Fucklner

Många säger att det är fruktansvärt svårt att läsa William Faulkner, men fortsätter i samma andetag att han minsann är en av giganterna i den anglosaxiska litteraturen. Att hans böcker ju nog är bra, men svåra. Jag har funderat på det här med det svårtillgängliga hos Faulkner.

För visst är ju hans prosa lite väl tät och mustig ibland. Folk säger att hans språk är för komprimerat för casual reading. Jag tror att det har att göra med att det händer så mycket i hans meningar. Varje sats liksom pushar handlingen framåt. Och så finns det mycket under- och överordning i de långa meningarna. Små informativa bisatser infogas efter och mellan huvudsatser. Och för det mesta innehåller bisatserna information om personerna, hur de beter sig, vad de har på sig för kläder, hur de rör sig, och huvudsatserna handlar om själva handlingen, vad som händer och hur saker och ting utspelar sig. Det här stämmer kanske inte för alla hans böcker, men åtminstone i Sanctuary, som jag läser nu, verkar det vara på det viset. Kanske är det det som gör att man uppfattar Faulkner som svår. Att man har många trådar att hålla reda på samtidigt, i samma andetag. Faulkners grepp om texten och intrigen är hårt.

Jag tycker mycket om Faulkner. Man måste bestämma sig för att verkligen läsa honom. Har ni läst Faulkner? Åsikter?

Ny Kapuscinski på svenska

Min första kontakt med Ryszard Kapuscinski var genom boken På resa med Herodotos (publicerad 2004, på svenska 2006), en fantastisk resebok som samtidigt kan beskrivas som en slags memoarbok över författarens tidiga yrkesliv. Jag fick alltså först erfara Kapuscinski som den gamla och kloka polska mästaren. Journalisten Kapuscinski lärde jag känna först senare. Den iakttagande och skarpa pionjären i fråga om rapportering om och från tredje världen, européns blick på det främmande. Det här är egenskaper som binder honom samman med en annan polack, Witold Gombrowicz, som även han vände upp och ner på européernas blick på världen och sig själv. Gombrowicz skrev främst romaner och pjäser. De texter som dock har gjort honom mest känd är kanske hans dagböcker. Det speciella med dagböckerna är att de ursprungligen skrevs för publicering i europeiska tidningar. De är alltså inte privata, men däremot mycket personliga; dagböckerna dryper av författarens egocentriska syn på världen, av hans intellektuella arrogans och självgodhet. Kapuscinski är som författare Gombrowiczs motsats, alltid ödmjuk, nyfiken och beredd att revidera sin ståndpunkt.

Nu kommer boken Reporterns självporträtt, en samling intervjuer med Kapuscinski, samtliga godkända för publicering av honom själv. (DN:s recension av boken finns här.)

Om Kapuscinski själv skriver DN:s recensent följande:

[...] han fick aldrig det Nobelpris han hade förtjänat. Främst för att ha rivit gränserna mellan journalistiken, sakprosan och skönlitteraturen; skapat en rörlig världslitteratur med markkontakt som beskrev tredje världens födelse och européns möte med det främmande.

Även om Kapuscinski som författare och journalist tydligt och klart har förtjänat recensentens beundran, har den nya boken inte gjort det:

Mycket är förstås lärorikt och klokt. Men också oväntat högtravande och motståndslöst. Intervjuarna är anonyma och tycks sitta vid mästarens fötter. Jag får en känsla av samförstånd och kult som blir tröttsam i längden.

Kapuscinski dog år 2007.

