Slow living — Fast communicating

Det oroas mycket över all hastighet i dagens samhälle. Slow living blir ett populärt begrepp. Men vad betyder det? Och framför allt – vad står slow living i opposition till? Är det internet? Är det gammelmedierna, tidningarna, tv? Eller är det ekonomin och konsumtionen, kapitalismen och börserna?

Rasmus Fleischer på bloggen Copyriot tipsar och skriver lite grann om amerikanen John Freemans Manifesto for slow communication. Freeman menar att långsam kommunikation är att föredra, bl.a. eftersom

The boundlessness of the Internet always runs into the hard fact of our animal nature, our physical limits, the dimensions of our cognitive present, the overheated capacity of our minds.

Jag vet inte om att jag håller med om det. Dimensionerna på vårt cognitive present innebär väl inte med nödvändighet att internet övergår vårt förstånd eller vår förmåga att processa information på internet? Så länge man behåller en kapacitet att utnyttja den där on-off-knappen som (än så länge) finns i all teknik, tror jag inte att den gränslöshet som är internet blir ett problem. Snarare är det i följande paragraf som Freeman har en poäng:

In the past two decades, we have witnessed one of the greatest breakdowns of the barrier between our work and personal lives since the notion of leisure time emerged in Victorian Britain as a result of the Industrial Age. It has put us under great physical and mental strain, altering our brain chemistry and daily needs. It has isolated us from the people with whom we live, siphoning us away from real-world places where we gather. It has encouraged flotillas of unnecessary jabbering, making it difficult to tell signal from noise. It has made it more difficult to read slowly and enjoy it, hastening the already declining rates of literacy. It has made it harder to listen and mean it, to be idle and not fidget.

Emedan jag är benägen att hålla med om nästan allt av det ovanstående, tycker jag inte om formuleringar som It has isolated us… eller It has put us…, eftersom det lägger skulden på tekniken självt, på utvecklingen självt, som om utveckling är en utommänsklig kraft som vi bara förhåller oss till, inte styr själva. Men faktumet att vi själva styr utvecklingen innebär givetvis inte att all utveckling är önskvärd utveckling. Vi styr den, men ibland kan vi ha svårt att se vad den i förlängningen kommer att ha för konsekvenser. T.ex. e-posten som var ett fantastiskt och nytt verktyg för 90-talets affärsmän och -kvinnor, har idag blivit något opersonligt och betungande, och som lever ett eget liv, eller som Freeman säger:

email is good for many things; that has never been in dispute. But we need to learn to use it far more sparingly, with far less dependency, if we are to gain control of our lives.

Detsamma skulle väl Freeman kunna säga om all kommunikation, att vi måste lära oss att bli mindre beroende av olika former av kommunikation. Men varför säger han inte det? I stället insisterar han på att det är snabbheten som avgör hur vi mår.

Jag tror att det är oförmågan att dra en gräns mellan tillgänglig information och nödvändig information som är problemet. Hellre ser jag en live slowly-communicate fast-trend än en live slowly-communicate slowly-trend.

Jag ska illustrera med en berättelse om en konstnärsvän.

Jimmy är skulptör. Han uppskattar teknik, och han gör själv utöver fysisk konst även ljudkonst med hög abstraktionsnivå (åtm. i mina otränade öron). Hans konst involverar en dator lika mycket som en yxa. Han finns på Twitter, han finns på Facebook, han söker upp och länkar flitigt till intressanta sajter och artiklar. Han kommunicerar snabbt, med andra ord. Han är medveten om informationens flyktiga natur och han tar ingenting på internet för givet eller för sanning. Men trots att Jimmy är mer up-to-date med internet och dagens snabba kommunikation än många andra, lever han långsamt. Han lär sig också långsamt – med vilket jag alltså inte avser att han besitter en sinnenas tröghet, snarare tvärtom – han uppskattar att stå på avstånd och betrakta, och plocka åt sig valda delar kunskap. Och kunskap är något annat än information. Jimmy är ett bra exempel på någon som tillämpar en live slowly-communicate fast-filosofi. Om Jimmy inte skulle kommunicera snabbt, skulle vi antagligen inte veta så mycket om varandras vardagsliv. Vi bor 500 km ifrån varandra, men så gott som dagligen delar vi genom internet små bitar av vardagen med varandra.

