Head of State

En av de låtskrivare som jag riktigt gillar är Thom Yorke i Radiohead. Hans OK Computer-låttexter står för något av det bästa och mest inflytelserika i rocklyriken. I låten Lucky skriver han

The Head of State has called for me by name / But I don’t have time for him

(Varför ska det förresten vara just him? och inte her? Kanske det refererar till någon specifik Head of State.)

Det är riktigt ljuvliga rader, och de uttrycker likgiltighet, apati, kanske till och med lite trots.

Igår lyssnade jag på Umeå-bandet Khomas skiva The Second Wave. I en av låtarna, The Guillotine, sjunger sångaren Jan Jämte också om statsöverhuvud:

Head of state facing up to the guillotine

Jag vet inte om det är Radioheads eller Khomas låtrader som är mer dräpande. När Jämte sjunger är det argare och farligare, hela nationens statsöverhuvud står inför giljotinen. Men när Thom Yorke sjunger I don’t have time for him känns det som världens största förolämpning, och det är värre än ilska.

Och så var Michael Jackson död

Michael Jackson, kära vän. Nu har du dött.
Det är lite märkligt att en sådan ikon, som funnits och förekommit överallt ända sedan jag föddes och långt innan, plötsligt dör. En hel del av uppmärksamheten kring MJ har ju varit rätt negativ, ranchen, barnen, black-gone-white, men han gjorde trots allt fantastisk musik. Se bara:

Jag minns första gången jag märkte att jag diggar Michael Jackson for real. Det var i lågstadiet, när jag i smyg tittade på MTV (pappa diggade inte alls den där kanalen), och där stod plötsligt Macaulay Culkin och spelade gitarr i sitt rum och trotsade sin far. Sedan exploderade hela rummet och Black or White drog igång. Oh yeah. Good stuff. Nu efteråt känns det ju bara olustigt att Michael Jackson ville ha med Macaulay i sin musikvideo.

I’m not there – alla missförstår Bob Dylan

I’m not there är en vacker film. Det är en fiktiv berättelse
som bygger på och är inspirerad av Bob Dylans liv och musik. Filmen består av sex trådar som flätas ihop, under var och en av de olika trådarna spelas Dylan-karaktären av olika skådespelare. Resultatet är ganska delikat, faktiskt. Lite skört, men väl hållbart.

En sida av Dylans liv som träder fram med relativt stor skärpa är hur han alltid på något sätt var före sin tid och före sina fans. När man väl hade lyckats kategorisera honom någonstans, hade han redan hunnit vidare i sitt liv och i sin musik. Jämt var det någon som anklagade honom för att vara sell-out och svikare och falsk. Synd bara att han var ett geni på att penetrera tidsandan i sina texter och in sina uttalanden, och synd bara att han var mera vital i sitt förhållningssätt till världen än hans kritiker oftast var. När kritikerkåren och fansen hade omfattat en sida av hans produktion, hade han redan vänt några blad. Det finns en otrolig charm i filmens portätt av Dylan som en profet som högljutt, trotsigt och konsekvent vägrar blidkas, vägrar gå med på att skriva under färdigt författade uttalanden som gör honom till en spokesman för en hel generation eller en hel politisk falang.

Titeln I’m not there kan alltså ses som en hänvisning till den här viljan hos människor att fånga Bob Dylan, att försöka ta fast honom och nagla fast honom i en bekväm eller bekant position. It didn’t work, people. Även i dag, när Bob Dylan är trött och lite borta, vet man inte riktigt var man har honom. Precis när världen tror att man har hört det sista av honom och att han nästan redan är död, ger han ut sin Chronicles som befäster hans legendstatus ytterligare.

Nåja. Se filmen. Det är mycket bra.

Cate Blanchett, I officially LOVE you!

Andra bloggar om: Bob Dylan, Film, Musik

Ordspråksboken delivers

I kväll behövde jag en lugn stund och lite bibelläsning. Ordspråksboken 24:5, En vis man är stark, en man med kunskap är väldig i kraft. Och 24:10, Låter du modet falla i nödens stund, blir din kraft ringa. Båda är bibelställen som jag kan ta till mig just nu, och som jag på något plan behövde läsa.