—

Likheterna mellan Kapuscinski och Gombrowicz är många, även om de sysslade med två helt olika slags litteratur, och även om de på ytan verkar besitta oförenliga personligheter. En avgörande skillnad mellan de bägge polackerna är att Gombrowiczs utgångspunkt var en ideologisk och kulturkritisk blick på världen, och det speciella fältet för hans kritik var oftast det europeisk-marxistiska arvet. Kapuscinski i sin tur såg inte världen som kritiker i första hand, utan som en ovanligt insiktsfull iakttagare: med en fantastisk nyfikenhet, en förmåga att skildra sin omgivning på ett okonventionellt sätt och ett enormt intresse för människan och världen skrev han många böcker som redan nu stämplats som klassiker. Gombrowicz blickade ur sin exil-position i Argentina ständigt mot Europa, medan Kapuscinski som europé i sin tur alltid längtade ut till resten av världen.

e-boksläsaren blir ett uppsving för läromedelslitteraturen

Om några år kommer e-boksläsare antagligen och hoppeligen att vara som pocketböcker, pick one up and carry it around. Men kanske det dröjer en tid ännu. På basis av de recensioner (Bl.a. DJtv och Bokhora) jag läst av första e-boksläsaren för den svenska bokmarknaden, Nuut, är det kanske lika så bra att dröjer. Nuut verkar vara en fungerande prototyp, men det verkar inte vara en e-boksläsare som fungerar så väl som åtminstone jag har tänkt mig att de ska göra.

Mitt främsta problem med Nuut: alla knappar. Jag håller med Daniel Åberg när han i DJtv tycker att iPhone:n och iPod:en har skämt bort komsumenter när det gäller knappar och touch-teknik. Min framtida e-boksläsare har högst en eller två knappar, resten sköts med fingertoppar som mjukt glider mot ytan av skärmen på läsaren. Jag vill också ha en snygg och stilig eboksläsare, och en läsare som högst har måtten 80-90 mm x 130-140 mm. Den ska se ut som år 2100 och inte för en sekund påminna om en gammal printer från 1994. Vilket jag tycker att Nuut gör. Även grafiken verkar lämna en hel del övrigt att önska.

(Tyvärr har inte jag hållit en Nuut i min hand och provläst ett kapitel med den, så min uppfattning av den baserar sig helt och hållet på synsinnet och recensioner jag läst.)

En annan sak som Nuut inte verkar ha är wifi-möjligheter. Detta är ett absolut måste för min framtida e-boksläsare. Att läsa böcker med en e-boksläsare måste erbjuda något extra, något som man inte har möjlighet till med pappersböcker. Man ska kunna utbyta tankar med andra som läser boken samtidigt, man ska kunna kopiera passager ur boken direkt in på nätet (t.ex. i recensionssyfte), man ska ha en inbyggd wikipedia-widget för främmande ord eller begrepp, man ska kunna instant-maila sina vänner med bokrekommendationer. Min uppfattning av e-boksläsare är att de framför allt handlar om interaktivitet. Det räcker helt enkelt inte att det är lättare att bära många böcker med sig.

En av de aspekter på e-boksläsarens möjligheter som gör mig mest ivrig är allt det som läsarna kommer att innebära för läromedelsböcker. Bara tanken på att bära med sig sjutton historieböcker och fjorton litteraturvetenskapliga böcker gör mig nipprig, på ett bra sätt. Inte bara för att man slipper tunga bokväskor och trötta axlar, utan framför allt därför att man med hjälp av e-läsaren kommer att kunna studera med effektivt. Jag hoppar kunna samla passager som jag behöver för en uppsats eller ett större arbete, till exempel, och skicka över dem till min laptop i ett enda dokument, i stället för att behöva skriva av alla passager för hand.

Jag hoppas och tror alltså på att e-boksläsaren kommer att medföra ett uppsving för förlagens avdelningar för e-läromedel. Jag hoppar innerligt att man tar till vara på den potential för interaktivitet och smidighet som e-boksläsaren innebär för utbildning och inlärning.

Jag tror att e-boksläsaren främst kommer att bli läromedelsböckernas grej. Visst – man kommer att läsa romaner och kanske noveller på e-boksläsare. Men de verkliga landvinningarna kommer att vara den snabbhet och enkelhet med vilken man kan bära med sig sina tidigare stora och tunga studieböcker, och den interaktivitet man kan uppnå genom ny teknik som möjliggör en snabbare och (icke att förglömma!) roligare studiemetod. Jag står själv i startgroparna för att utveckla koncept för e-läromedel och önskar innerligt att en snygg, fungerande och framför allt uppkopplad e-boksläsare redan fanns tillgänglig. Men jag nöjer mig med att vänta. Det kommer, småningom.