Freeman borde kanske inte tala om slow communication, och jag förstår fortfarande inte riktigt varifrån idén kommer att man måste kommunicera långsamt. Det faktum att människor upplever informationsflöde och kommunikationssamhället betungande innebär väl inte att man måste lära sig att kommunicera långsammare, utan snarare att man har ett behov av att utveckla vanor som tillåter en långsam kunskapsinsamling och en långsam personlig livsrytm. Men kanske långsam är ett dåligt ord i det här sammanhanget. Borde man kanske hellre använda ordet återhållsamhet?

Min största behållning av Freemans text finns i den tredje och sista punkten av manifestet, Context matters. Freeman skriver bl.a. att

[... ] we need to uncouple our idea of progress from speed, separate the idea of speed from efficiency, pause and step back enough to realize that efficiency may be good for business and governments but does not always lead to mindfulness and sustainable, rewarding relationships.

Hastighet och effektivitet, ja. Jag håller med. Men sedan fortsätter Freeman med att säga att

Slow communication will preserve [...] our sanity, our families, our relationships and our ability to find happiness

Jag hävdar fortfarande att vår lycka och vårt välmående i det här samhället, som inte kommer att ta steg bakåt, inte har med kommunikationens hastighet att göra, utan med vår förmåga att stänga av. Visserligen säger Freeman nästan samma sak när han sammanfattar hela sitt budskap med orden Don’t send, så den egentliga skillnaden i våra åsikter gäller kanske bara snabbheten på kommunikationen, och inte formerna för kommunikation.

Jag kan väl nog säga att jag förespråkar en sorts slow living-filosofi, men trots det står jag inte i opposition till snabba former av kommunikation, tvärtom ser jag snabb kommunikation som ett redskap för att möjliggöra mera tid för andra former av mänsklig samvaro.

I den bästa av alla bloggvärldar

Michel Ekman skriver en kommentar i Merete Mazzarellas blogg, där han återger en del av en krönika som han har skrivit i en svensk dagstidning:

Det finns många skäl att misstro litterära bloggar. Bloggen som sämst och vanligast är en hybridform som löser upp gränsen mellan offentligt och privat, mellan professionalism och amatörism, ett medium för narcissister. Bloggen behöver en sammanhållande faktor, en röst eller persona som håller ihop den, samtidigt som den måste skriva in en tänkt mottagare. Detta kräver litterär eller journalistisk begåvning, raka motsatsen till det skenbart mödolösa i att kasta ned en anteckning nu och då om ditt och datt.

Låt mig replikera: Det finns en sjuhelsikes massa skäl att misstro kulturredaktioner och kulturskribenter. Precis som Tim Johansson på Hbl kan ge sitt inlägg i diskussionen om bloggar rubriken ”Åsikter till salu”, kan jag kalla Ekmans ord här ovan för ”Trångsynt”. Här får du ta del av den här bloggens ”sammanhållande faktor, [...] röst eller persona”, Michel Ekman.

Jag anser det skamligt att kulturjournalister och skribenter försöker tvinga in bloggformen och framförallt bloggarna själva i en journalistisk tradition som dikterar precis hur man ska forma sina åsikter och sina texter. Medborgarjournalistik, har man väl kallat fenomenet bloggande. Kan vi inte låta bloggen vara just det, utan att höja röster för vetenskaplighet och analytisk skärpa för även denna form av skrivande?

