10 x läsning

1. Vilken bok läste du senast?

Senast läste jag Michel Houellebecqs Elementarpartiklarna och Plattform i rask takt. Bloggar om dem lite senare.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?

Vet inte riktigt, kanske Ian McEwans On Chesil Beach eller David Mitchells Black Swann Green.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?

Hm, jag tror manliga faktiskt. Men som könskompensation kan jag tillägga att den enskilda författare som jag har flest böcker av är Margaret Atwood. Så det så.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker “nu har jag kommit en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra! hälften!” osv?

Jag håller ständig koll och jag brukar räkna med femtedelar, fjärdedelar, tredjedelar och halva boken.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?

Ofta väljer jag böcker i enlighet med det som jag själv skriver för tillfället, eller tänker på att skriva, vilket kanske oftare är fallet. Men rekommendationer och omslag är nog också viktiga faktorer när jag väljer böcker.

6. När blir en bok för lång?

Då den litterära stilen haltar och blir långrandig, då man inte orkar engagera sig i karaktärerna och/eller då tematiken är totalt intetsägande. Sidantal spelar ingen roll.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?

Ja. Definitivt. Älskar också att läsa på finska, men det blir mera sällan av.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?

Finns bara två sådana böcker: Atwoods Oryx & Crake och Kafkas Processen.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?

Jag ger ganska fort upp om boken inte tilltalar mig för tillfället. Men i mina tankar behåller jag jag boken ganska länge, och återkommer till den om det känns så. Jag tror att böcker kan te sig helt olika beroende på under vilka omständigheter man läser dem.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?

Finns inte alls: skräck & fantasy (Tolkien finns men han står i en kategori för sig). Deckare finns endast i den utsträckning som förlag skickar dem till mig. Finns egentligen ingen överrepresenterad genre.

Andra bloggar om: Böcker, Författare, Litteratur, Läsning

Kanerva fick kicken

Så fick Ilkka Kanerva alltså avgå efter alla sms hit och dit och lögner här och där. Jag har inga starka åsikter om hela köret. Bara det att Kanerva antagligen hade fått fortsätta som utrikesminiser om han hade sagt “Ei kommentteja” i stället för att koka ihop en härva av lögner om att han inte visste någonting om de 200 sms som skickats till den där bruttan. Så det var kanske lite dumt.

När det sedan gäller trovärdigheten hos politiker och ministrar så är det väl inte så grymt farligt att han skickade de där sms:en. Sånt händer ju, även om man inte är minister. Men lögnerna är sedan en annan sak. Det är väl lögnerna som har dragit ner trovärdigheten och fått folk att reagera. Jag har en känsla av att folk gärna läser kvällstidningarnas saftiga reportage och de lösnummer där man publicerat innehållet i de omtalade sms:en. Själv har jag inte läst en artikel eller ens en notis om hela Kanerva-skandalen. Det jag vet om det är det jag har skymtat på löpsedlarna och hört andra skvallra. Vilket då inte betyder att jag är bättre än de som läser allt som skrivs om det, utan bara att jag inte överhuvudtaget är intresserad av hela affären. Det finns väl bättre saker att spendera tid på än att gotta i Kanervas misstag och småsnuskiga privatliv.

Alexander Stubb tar förresten över som utrikesminister. Det blir en bra grej tror jag. Han verkar ha riktig pondus och vilja.

DN rapporterar.

Update:

Det verkar förresten som om svenskarna har mycket att säga om det här. Kolla bara DN:s länkar till bloggares åsikter.

Andra bloggar om: Finland, Helsingfors, Kanerva, Politik, Samhälle, Skandal

Jag är trött på Mellanöstern-retorik

Jag blir snart ursinnig på all hatisk och ödesdiger retorik gällande Mellanöstern och de senaste israeliska attackerna mot palestinier. “Ett palestinskt folkmord”, “Israel har inlett sitt Holocaust mot palestinierna”, terrorist hit och terrorist dit. Många bloggare visar upp fotografier på skjutna barn från Mellanöstern, och ännu flera flämtar och lovar sig själva och världen att aldrig aldrig tolerera sådana hemskheter.

Och visst, det som sker i Mellanöstern ÄR hemskt. (Finns det någon som inte tycker att det är det?) Men vad ska man göra åt det? Gråta? Svära? Förbanna? Hata? Det finns många som hatar. Många som förbannar. Och onekligen: många som gråter. Men hur är det med dem som undervisar? Dem som älskar? Är det att älska sitt folk och sitt land när man hotar ett annat lands civilbefolkning?

Blir det någonsin bättre?

En cynisk hållning, jag vet, men när två sidor i en konflikt går på och bara dödar och dödar måste man kanske inta ett lite pragmatiskt perspektiv. Jag vet inte om jag tror på en lösning av det flammande infernot i Mellanöstern. Bägge sidor slåss för sina liv. Israelerna. Palestinierna. Västvärldens medier och politikerkår verkar njuta av showen, trots de frekventa frosseriseanserna i blodiga fotografier och ångerfull journalistisk retorik.

När man försöker klargöra för orsakerna till den pågående konflikten (undrar förresten exakt när man kommer att sluta tala om konflikt och börja använda ordet krig), försöker man se tillbaks i tiden till 1948 och till kriget under slutet av 60-talet, men vem blickar framåt? Vem blickar framåt och säger Jo vi har båda gjort fel, men nu ska vi lösa det här så våra barn kan leva ett bättre liv. En god vän och pastor berättade för några år sedan om palestinier och israeler som kom samman och gjorde fred med varandra och levde tillsammans i vänskap. Var finns alla DE HÄR berättelserna? Det måste ju finnas exempel på hopp och på vänskap i Mellanöstern. Jag efterlyser dem. Jag är trött på retorik och blodiga fotografier. Är inte ni det? Är inte israelerna det? Är inte palestinierna det? Är vi inte snart trötta på självrättfärdigande ord om hur gångna förorätter måste hämnas?