Läs också Tobias Nielsens (Kulturekonomi.se) tankar om bokens och förlagens framtid.

Andra bloggar om Böcker, E-böcker, E-boksläsare, Förlag, Litteratur, Läromedel

Sherman Alexie – The Toughest Indian in the World

Amerikansk litteratur har länge fascinerat mig. Det amerikanska samhället överlag fascinerar mig väldigt mycket. Smältdegeln. Populärkulturens vagga. West Hollywood som dagens Ellis Island.

Joyce Carol Oates tyckte i inledningen till antologin Contemporary American Short Fiction (som jag bloggade om i somras) att det amerikanska samhället just nu bäst verkar beskrivas (och fiktionaliseras, mitt tillägg) av representanter för minoritetsgrupper. Indianer, sexuella minoriteter, etc. Och medan jag läser Spokane-indianen Sherman Alexies novellsamling The Toughest Indian in the World känns det som om Oates har rätt i det hon säger. Alexie skriver specifikt om indianer, men jag tycker att novellerna strålar en allmänmänsklighet som når bortom ras och hudfärg. Minoritetsperspektivet i de här novellerna breddas till att inbegripa ett komplext samhälle som det amerikanska.

Några inledande citat ur samlingen får ange tonläget:

A nervous white soldier gently placed the muzzle of his rifle against the large Indian man’s forehead. The man was suddenly quiet. Though he had never fired a gun, had never been threatened with a gun, had never had the desire to use a gun, that Indian man understood the meaning of a gun held in white hands and pointed at a brown face. Genetic memory. –Ur novellen ”The Sin Eaters”, s. 101

Low Man believed the Coeur d’Alene Reservation to be a monotonous place – a wet kind of monotony that white tourists saw as spiritual and magic. Tourists snapped off dozens of photographs and tried to capture it – the wet, spiritual monotony – before they climbed back into their rental cars and drove away to the next reservation on their itineraries. –Ur novellen ”Indian Country”, s. 122

I vissa av de här novellerna skulle man kunna peka på en viss indignation över white folks som i sina försök att visa förståelse och respekt för indianers kultur i stället reducerar den till små vackra gester och manér – men Alexie är inte bitter. Han verkar inte fastna i det faktum att människor som ställs inför det främmande alltid kommer att reducera det, och att man ur det obekanta alltid kommer att mejsla fram några små beståndsdelar som man anammar medan man kastar bort den komplexa helheten. Alexie är medveten om detta, men i stället väljer han att porträttera människors inneboende vilja och kapacitet till kärlek.

Till och med när Alexie skriver om förtryck och tvångsförflyttningar (”The Sin Eaters”), eller när han ställer föraktet och misstron mellan vita och indianer på sin spets (”Indian Country”), verkar han tycka att alla inblandade har det allmänna bästa i åtanke. De här novellkaraktärerna tror på kärleken; det manifesteras i så gott som varje novell. Det är en befriande upplevelse. En dylik innerlig tro på kärlek är ovanlig i den litteratur som skrivs idag, eller åtminstone i den samtida litteratur som når mina händer. I nästan varje novell finns också oroande inslag av bestående (och tydligt markerat) avstånd mellan människor. Det är den här samlingens paradox – att man kan älska varandra men inte riktigt förstå varandra – men det är en vacker sådan. Jag blir lite perplex av novellerna. Men jag tycker om dem. Njuter av dem. Den här boken är oerhört vacker, men trots det förblir jag lite kluven inför det faktum att novellerna stundom förmedlar en tro på kompromisslös kärlek, och stundom kallt konstaterar att människor trots allt aldrig kommer att kunna komma överens med dem som är annorlunda.