Jag kastar ner mina anteckningar på denna blogg nu som då, om ditt och datt, men vem ska säga åt mig att jag inte får göra det? Att när jag nu mot Kritikernas rekommendation faktiskt sysslar med något så skamligt som att blogga om litteratur, Gud bevare mig, så ska jag i alla fall inte bli tagen på allvar i det som jag skriver? Jag för min del uppskattar att ta del av människors åsikter, oberoende av hur hög kvalitet det språkliga uttrycket för dessa åsikter har.

Jag stör mig inte så lite på att Ekman lite senare i sin kommentar har mage att åt Merete skriva följande plattityd:

Och att mena att just du skulle sakna litterär och journalistisk begåvning vore förstås absurt.

Så här är det alltså: de som är professionella författare och forskare och journalister, de får blogga. Men de som saknar denna ekmanska, magiska litterära och journalistiska begåvning, de får och ska helt enkelt inte blogga. I alla fall inte om litteratur.

Läs även andra bloggare om Blogg, Debatt, Författare, Litteratur, Merete Mazzarella

Någon kastade en sten i ankdammen

Hbl:s kulturchef Tim Johansson anser tydligen att det finns orsak att bli nervös då Merete Mazzarella bloggar. Vilket givetvis gläder mig. Jag har under många år önskat en tydligare och mer ställningstagande bloggsfär i Svenskfinland.

Läs gärna lite i Mazzarellas blogg, och läs framför allt Tim Johanssons svar på Meretes blogginlägg. Varför blir man i ett så väletablerat tidningshus så nervös när en författare bloggar? Och varför finner man det så provocerande att en författare yttrar sig om dagsaktuella och relevanta saker?

Barbro Teir på Söderströms förlag reagerar också på Johanssons uttalanden med ett eget inlägg.

Jag blir inte riktigt klok på denna Johanssons formulering:

Söderströms bloggar är ett välkommet inslag i den finlandssvenska bloggosfären, men samtidigt måste man komma ihåg att de framför allt är redskap för att marknadsföra förlagets böcker och författare.
Söderströms bloggar är alltså inte oberoende opinion. I dagens värld vill förlagen ha direkt kontakt med läsarna för att köpbesluten görs här och nu och ofta digitalt.

I den här verkligheten blir författaren inte en opinionsbildare, utan en produkt som säljs med hennes åsikter.
Det här kommer vi att se mycket av framöver, och det är en kulturredaktions viktiga uppgift att bevaka denna utveckling.

Först välkomnar han bloggarna artigt, sedan säger han att de ändå enbart finns där för att sälja böcker (och det implicita budskapet är att de därför förlorar all sin trovärdighet och pålitlighet). I den här verkligheten, menar Johansson, blir författaren bara en produkt. Och det kommer vi att få se mycket av i framtiden. Alltså: vi kommer att få se hur författare gör sig själva till produkter, och hur de säljer sina åsikter i samma veva som de försöker sälja sina böcker.

Och till sist så är det kulturredaktionernas viktiga uppgift att bevaka denna (oroande?) utveckling. Varför behöver den utvecklingen bevakas? Ska man som kulturredaktör se till att författarnas blogg-uttalanden uppfattas så som man själva uppfattar dem (på basen av Johanssons svar till Mazzarella): som icke-trovärdiga och kommersiella uttalanden som inte kan eller ska tas på allvar?

Eller är det jag som har missförstått?

Mazzarella själv reagerade genom att döpa ett av sina inlägg till ”Horan svarar”. Det är en fin tillspetsning av Johanssons budskap. Och det är ganska modigt.