Jason Upton gjorde mig virtuellt sällskap. Här är låten Dear John (Born).

Andra bloggar om: Bibel, Musik, YouTube

Lyrikfrälst

Jag har blivit lyrikfrälst, kan ni tänka er? Läser nästan bara lyrik nu, utöver språkhistoriska, språkvetenskapliga, litteraturteoretiska och litteraturpedagogiska artiklar till mina kurser då förstås. Det är en märklig kontrast, men väl behövlig, märker jag medan jag läser och läser. Och läser.

Det är Saila Susiluoto, Detta är inte fiktion, Philip Teir, Edith Södergran (pfff aldrig att jag ens öppnat en diktbok av henne förr) och Kristina Lugn som gäller för hela slanten nu. Förstår ni? Omvälvande. Jag har aldrig känt en sådan iver inför lyrik förr. Det är som att upptäcka ett helt nytt fält. Och finsk lyrik framstår som spännande just nu. Tidigare har jag inte ens tänkt på finsk lyrik. Bra känsla, iaf.

Nåja.

Här är dagens låt. Efter en lång dag av svindlande framtidsgrubblerier måste man varva ner med lite jordnära poptrallerier. Det är Feist med låten 1 2 3 4.

Andra bloggar om: Dikt, Feist, Litteratur, Lyrik, Musik, YouTube

Théhuone

På Eriksgatan 12 finns en härlig liten butik som heter Théhuone, eller Térummet för er svenskar. Själva butiksutrymmet är ung. fem kvadratmeter stort, och längs väggarna har de vita hyllor som når ända till taket, och de är fulla av tésorter, téböcker, témuggar, tékokare, basically allt som har med té att göra. Jag har aldrig köpt nåt där, men jag har spanat in en serie tékoppar av glaserad keramik. Carina har för många år sedan, under året på konstskolan i Esbo, gjort fiiiina muggar som faktiskt liknar de där som finns högst upp på hyllan i Théhuone. Butiken är värd ett besök.

För övrigt är The Pigeon Detectives dagens soundtrack. Härligt solig rock med undertoner av funk. Lyssna! Det är typ Mando Diao i brittisk utstyrsel, lika fräcka och bångstyriga, verkar det som.

Andra bloggar om » Helsingfors, Musik, Te, The Pigenon Detectives, Shopping, YouTube

oh yes -

I dag har jag haft en perfekt Helsingfors-dag. När frugan är borta och barnen är hos farmor och vädret är perfekt, vad ska man annat göra än gå på stan (Sandvikstorgets lopptorg & senatstorgets solskensprakt), sitta på det mysigaste Gran Delicato (bästa cappuccinon i stan), fotografera vackra saker, läsa Kafka & träffa långväga vänner (Roy & Minna) som kommit till stan från en provins långt, långt, långt i norr?

Hade jag haft mina hörlurar på, skulle Architecture in Helsinkis Wishbone har spelat på repeat hela dagen:

Andra bloggar om » Architecture in Helsinki, Blogg, Helsingfors, Liv, Vänner, YouTube

Hbl & Cats

Hbl har förnyat sin hemsida. Jag måste säga att det är på tiden. Den ser riktigt bra ut. Verkar finnas mera material tillgängligt än tidigare. Bra, bra.

Glömde också säga tidigare att det i Söndagsbilagan 3.6. fanns en intervju med Mattias Björkas och Kenneth Höglund från Cats on Fire. Ni kan ju ta tillfället i akt och läsa artikeln på nätet så får ni se hur tidningens nya sida ser ut. Jag gillar Cats. Har gillat dem ända sen de första spelningarna i Vasa. Kul att de nu tar sig till England och Europa.

”Han rörde sig i hardcorekretsar i Vasa men hade inte rösten eller attityden som krävs för den genren.” Hahaa, I remember these times.

Go, Stevie

Var det nu alltså så att han är blind?

Andra bloggar om » Musik, Stevie Wonder, Soul, Trummor, Video, YouTube

Mumin & Mårran

Det här är allvarligt.

Andra bloggar om » Mumin, Video, YouTube