För en tid sedan tweetade Philip Teir om Adam Hasletts You Are Not a Stranger Here, och sa att det kanske är den bästa novellsamling han har läst. Jag i min tur kan säga att The Toughest Indian in the World är den bästa novellsamling som jag har läst. Alexies språk är fenomenalt och hans karaktärer är ovanliga för novellformatet, de är härligt mångbottnade, problematiska. Och det amerikanska samhället djupnar ytterligare under läsningens gång.

Andra bloggar om Böcker, Författare, Litteratur, Noveller, Recension

Margaret Atwood – The Year of the Flood

Margaret Atwood är på strålande humör. Trots att Atwoods framtid är svart som Happicuppa-kaffe finns humorn aldrig långt under ytan i nya dystopiska romanen The Year of the Flood.

Det är år 25 och den katastrof som drabbade världen redan i Atwoods förra roman Oryx and Crake har svept nästan allting med sig; The Year of the Flood är alltså en fortsättning av den förra romanen, men ingen egentlig uppföljare. (Rykten säger att det så småningom ska bli en trilogi av det här. Atwood själv varken bekräftar eller förnekar.) Huvudpersonerna, lindansar-stripparen Ren och semi-militanta vege-aktivisten Toby, är medlemmar av den religiösa grupperingen God’s Gardeners. Deras kryptiske ledare Adam One predikar om djur och växtlighet, om andlighet och vetenskapsvänlig religion, och han har skapat ett litet men växande kollektiv för alla naturalister i Atwoods fiktiva framtid. God’s Gardeners lever vegetariskt och i så gott som fullkomlig symbios med naturen. Till och med bin är samtalspartners; det är viktigt att be dem om förlåtelse när man tar deras honung.

The Year of the Flood är en berättelse om samtiden, om tendenser i samtiden som löper amok. Ett av mina favoritord förekommer frekvent i Atwoods framtidsskilringar, ordet splice. Man tar gener från en art eller en ras, och så blandar med friskt med gener från en annan art. En liobam är till exempel (givetvis, boken handlar ju delvis om religiös fanatism) en blandning av ett lejon och ett lamm. Det är extrem-gruppen The Wolf Isaiahists som har tagit fram den här splajsen för att påskynda apokalypsen, Bibeln säger ju att lejon och lamm ska sitta sida vid sida utan att skada varandra. Varför då inte baka in generna i varandra?

Men trots allt som har med samtid/framtid att göra är det här framför allt en berättelse om två kvinnor. Ren och Toby är bokens självklara centrum. Och de män som förekommer i boken är förvånande nog mycket stereotypa. Zeb är jägaren, den hypermanliga hjälten. Det är han som har hand om den lite mer aggressiva falangen inom God’s Gardeners. Och Adam One är ledaren, visionären, patriarken som vårdar alla under sina transparenta vingar. Även om de manliga karaktärerna som sådana tillför berättelsen vissa nödvändiga inslag, förblir de trots allt bifigurer. De genomgår ingen förvandling eller utveckling på samma sätt som Ren och Toby, som hinner gå genom flera olika skeden av sina liv innan vi når bokens slut. Det känns som om man har rätt att kräva mer av en författare av Atwoods kaliber, trots att det bara handlar om mindre karaktärer i berättelsen.