Läs även andra bloggare om Blogg, Debatt, Hbl, Helsingfors, Merete Mazzarella

Inget mindre än ett informationsparadigm

Skrivpedagogen och forskaren Annette Kronholm-Cederberg (blogg) besökte uni i dag och gav två föreläsningar. Jag hann hoppa med på den andra föreläsningen vars tema var Bland chattar, bloggar och fejsböcker – skriftkulturen i nya offentliga rum. Jag uppskattade den personliga inledningen av föreläsningen. Annette berättade mycket om egna erfarenheter och hon bjöd på en hel del komiska anekdoter som illustrerade den klyfta som håller på att uppstå, och som de facto redan har uppstått mellan det som kan kallas digitala immigranter och digitalt infödda (begreppen myntade av Marc Prensky).

Ett av de mest intressanta inslagen i föreläsningen var ett YouTube-klipp av professor Michael Wesch, som heter Web 2.0, The Machine is Us/ing Us, som jag lägger in här nedan.

Genast efter videon frågade Annette om någon hade spontana reaktioner på videon. En av lyssnarna, som också är akademiker vid en av universitetets institutioner, sade att han fann videon något irriterande. Att det var för ryckiga bilder och att det kan framkalla epileptiska anfall. Vilket jag fann mycket komiskt, eftersom det var en perfekt illustration på det som jag fann som en av den här briljanta videons huvudpoänger: att den omvälvning som pågår på internet i dag, med alla dess implikationer, inte är mindre än ett informationsparadigm där begreppen form och innehåll ändrar i betydelse och mer och mer övergår i varandra.

Det här paradigmet innebär också att en stor del av informationen (dvs. innehållet) på internet kommer att genereras av dem som använder internet. Det är inte längre bara tekniskt insatta som kan tillföra internet information, utan det är en öppen marknad. Vem som helst kan i princip editera på Wikipedia, vem som helst kan skapa en blogg som blir inflytelserik, vem som helst kan skriva dikter och noveller på nätet och bli upptäckt av förlag. Den utveckling som sker på internet är inte bara en teknisk utveckling, den gäller lika mycket användarnas (dvs. vår) identitet och varande som kommunicerande varelser. Och eftersom vi kommer att stå för innehållet på internet, kommer vi att känna oss intimt förknippade med internet. För att riktigt karikera kan man säga att det är vi som är innehållet på internet. Vilket ungefär är detsamma som Welsch säger när han avslutar med att säga We have to rethink ourselves. Och det är här som informationsparadigmet kommer att te sig totalt oförståeligt för dem som helt enkelt inte förstår vad det handlar om.

Den lyssnare som blev irriterad på Welschs video missade hela poängen: att den form som Welsch hade valt var en relevant del av själva innehållet i videon. Jag uppfattade inte videon som ett hot eller som en obegriplig gåta, utan som en uppmaning om att omvärdera vår roll i ett samhälle som håller på att förändras, och att omvärdera vad själva begreppen kommunikation och identitet är. För att utrycka mig kort.

De som växer upp i en miljö där webben och all trådlös teknik är basic stuff kommer i mindre grad att skilja form från innehåll än de som har vuxit upp innan utvecklingen av internet tog fart. Om man inte finner formen intressant eller tillräckligt dynamisk så kommer man att förkasta det, eftersom man växer upp med tanken att formen och innehållet är precis samma sak, att det inte finns någon åtskillnad. Därför kommer det att bli allt viktigare att vara insatt i kommunikationens nya former för att kunna uppfatta den diskussion som pågår.

Som jag ser det är det här en av de tydligaste distinktionerna av begreppen digital immigrant och digitalt infödd (även om jag direkt måste medge att jag utöver innehållet i dagens föreläsning med Kronholm-Cederberg inte är insatt i begreppens användning eller tillämpning); att digitalt infödda automatiskt kopplar ihop form med innehåll, medan digitala immigranter kämpar till den grad med formen att det dröjer länge innan de når innehållet.

Det var några tankar. Någon som vill associera fritt kring det här?

Läs även andra bloggares åsikter om Internet, Kommunikation, Pedagogik, Utbildning

Gombrichs konsthistoria är fascinerande och klok

Häromdagen köpte jag en bok som jag har velat köpa länge, länge. Det är Ernst Gombrichs fantastiska The Story of Art.

