarna, buddisterna, de kristna, muslimerna, kineserna, alla får de var sitt kapitel innan Gombrich sedan når medeltiden. Efter medeltiden återger varje kapitel mer detaljrikt de följande århundradena fram till modern tid, och ofta uppehåller sig Gombrich vid bara några enstaka års konsthistoria per kapitel.

Mest fascinerande är rösten i boken. Gombrich finns på ett mycket charmigt och tilltalande vis hela tiden här bredvid mig när jag läser. Det är en mycket litterär återgivning av historien. Nästan som att läsa Herodotos, faktiskt, Gombrich är lika uppenbart passionerad över det ämne han skriver om.

Jag köpte The Story of Art i Phaidon Books snygga pocketutgåva. Den känns som en bomb i handen, kompakt, stadig och den är över 1000 sidor lång. En av de mest bekväma böcker jag har läst på sistone. Om man nu kan uttrycka sig på det viset. Men det tycker jag att man kan.

Någon som läst Gombrich, eller annars bara har ett intresse för konst och konsthistoria?

Andra bloggar om: Böcker, Författare, Historia, Konst, Konsthistoria, Litteratur

Gubben Kallifatides

Theodor Kallifatides fyller 70. Jag vet inte riktigt vad jag ska våga yttra mig om honom eller hans böcker. Min erfarerenhet är att de är tråkiga gubb-böcker med irriterande perspektiv på gubbigt främlingskap. Men jag kan ha fel. Eller låt mig åtminstone säga så här: jag misstänker att min åsikt om hans författarskap är nog så snävt.

Jag är trots det riktigt nyfiken på hans roman om Herakles, faktiskt. Har tänkt läsa den ett år eller så men min fördom om honom har känts så bekväm att jag ännu inte har velat göra någonting åt den. Men snart kanske.

Har ni åsikter om Theodor K.?

Andra bloggar om: Böcker, Författare, Litteratur, Theodor Kallifatides