Boken varvar kapitel om Ren med kapitel om Toby, och till en början känns läsningen en aning splittrad. Man hinner inte bli van med rösten hos en berättare innan man plötsligt ska lyssna till en annan. Sedan kommer även Adam One till tals i kapitel som återger hans högtidstal till God’s Gardeners. Talen följs dessutom av trädgårdsmästarnas hymner (som även i verkligheten finns inspelade och utgivna på en särskild The Year of the Flood-CD-skiva). Men småningom djupnar berättelsen och man får grepp om karaktärerna. Och vilket grepp sedan. Atwood är en mästare på att skapa karaktärer som känns egna och trovärdiga i all sin absurditet. Tänk er en lindansande/strippande Ren som iklätt sig en bio-dräkt som ser ut som en ljusröd fågel med stora spretiga fjädrar, och tänk er Ren som är livsrädd för alla psykotiska Painballers som försöker göra sig av med all aggression genom att besöka exotiska strippor. Och tänk er sedan att man inte längre tänker på att hon är iklädd en dylik dräkt i en dylik värld, utan att man i stället allvarligt kontemplerar allt det som hon känner och tänker på medan hon hänger där i taket i sin Scales-stripjoint. Man blir van med omvärlden i Atwoods bok, och en stor bidragande orsak till att världen känns trovärdig är att karaktärerna inte känns konstruerade utan i stället träder fram som verkliga människor.

Så småningom stiger personer från Oryx and Crake in i berättelsen. Jimmy finns med som pojkvän till Ren, och Crake själv sitter plötsligt omgiven av en mängd strippor i striphålan Scales. Och vad har Zeb med det från förra boken bekanta MaddAddam att göra? En hel del av God’s Gardeners blir sedan brainslaves i Crakes topphemliga Project Paradice.

Som författare är Atwood mycket medveten om mytologi. Hon inte bara anknyter till redan befintliga berättelser, hon odlar dessutom en egen liten mytologisk flora i sina dystopiska romaner. De bin som God’s Gardeners arbetar med blir liksom hos Persefone förtrogna och pålitliga allierade. Toby och Guds trädgårdsmästare använder sig av bin för att förmedla meddelanden till de hädangångna, men de tar också hjälp av bin då de ska schasa bort sina fiender. Just Persefone har av vissa ansetts representera en cykel som går från liv via död till återuppståndelse, och kanske Toby är den karaktär i The Year of the Flood som får bära med sig frön från en gammal värld in i framtiden och dystopin. Liksom bin i mytologi och folklore är förebilder för ett fridfullt familjeliv och harmoni, blir de för Toby en slags livlina till ett förlorat sätt att betrakta världen. Även de splajsade djur som befolkar Atwoods dystopiska vildmark får mytologiskt skimmer. De är de nya odjuren, skrämmande varelser som av de överlevande kommer att beskrivas som fruktansvärda bestar, och som århundraden senare kommer att uppfattas som urtida fantasifoster. De är framtidens Kerberus, framtidens Argus.

Atwoods underfundiga och mörka humor kommer till sin rätt i den här boken. Om Oryx and Crake verkligen var en dystopi i alla ordets skrämmande konnotationer, är The Year of the Flood något annat – en humoristisk version av samma värld. Den här romanen gränsar till satir. Trots att världen i boken är seg och kletig har Atwoods språk en humoristisk kraft som manifesteras i glasklara formuleringar och insiktsfulla iakttagelser av bokens karaktärer. Och det är just det här som är en av Atwoods största bedrifter i The Year of the Flood – att hon har lyckats göra den här mörka framtidsskildringen till en verkligt rolig läsupplevelse. Precis som hon i Oryx and Crake lyckades framkalla en tidsmässig ambivalens hos läsaren genom att beskriva och aningen förvränga eller förvidriga inslag i samtiden (kloningsförsök, splajsade arter och raser, multinationella företag som agerar som statsmaskinerier), lyckas hon i sin nya roman framkalla en mänsklig faktor i en värld som har drabbats av den största tänkbara katastrofen; det finns trots allt humor kvar bland de överlevande, det finns trots allt en medmänsklig värme som trotsar de iskalla omständigheterna.

Andra bloggar om Atwood, Böcker, Författare, Litteratur, Recension, Roman

Kaj & Margaret

Fick hem Kaj Korkea-Ahos debutroman Se till mig som liten är häromdagen, och den ser riktigt fin ut. Överväger nu nästan att ta paus i Atwoods nya roman The Year of the Flood för att i stället läsa Kaj. Nya böcker, alltid nya böcker, man kunde ju få ångest om man pausade och tänkte efter en liten stund.