Redan från de första sidorna är jag som trollbunden av Gombrichs beundransvärt ödmjuka och kloka sätt att guida läsaren i konsthistorien. Introduktionen till boken handlar om att man bör ha ett öppet sinne när man bekantar sig med konst från olika epoker och kulturer, och vara medveten om att det i historien ofta har varit fördomar och förutfattade meningar som har avgjort hur människor har reagerat på nya inriktningar inom konsten.

Vidare påpekar han försiktigt att konstföremål sällan bara är föremål, som skapats utan något annat syfte än sig självt. Det är sällan som konstnärer enbart tänker på att göra någonting vackert, enligt Gombrich, som om avbildningen av något som anses representera skönhet är ett självändamål. Tvärtom har en överväldigande del av konsthistoriens mest värdefulla fynd haft ett praktiskt syfte. Vilket jag tycker är viktigt att komma ihåg när man betraktar konstverk och söker förstå varför konst har uppkommit, och vad som har inspirerat och motiverat konstnärer genom tiderna.

Det finns kapitel för varje betydande epok i historien, börjandes med förhistorisk tid och grottmålningar. Sedan går vi via Egypten och Mesopotamien till Kreta och Grekland, där Gombrich uppehåller sig under två välskrivna och kunskapsrika kapitel. Vi står alla på egyptiernas och grekernas skuldror, menar Gombrich, och avser då att konsten under dessa epoker mer och mer antog formen av subjektiv representation av verkligheten. Konstnären blev under dessa epoker något annat än en mästare i att upprepa de gångna generationernas traditioner.

Romarna, buddisterna, de kristna, muslimerna, kineserna, alla får de var sitt kapitel innan Gombrich sedan når medeltiden. Efter medeltiden återger varje kapitel mer detaljrikt de följande århundradena fram till modern tid, och ofta uppehåller sig Gombrich vid bara några enstaka års konsthistoria per kapitel.

Mest fascinerande är rösten i boken. Gombrich finns på ett mycket charmigt och tilltalande vis hela tiden här bredvid mig när jag läser. Det är en mycket litterär återgivning av historien. Nästan som att läsa Herodotos, faktiskt, Gombrich är lika uppenbart passionerad över det ämne han skriver om.

Jag köpte The Story of Art i Phaidon Books snygga pocketutgåva. Den känns som en bomb i handen, kompakt, stadig och den är över 1000 sidor lång. En av de mest bekväma böcker jag har läst på sistone. Om man nu kan uttrycka sig på det viset. Men det tycker jag att man kan.

Någon som läst Gombrich, eller annars bara har ett intresse för konst och konsthistoria?

Andra bloggar om: Böcker, Författare, Historia, Konst, Konsthistoria, Litteratur

Litterära bluffare

Grym skandal över en ny litterär bluff. En amerikansk författare som skrivit en bok om sin svåra uppväxt i Los Angeles gängmiljö har blivit avslöjad som lögnare. Åh, öde. Nu har förlagen och läsarna tydligen höjt upp till ett ramaskri och alla är upprörda. Jag förstår inte riktigt varför. Ok, hon har ljugit för sin förläggare och för sin redaktör i flera år, och förfalskat sin bakgrund. Inte så bra, kanske. Men: det gäller en BOK. Böcker ljuger. Vem förväntar sig att en bok ska tala sanning?

New York Times, The Guardian, DN.

Då måste man kanske ställa sig frågan varför bokmarknaden sätter så mycket press på författare att de ska sälja och på att de ska vara underhållande, att författare känner sig tvungna (eller villiga, vet inte vilket som är värre) att förfalska sina koncept för att nå framgång. Men… är det inte det som ALLA författare gör när de väver ihop sin fiktion? På ett sätt skriver de ju om verkligheten. Det är ju bara det att Margaret Seltzer, under pseudonymen Margaret B. Jones, ljög om sitt liv och sin bakgrund.

