Vad var det egentligen Jesus gjorde?

Man läser Bibeln och tycker att Jesus var radikal och vis. Men vad var det han gjorde egentligen? Jag har inga svar på det. Eller ja – jag har många svar, men inget uttömmande eller heltäckande svar. Jag tänkte på det när jag läste i Johannesevangeliet lite tidigare idag. Jesus var ju ganska tvär i många situationer, väldigt rakt på sak och inte alls diplomatisk. Andra gånger var han oerhört mjuk, känslig och vis. Så jag tror helt enkelt att han var en mästare på att uppfatta situationer, och på att förstå vad olika situationer kräver av honom. Eller vad som är det bästa sättet att agera i olika situationer.

Kanske är det just det som vi kallar vishet. Salomon och hans ordspråk visar oss att vishet ofta känns obekvämt, svårt, idiotiskt och alla möjliga andra jobbiga saker. Det bränner till lite när man inser att vishet har mycket med uppoffring och ödmjukhet att göra; att det inte handlar om mig själv, utan att det tvärtom verkar vara en fråga om hur lite av sig själv som man hävdar.

Andra bloggar om: Bibel, Gud, Jesus, Tankar, Vishet

Tumvers

Tog en tumvers i Bibeln nyss. Den här versen kom upp:

När Goljat närmade sig, sprang David ut för att möta honom. David stack ner handen i sin herdeväska och tog fram en sten och sköt iväg den med sin slunga. Stenen träffade filisteen i pannan och trängde djupt in, och Goljat stupade mot ansiktet mot marken (1 Samuelsboken 17:48-49).

Och faktiskt, rent symboliskt har det kanske känts så under de senaste månaderna eller veckorna. Eller ja: det har känts som om jag fortfarande kämpar med jätten. Nu snart tror jag mig kunna dräpa Goljat. Men inte än. Det kommer. Jag litar på Gud, trots allt.

Andra bloggar om: Bibeln, Gud, Tro

Tro och sådant

Det är länge sedan jag bloggade något om tro. Nu börjar jag sakna det.

Jag följer med vissa bloggare som ofta skriver om tro och om ett samhälle som under det senaste århundradet skakats om och förlorat tron på stora berättelser, typ Bibeln. Christoffer skrev tex. för en tid sedan om att dagens samhälle är ett ”quick fix”-samhälle. Allting nu, genast. Man orkar inte längre sikta in sig på verklig mognad och utveckling, utan vill ha resultat efter två och en halv blinkning med ögat.

Ben är en av dessa andra som bloggar mycket insiktsfullt om tro. Jag gillar speciellt hans bloggposter som kopplar evangelium om Jesus till populärkulturella fenomen eller idéer. Kontextualisering, dvs. Min hjärtesak kan jag väl säga. Ni kan med förbehåll läsa Pär Lagerkvists Barabbas eller Torgny Lindgrens Bat Seba om ni vill läsa litteratur som parafraserar och vidareutvecklar de bibliska berättelserna.

Nåja.

En sak som märks i den nyare nordiska litteraturen är en återgång till den mytologiska sfären, något som står i bjärt kontrast till tex. 80-talets utpräglat postmodernistiska romankonst. Intressant. Mycket intressant -

Att övervinna polariseringen

Jag höll ett föredrag om Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött i dag, och tog avstamp i begreppet domänkonflikt. Utan att gå in på detaljer (orkar inte skriva en egentlig recension) tänkte jag återge hur den drivande konflikten i romanen är en polarisering eller dikotomi som ser ut så här:

Svensk kulturdomän — Arabisk/marockansk kulturdomän

Den främsta representanten för den svenska domänen är huvudpersonen Halims pappa, Otman, och den främsta representanten för den arabiska kulturen är den bittra gamla tanten Dalanda, som aktivt propagerar för ovanstående polarisering. Otman däremot har börjat anamma en syn på samhället där dessa bägge kulturdomäner kan närma sig varandra, om inte till och med löpa in i varandra. Halims uppdrag eller utveckling består av att finna en egen stig genom att ta till sig väsentliga, viktiga och grundläggande delar av bägge dessa domäner.

Nåja. Tänkte nu synliggöra en polarisering som har att göra med hur kristendomen portätteras i dagens samhälle:

Liberalt träsk — Fundamentalistiskt träsk

Smickrande, inte sant?

Nu gäller det bara att finna en Halim som kan finna en terräng mellan dessa poler, någon eller många som på samma gång lyckas kontextualisera sin tro (närma sig den omkringliggande kulturen) och plocka fram det väsentliga i tron (lämna gamla stela strukturer bakom sig). Jag tror nämligen att Jesus finns någonstans mitt emellan de här polerna (som kan verka orättvisa och frånstötande men icke desto mindre verkliga och realistiska).

Anyone up for the challenge?

Kyrko-prankster

Tydligen har lutherska kyrkan problem med att några/många individer skriver ut främmande människor ur kyrkan genom att använda sig av ett internetformulär för utträde ur samfund. Det är lite intressant samtidigt som det är aningen oroande. Vem skulle göra sig besvär att skriva ut någon annan vilt främmande människa ur statskyrkan? Och varför? Antingen måste det väl vara fråga om en prankster, eller sedan är någon väldigt hatisk mot hela statskyrkostuket. Det är dock fråga om ett så pass marginellt fenomen att Helsingfors magistrat inte ser någon orsak till att ändra förfarandet för utträde ur kyrkan via internet. Jag skulle ändå vara intresserad av att veta hur många det är som har blivit tvångsurskrivna. Och också om dessa har valt att vidta åtgärder tex. genom att anmäla det här brottet, som det rent juridiskt är fråga om.  Nån som vet mera om detta än jag?