Narrative history

Nu har jag äntligen börjat mina grundstudier i allmän historia. Under många år har jag tänkt på det men inte sett hur det passat in i mitt studieprogram (ehm, program låter för systematiskt för min långsamma studietakt, men oh well). Nu bytte jag biämne från nordiska språk till allmän historia och är glad över det. Äntligen kan jag med gott samvete ägna studietimmar åt böcker om Rom, Aten, Josefus berättelser om de judiska krigen, Herodotos historier och annat hyperintressant. Har inte varit så här pepp med mina studier på många år.

En term som jag är nyfiken på är narrative history. Min uppfattning är att det är en relativt ny genre i historieforskningen som strävar till en betoning på berättandet av historien i stället för detaljer (som ju är nog så viktiga, men som knappast öppnar fältet för ett större intresse). Den här narrativa sidan av historien blir tydlig i bl.a. boken Ancient Rome. The Rise and Fall of an Empire av Simon Baker. Det är en bok som i allt verkar vara väl researchad och författaren verkar ha belägg (har inte läst klart än) för det han skriver. Men i texten förekommer ibland en viss grad av fiktionalisering av det historiska stoffet. Det som hittills slår mig som det mest framträdande narrativa inslaget i boken är när författaren redogör för de romerska bonde-soldaternas (en kombo som var vanlig under Romarrikets första decennier) häftiga kamp för att grunda och befästa staden. Simon Baker lutar sig mot Virgilius som beskriver soldaterna som bin som inte arbetar som individer utan att en sammansatt grupp. Det är en bild som på ett kort och lättförståeligt sätt illustrerar en poäng, och bra så. Men Baker övertar Virgilius bild, och i några paragrafer bär han med sig bilden av bin som arbetar och anfaller i flock. Och det blir faktiskt ett problem. Rader som

With their wings flashing, their stings whetted and their arms ready for battle

är för magstarka i en bok som presenterar historiskt stoff. Tack och lov skriver Baker i övrigt så bra att jag vill läsa vidare, men om det även i fortsättningen dyker upp dylika idiotiska metoforer, ja då vet jag inte. Jag tror att historia som disciplin kan må gott av narrativa inslag, och jag har läst några riktigt bra böcker som väl kan säga representera den riktningen inom historieforskningen, men det är väl ändå vid fullödig fiktionalisering med tillhörande metaforer och liknelser som gränsen till den historiska romanen går?

Andra bloggar om Böcker, Historia, Litteratur, Roman

Life-support

Jag tänker ofta på Margaret Atwoods bok om skrivande, Negotiating with the Dead, där hon talar om författaren och poeten som profet eller siare. Som om författare kan förutse och skriva det kommande och genom sina ord tillintetgöra skillnaden mellan skrivet och verkligt. Till en början tyckte jag att det var en intressant syn på skrivande, men nu vet jag inte om jag håller med. Författaren observerar och analyserar antagligen ganska mycket under hela den process som leder till skriven text, och kanske kan man tala om framsynta författare, men profeter… nja. Kanske inte. I stället känns det ibland som om skrivandet innebär ett lappande av de delar av en själv som behöver life-support. Som om skrivandet är ett sätt att upprätthålla liv i ens egen varelse, ett sätt att gå runt de klyftor som finns i en själv och som behöver utforskas. Och ibland känns det som om den död som skrivandet förhandlar med är den som finns i mig själv.

Det splittrade alfabetet

I morse fyndade jag en bok som heter Det splittrade alfabetet. Tankar om tecken och tystnad mellan naturvetenskap, teknik och poesi (1998). Den är skriven av Nina Burton, som gjort sig känd som poet, forskare och essäist. Hon var gästpoet på Kungliga Tekniska Högskolan under året 1996-1997 och den här boken föddes under den tiden. Jag har bara hunnit läsa en liten del av boken men vill trots det blogga lite grann om de tankar som föds.