Jag tycker inte att det är så upprörande, faktiskt. Alla önskar att de hade levt ett intressant liv. What’s the fuzz? Alla författare ljuger, och alla författare stjäl, på sätt eller annat.

Andra bloggar om: Artiklar, Böcker, Författare, Litteratur

Jag är trött på Mellanöstern-retorik

Jag blir snart ursinnig på all hatisk och ödesdiger retorik gällande Mellanöstern och de senaste israeliska attackerna mot palestinier. ”Ett palestinskt folkmord”, ”Israel har inlett sitt Holocaust mot palestinierna”, terrorist hit och terrorist dit. Många bloggare visar upp fotografier på skjutna barn från Mellanöstern, och ännu flera flämtar och lovar sig själva och världen att aldrig aldrig tolerera sådana hemskheter.

Och visst, det som sker i Mellanöstern ÄR hemskt. (Finns det någon som inte tycker att det är det?) Men vad ska man göra åt det? Gråta? Svära? Förbanna? Hata? Det finns många som hatar. Många som förbannar. Och onekligen: många som gråter. Men hur är det med dem som undervisar? Dem som älskar? Är det att älska sitt folk och sitt land när man hotar ett annat lands civilbefolkning?

Blir det någonsin bättre?

En cynisk hållning, jag vet, men när två sidor i en konflikt går på och bara dödar och dödar måste man kanske inta ett lite pragmatiskt perspektiv. Jag vet inte om jag tror på en lösning av det flammande infernot i Mellanöstern. Bägge sidor slåss för sina liv. Israelerna. Palestinierna. Västvärldens medier och politikerkår verkar njuta av showen, trots de frekventa frosseriseanserna i blodiga fotografier och ångerfull journalistisk retorik.

När man försöker klargöra för orsakerna till den pågående konflikten (undrar förresten exakt när man kommer att sluta tala om konflikt och börja använda ordet krig), försöker man se tillbaks i tiden till 1948 och till kriget under slutet av 60-talet, men vem blickar framåt? Vem blickar framåt och säger Jo vi har båda gjort fel, men nu ska vi lösa det här så våra barn kan leva ett bättre liv. En god vän och pastor berättade för några år sedan om palestinier och israeler som kom samman och gjorde fred med varandra och levde tillsammans i vänskap. Var finns alla DE HÄR berättelserna? Det måste ju finnas exempel på hopp och på vänskap i Mellanöstern. Jag efterlyser dem. Jag är trött på retorik och blodiga fotografier. Är inte ni det? Är inte israelerna det? Är inte palestinierna det? Är vi inte snart trötta på självrättfärdigande ord om hur gångna förorätter måste hämnas?

Åh.

Andra bloggar om: Gaza, Israel, Mellanöstern, Politik, Samhälle

Bland gungor och klätterställningar

En pakistansk åtta-åring, en pakistansk 5-åring, en afghanistansk sjuåring, en sexårig fransktalande afrikan och en finlandssvensk femåring står på gården och samtalar med varandra på finska. (Gissa hur integrerad den här generationens invandrare kommer att vara?)

Det är förmodligen självklart för svenska läsare att invandrare är en del av vardagen runt omkring hemmet och på den egna gården, men i Finland är det inte riktigt så (eller har åtminstone inte varit så förrän tidigast under de senaste fem till tio åren). Invandrarkvoten är mycket mycket lägre här än i det västra folkhemmet.