Rot, roten, rötter

Rötter når långt.

Rot 1 en av växtens huvuddelar, underjordisk, tar upp näring o. vatten; det som ngt har fäste i (‘växer upp ifrån’): tandrot, nagelrot; grund, ursprung, upphov: roten till allt ont; slå rot (om växt) få rötter; (bildn.) (börja) trivas på en plats 2 (språkvet.) betydelsebärande språkelement som ingår i en grupp av besläktade ord 3 (mat.) roten (kvadratroten) ur ett tal det tal som multiplicerat med sig själv ger talet i fråga; 4 (mat.) lösning till en ekvation || -en; rötter

Vet ni vad?

Det finns stunder då hoppet spirar! Det finns stunder som överrumplar en med en känsla av oförklarlig glädje och tillförsikt över att det en dag kommer att finnas något som uppfyller vårt hopp, vad det än må vara.

”Kyrkans huvudprodukt”

Jag är skeptisk mot att se på kyrkan som marknadsföringsprojekt.

”Kyrkans huvudprodukt, högmässan på söndagarna klockan 10, säljer ganska dåligt” (citat från artikel på s. 11 i Hbl 26.10.2006). I och för sig kan man se det här som en retorisk grej vars idé är att göra kyrkans terminologi lätt att greppa för dem som inte är vana kyrkobesökare. Om man säger ”de heligas sammankomster i templet” så kanske det inte är så många ovana besökare som fattar vad man talar om. Men säger man ”vår huvudprodukt högmässan” så kanske det klingar lite mera bekant. Och kontextualisering är nog en av de viktigaste sakerna för kyrkan, att kunna presentera evangeliet om Jesus på ett sätt som inte alienerar omgivningen. (Paulus var bra på det här.)

Men: hur långt kan man förvärldsliga kyrkans retorik förrän termerna blir det väsentliga i stället för den bakomliggande orsaken till att termen förekommer över huvudtaget?

Kyrkan (församlingen, för att använda sig av biblisk terminologi, kyrka är ett ord som uppkommit senare och som i sin egentliga innebörd torde implicera en byggnad, inte en organism) var i sin begynnelse organisk, den bestod av förhållanden människor och Gud emellan. När man pratar marknadsföring så måste jag erkänna att det nog är en symbol och en kontextualiserande bild som fungerar, rent teoretiskt i alla fall. Problemet blir när man lämnar bort sanningen om Jesus, som är kyrkans huvudprodukt, och i stället fokuserar på att göra träffar i en kyrkobyggnad klockan tio på söndag morgon till the main attraction. (Här kan du läsa lite grann om attraktionsbaserad vs. inkarnerande mission.)

Symboler och bilder i all ära, jag älskar dem, men jag kan inte släppa teorin om hyperverklighet, och för mig luktar hela den här grejen lite simulacrum. Det autentiskt falska, enligt Umberto Eco. Så kyrkans autentiskt falska blir en samling människor, kyrkobesökarna, som producerar en produkt, högmässan (det här är givetvis karikerat för att riktigt ställa det på sin spets). Om symbolerna blir den verklighet man lever i (högmässorna kl. 10 blir kyrkans egentliga verklighet), i stället för att enbart låta dem representera en bakomliggande verklighet (församlingen lever i nära förhållande till Gud), så är det hyperverklighet.

Ah. Allt detta teoretiserande, tänker någon. Visst. Det är lite plågsamt att syna sig själv i sömmarna så här. Men jag tror det behövs. Och det behövs just därför att man ska märka att man aldrig kommer att ha alla lösningar, utan att lösningarna ligger hos Gud. Och frågar man honom, kommer han att visa dem för oss.

Ryms heligheten i orden?

Fyra författare diskuterade helighet och ord på villa Kivi för någon dag sedan.

Ryms heligheten i orden? Kan det heliga speglas i orden, eller ryms den helt enkelt inte i dem? Paul von Martens menade att heligheten i kristendomen manifesterades i en verklig historisk händelse, och att den därför kan beskrivas med ordet med litet o. Andra menade att de upplevt heliga känslor, och att den känslan inte kan fångas eller beskrivas i ord.

Så: hur har Gud tänkt sig det hela? Han är ju helighet, och han vill ju uppenbarligen att vi ska lära känna honom, eftersom han har gett oss Ordet. Har han då samtidigt lagt ner av sin helighet i Ordet och ordet, eller vill han att vi genom att söka oss nära honom ska uppnå den helighet han själv besitter?

Jake skrev en liknande bloggpost för en tid sedan. Och jag skrev något som går i samma banor som detta.

Och, till sist, men för mig mest intressant i det här sammanhanget: kan vi uppnå Ordets urkraft som Gud själv besitter, och med hjälp av vilken han skapade hela världen?

Action

I dag börjar Filadelfias årliga ungdomskonferens. Det ska bli trevligt, även om jag inte har möjlighet att vara med under mer än två möten.

Hoppas alla deltagare ska trivas och få ett inspirerande och uppbyggande veckoslut!

Gud välsigne er!