Det är fråga om en bok som till formatet är liten (totalt enbart 120 små sidor), men som till sitt tematiska innehåll möjliggör en enorm bredd. För vad finns det inte att säga om vetenskapens, teknikens och mekanikens förhållande till alfabetet och språket genom tiderna? I inledningskapitlet diskuteras bl.a. Pythagoras, Arkimedes, Platon och senare (natur)filosofer som Galileo och Déscartes.

Burton beskriver kort men skickligt hur alfabetet redan i teckenkonstens begynnelse spjälktes upp i två skilda riktningar, där den ena ”karavanen” gick logikens och naturvetenskapens ärenden, och där den andra representerade poesin och det episka, skönlitterära berättandet. Anknytningen till samtiden finns hela tiden med i alla Burtons resonemang. Hon jämför dagens språkförbistring mellan två språkkulturer (humanism & naturvetenskap) med 1600-talets benägenhet att skilja ande från materia. Burton menar att det ena inte utesluter det andra. Hon skriver: ”Också mellan poesi och vetenskap finns likheter. Båda söker något väsentligt i vår flimrande tid: en mening eller ett mönster som tecknen kan tydliggöra”. Burton efterlyser en förening av de bägge fälten, och hoppas på ömsesidig förståelse och utbyte.. Naturvetare kan lära sig något av poesins inneboende förundran – där poesin förundras och låter sig överrumplas står naturvetenskapen enbart och betraktar och mäter (och underförstått – tar för givet). Poesin i sin tur kan lära sig mycket av naturvetenskapen och tekniken, inte minst därför att alla de mätbara fakta som utgör vår kunskap om världen och universum enligt Burton är mycket poetiska:

Teleskopen låter oss komma nära månens berg, och mikroskopet visar att sockerbitens egna bitar liknar papegojfjädrar. En av världens största maskiner, den milslånga partikelacceleratorn, låter världens minsta beståndsdelar skymta. Röntgenstrålar avslöjar världen innanför hud och murar, och tekniska mätinstrument gör ljud, lukt och känsel synliga som mönster: flöjtens ton tecknar istappar, och svampens doft ritar en mossa. I hydrometern blir luftens fuktighet läsbar med hjälp av ett rött hårstrå. (s. 17)

En poet som intresserar sig för fysik och för den vetenskapliga utvecklingen är kanadensaren Christian Bök. Han är författare till bl.a. boken Crystallography, vars grundidé är att språket utvecklas genom en kristalliseringsprocess.

Jag citerar ytterligare ett stycken ur Burton:

[...] att idéer fått högre status än det praktiska intellektets skicklighet ser man på många områden. Konstruktion och syntes betraktas lätt som en sorts hantverk jämfört med analys. Troligen hör det ihop med synen på sanningen, som nu förmodas komma ur kritiskt, inte konstruktivt tänkande. I kulturen är dagens installationskonst, dekonstruktivism och låga värdering av hantverket ett exempel. (s. 17)

Inte minst universitetscentreringen i dagens samhälle speglar det kritiska tänkandets glorifiering. Nu går det dock att urskilda en progressiv förändring. I Finland (och antagligen i många andra länder) kommer universiteten numera att söka privat finansiering för sin verksamhet. Företag och privatpersoner kommer att kunna donera pengar för forskning, och även om universitetslagen inte tillåter någon öronmärkning av pengarna finns det en möjlighet, eller snarare en risk för att donatorerna kommer att kunna styra in universitetsforskningen i önskad riktning. Och eftersom de riktigt lönsamma branscherna i dagens samhälle är de som kombinerar teori med praktik (teknik och kommunikation) kan man anta att det är därifrån de största bidragen kommer att komma. Då kan man också anta att forskning som springer ur ”det praktiska intellektet”, som Burton kallar det, kommer att öka. Vilket kommer att innebära att det kritiska tänkandet blir sekundärt i förhållande till det konstruktiva och praktiska. (Det här var en snabb slutledning som antagligen går att nyansera och diskutera.)