Jag känner några av de första somaliska barnen som kom till Finland som flyktingar/invandrare. Jag var själv så pass liten då (6-7 år ung.) att det i mitt minne är fullkomligt naturligt med somaliska killar som spelar ishockey med oss, men frågar man en finne som är tio eller femton år äldre om han spelade ishockey eller fotboll med invandrare får man antagligen ett helt annat svar. En av de första kosovoalbanska familjerna som kom till Finland på flykt undan kriget på 90-talet hade sin son i samma klass som jag. Jag hälsade på hans familj flera gången varje vecka och kom bra överens med familjens föräldrar och övriga syskon. Jag minns med vilken gästfrihet de tog emot mig (och min familj) i sitt lilla rum på det provisoriska invandrarhemmet i Alskat i Vasa. De delade glatt med sig av det lilla de hade, och jag tror att dessa erfarenheter är en delorsak till att jag själv älskar att dela med mig av det jag har.

Jag ångrar att jag inte försökte lära mig deras språk. Jag kommer fortfarande ihåg femåringen som talade upp emot tio olika språk mer eller mindre flytande. Jag kommer ihåg pastorn som gömde den kosovoalbanska familjen när de hotades av deportering. Jag kommer ihåg det goda brödet som mamman i familjen bjöd oss på.

Hm, vad vill jag då säga?

Jag vet inte. Kanske bara att det känns fint att just min femåring och min tvååring växer upp i en miljö där många olika kulturer samsas om utrymme och att alla barn på gården sinsemellan kallar sig vänner. Det verkar ibland på nyhetsrapporteringen och människors inställning som om det i dagens Europa finns allt mindre självklara platser för kulturer att umgås på under lika villkor. Muslimer segregeras, judar börjar igen förföljas, zigenare blir förmodligen aldrig riktigt accepterade eller etablerade i den breda kulturen, afrikaner får bara jobb som städare, osv osv.

Kanske politiska arenor och kulturella mötesplatser aldrig kan ha en lika effektiv samlande funktion som gården med sina gungor och klätterställningar (även om de förra självklart behövs just som kulturella och politiska manifestationer).

Andra bloggar om: Finland, Integration, Invandring, Kultur, Politik, Segregering, Sverige

”I thought Europe was a country” – om amerikanarnas rädsla för kunskap

Susan Jacoby har skrivit boken The Age of American Unreason, som behandlar amerikanarnas (påstådda) rädsla för kunskap. Det är tydligen inte bara George Bush som får dängor i den här boken, som så ofta annars när det är tal om amerikansk dumhet, utan det amerikanska utbildningssystemet och den amerikanska kulturen i stort. Jag är frestad att beställa den här boken GENAST trots att jag inte har råd. Den verkar nämligen väldigt intressant.

Jacoby lär ha reagerat på nedanstående YouTube-klipp och nämnt det som ett exempel på det fenomen av okunskap som hon menar förekommer i Amerika oftare än i andra länder.

Och visst: det är ganska chockerande. ”Hungry? I’ve never heard of it. I’ve heard of Turkey, but…” ”Is France a country?” Ja. Vad ska man säga? Det är skrämmande, på ett sätt. Samtidigt är det i och för sig helt förståeligt att man inte har hört talas om Ungern, och till och med att man inte är säker på om Frankrike är ett land eller inte. Men att ”Europe is a country”… där närmar man sig smärtgränsen.

Skulle det vara fråga om en enskild individ vore det inte så farligt, men är det fråga om en regressiv tendens i hela det amerikanska samhället, som Jacoby väl påstår, är det alarmerande.

Andra bloggar om: Amerika, Böcker, Författare, Kultur, Litteratur, Samhälle, Susan Jacoby, YouTube

Adolf Eichmann – Byråkrat och massmördare

Jag håller på att läsa David Cesaranis biografi över en av den nazistiska regimens mest effektiva byråkrater, Adolf Eichmann. En av dessa mytomspunna tjänstemän i det Tredje riket som verkställde Hitlers, Himmlers, Heydrichs (m.fl.) ohyggliga ”riktlinjer”. Cesarani är professor i modern historia vid London University.

När Eichmann först togs till fånga av Mossad i Argentina år 1960 förstod man ännu inte hur stor och betydelsefull del han hade i planeringen och utförandet av Holocaust. Det var först när man började gräva i dokumenten och intervjua Eichmann och hans underordnande som man insåg vidden av hans inblandning i folkmordet av judarna i Europa. Han var ingen general som Göring eller Himmler, och han uppnådde bara en överstelöjtnants rang under sin karriär. Eichmanns administrativa inflytande var dock betydande.

Eichmann fick under loppet av sin karriär en position som chefsadministratör av transporterna till koncentrationslägren. Han var ”judeexpert”, ”utvandringsexpert”, ”deportationsexpert”. Eichmann läste mycket om sionismen och om judiskt liv och historia. Han lärde sig snabbt att använda sionistisk terminologi i sina rapporter för att maskera det faktum att han tvångsfördrev judar från Tyskland och andra tyskockuperade länder. Han ”bistod judarna i sin utvandring till Palestina, till ett landområde som blivit dem tilldelat”. Det låter klart bättre än att tvångsfördriva judar och beslagta deras egendom i det tyska rikets namn, eller hur? Småningom räckte det ändå inte med att få judar att utvandra. Snart blev ytterligare åtgärder nödvändiga. Eichmann hade till en början vissa betänkligheter gentemot radikaliseringen av den nazistiska inställningen till judar. Han var till en början nöjd med att deportera dem och administrera tvångsutvandringen. När det började talas om likvidering och ”den slutgiltiga lösningen” hade han svårt att omfatta det. Men han överkom snabbt sina betänkligheter och började hänsynslöst att bidra till jakten på Europas judar och transporter till koncentrationslägren. Cesarani visar ändå tydligt hur man i Eichmann hade en man som visserligen var hängiven nazist, men inte en medfödd massmördare utan vare sig samvete eller mänskliga drag.

En av Cesaranis ambitioner med biografin är att söka ett svar på hur en människa blir massmördare, hur ser den process ut som leder fram till systematiskt massmord och alla kallblodiga beslut som det medför? Cesaranis bok är en historisk skildring av Eichmann och dennes karriär och liv, men minst lika mycket är det alltså en psykologiskt-personlig biografi. Med ett beundransvärt objektivt perspektiv stiger Cesarani några steg bakåt från grymheterna under andra världskriget och förutfattade meningar om de nazistiska ledarnas personligheter och deras påstått medfödda ondska. Cesarani visar i sin studie av Eichmann hur grymheterna och ondskan stiger in i Eichmanns liv steg för steg: i början av sin karriär är Eichmann ingen massmördare. Han har till en början en ärlig strävan efter samarbeta med sionister för att söka fram lämpliga metoder för en massutvandring. Det är när han börjar få verklig beslutsfattande makt som Eichmanns metoder börjar förändras och radikaliseras. Det är när Eichmann inser att många andra i det tyska byråkratiska och militära maskineriet tävlar om samma inflytande och samma makt som han börjar utnyttja brutalare och mer hänsynslösa metoder för att imponera på sina överordnade. Hans inställning till judar förändrades snabbt. Till en början ville han bli av med alla judar i det tyska riket. Småningom började han vilja se ett judefritt Europa. Snart började han se fram emot en värld helt utan judar.

Vid slutet av andra världskrig hade Eichmann administrerat jakten på och transporten av två miljoner judar till koncentrationslägren. Han var chef för det största enskilda folkmordet i historien. Ytterligare fyra miljoner judar mördades i det Tredje riket, men det fanns ingen som personligen administrerade en lika stor del av det ohyggliga folkmordet som Eichmann.

Adolf Eichmann – byråkrat och massmördare är en bred och fascinerande biografi. David Cesarani har lyckats i sitt ambitiösa försök att blottlägga och reda ut de kausala sambanden i Eichmanns liv och karriär.

Andra bloggar om: Adolf Eichmann, Böcker, Författare, Historia, Litteratur, Nazism, Tredje riket