Kommer förmodligen att blogga mer om Det splittrade alfabetet. (Som ni märker av det här inläggets splittring och brist på sammanhållning har vi att göra med en bok som till sitt stoff är mycket spretig och tankeväckande.)

Andra bloggare om Böcker, Författare, Litteratur, Vetenskap

31 författare skriver motmanifest

Härligt! Nu kommer ett Manifest för en olovlig litteratur som svar till det Manifest för ett nytt litterärt decennium (förresten en extremt irriterande rubrik: som om litteraturen stelt och blint skulle vara bunden till årsskiften eller datum) som publicerades i DN:s Boklördag förra veckan.

Här är några utdrag ur manifestet, som signerats av 31 författare som skriver på svenska:

Den svenska romanen har bruna ögon och svart hår, den är flintis, grönögd, blind och kroknäst. Den bär en diktsamling i bröstfickan, ett pass i bakfickan och går i höga klackar. Den kan förväxlas med predikningar, ståuppkomik, telefonkataloger, programblad, manualer eller mjukvara. Den älskar svårigheten som bryter upp dörrar, hittar genvägar och använder fusklapp på förhöret, och om det är nödvändigt vänstrar den med journalistiken, som den gjort sedan Almqvists dagar.

Den skönlitterära prosans obegränsade potential gör den till en konstform som alla andra, och den mår bäst av växelbruk, öppenhet, konflikter, möten och världsomsegling under havet för att fylla sin potential som den absolut viktigaste referenspunkten för alla samtal över huvud taget.

Vi vill skriva böcker som blir lästa, tummade, slitna ur händerna av arga skattebetalare, lånade och spridda till max, därtill citerade, imiterade och översatta. Vi vill göra hela 2000-talet till den gränslöst expansiva skönlitteraturens millennium.

Det här manifestet förespråkar öppenhet för form, innehåll, uttryckssätt, prosaförnyelse medan Manifestet för ett nytt litterärt decennium (vilket uttryck, du milde) är snävt, inskränkt. Det vill tvinga in litteraturen i önskade fåror, inte låta den utvecklas och spreta, och trots de goda intentionerna (I’m sure), förespråkar det en syn på litteraturen som foglig och regressiv i stället för bångstyrig och livskraftig.

Men vad är det egentligen som förespråkarna för det nya litterära decenniet vill säga? Ok, de vill återuppliva ett episkt berättande (och av någon orsak anser de tydligen att det är viktigt att påpeka att det uttryckligen är en svensk tradition man vill hålla vid liv). Det är ju Fint. De vill ytterligare låta stilen och formen underordna sig berättandet, karaktärsgestaltningarna och miljöskildringarna. Låter också fint. Men får man inte öva sig i att låta stil och form utvecklas medan man försöker hitta nya sätt att berätta episkt? De som signerat manifestet för ett nytt litterärt decennium ondgör sig över att det inte finns något kritiskt öga på de nya texterna. Vad menar de med det? Att redaktörerna gör ett dåligt jobb? Att man ger ut böcker bara för att det råkar finnas färdiga manus inom räckhåll? Tänk om.

Innehållet i Punkt 10 i manifestet för 2010-talet låter fantastiskt:

Den skönlitterära prosans obegränsade potential gör den till en unik konstform. Vi tänker aldrig sälja ut den, aldrig heller överge den, aldrig heller gå vilse i den. Vi vill skriva romaner som blir lästa. Vi vill göra 2010-talet till ett berättandets decennium.

Men lyckas man med det genom att försöka få författare och förlag (och uppenbarligen hela det läsande svenska folket, DN:s Boklördag är ett synligt forum för en dylik text) att blicka bakåt? Genom att säga Det här har vi gjort tidigare, och det här ska vi även i fortsättningen hålla på med?

Hela Manifest för ett nytt litterärt decennium andas en önskan att stiga några steg bakåt. Och de elakaste tungorna skulle kanske döpa om manifestet till Manifest för en olivlig litteratur?