Åh.

Andra bloggar om: Gaza, Israel, Mellanöstern, Politik, Samhälle

Bland gungor och klätterställningar

En pakistansk åtta-åring, en pakistansk 5-åring, en afghanistansk sjuåring, en sexårig fransktalande afrikan och en finlandssvensk femåring står på gården och samtalar med varandra på finska. (Gissa hur integrerad den här generationens invandrare kommer att vara?)

Det är förmodligen självklart för svenska läsare att invandrare är en del av vardagen runt omkring hemmet och på den egna gården, men i Finland är det inte riktigt så (eller har åtminstone inte varit så förrän tidigast under de senaste fem till tio åren). Invandrarkvoten är mycket mycket lägre här än i det västra folkhemmet.

Jag känner några av de första somaliska barnen som kom till Finland som flyktingar/invandrare. Jag var själv så pass liten då (6-7 år ung.) att det i mitt minne är fullkomligt naturligt med somaliska killar som spelar ishockey med oss, men frågar man en finne som är tio eller femton år äldre om han spelade ishockey eller fotboll med invandrare får man antagligen ett helt annat svar. En av de första kosovoalbanska familjerna som kom till Finland på flykt undan kriget på 90-talet hade sin son i samma klass som jag. Jag hälsade på hans familj flera gången varje vecka och kom bra överens med familjens föräldrar och övriga syskon. Jag minns med vilken gästfrihet de tog emot mig (och min familj) i sitt lilla rum på det provisoriska invandrarhemmet i Alskat i Vasa. De delade glatt med sig av det lilla de hade, och jag tror att dessa erfarenheter är en delorsak till att jag själv älskar att dela med mig av det jag har.

Jag ångrar att jag inte försökte lära mig deras språk. Jag kommer fortfarande ihåg femåringen som talade upp emot tio olika språk mer eller mindre flytande. Jag kommer ihåg pastorn som gömde den kosovoalbanska familjen när de hotades av deportering. Jag kommer ihåg det goda brödet som mamman i familjen bjöd oss på.

Hm, vad vill jag då säga?

Jag vet inte. Kanske bara att det känns fint att just min femåring och min tvååring växer upp i en miljö där många olika kulturer samsas om utrymme och att alla barn på gården sinsemellan kallar sig vänner. Det verkar ibland på nyhetsrapporteringen och människors inställning som om det i dagens Europa finns allt mindre självklara platser för kulturer att umgås på under lika villkor. Muslimer segregeras, judar börjar igen förföljas, zigenare blir förmodligen aldrig riktigt accepterade eller etablerade i den breda kulturen, afrikaner får bara jobb som städare, osv osv.

Kanske politiska arenor och kulturella mötesplatser aldrig kan ha en lika effektiv samlande funktion som gården med sina gungor och klätterställningar (även om de förra självklart behövs just som kulturella och politiska manifestationer).

Andra bloggar om: Finland, Integration, Invandring, Kultur, Politik, Segregering, Sverige

“I thought Europe was a country” - om amerikanarnas rädsla för kunskap

Susan Jacoby har skrivit boken The Age of American Unreason, som behandlar amerikanarnas (påstådda) rädsla för kunskap. Det är tydligen inte bara George Bush som får dängor i den här boken, som så ofta annars när det är tal om amerikansk dumhet, utan det amerikanska utbildningssystemet och den amerikanska kulturen i stort. Jag är frestad att beställa den här boken GENAST trots att jag inte har råd. Den verkar nämligen väldigt intressant.

Jacoby lär ha reagerat på nedanstående YouTube-klipp och nämnt det som ett exempel på det fenomen av okunskap som hon menar förekommer i Amerika oftare än i andra länder.

Och visst: det är ganska chockerande. “Hungry? I’ve never heard of it. I’ve heard of Turkey, but…” “Is France a country?” Ja. Vad ska man säga? Det är skrämmande, på ett sätt. Samtidigt är det i och för sig helt förståeligt att man inte har hört talas om Ungern, och till och med att man inte är säker på om Frankrike är ett land eller inte. Men att “Europe is a country”… där närmar man sig smärtgränsen.

Skulle det vara fråga om en enskild individ vore det inte så farligt, men är det fråga om en regressiv tendens i hela det amerikanska samhället, som Jacoby väl påstår, är det alarmerande.

Andra bloggar om: Amerika, Böcker, Författare, Kultur, Litteratur, Samhälle, Susan Jacoby, YouTube

José Saramagos kaotiska blindhet

José Saramago oroar mig med sin roman Blindheten. Det är en tät roman om ett samhälle i skräck. Människor blir plötsligt blinda. Läkare blir blinda. Soldater blir blinda. Vanliga civilia blir blinda. Det verkar rent av som om blindheten smittar av sig. Som om det vore en luftburen smitta. Men blindheten smittar väl inte? Det är vad man har trott hittills i alla fall. De blinda föses ihop i ett gammalt övergivet mentalsjukhus och det behöver knappast sägas att paniken inte väntar på en inbjudan.

Några dör genast. Andra kravlar hjälplöst omkring i de ändlösa salarna och korridorerna. Toaletterna stockas efter de första dygnen, stanken och skiten sprider sig och ingen förmår hantera hygienen längre. Det bildas olika läger av blinda mot blinda. Några av de blinda har varit blinda hela sitt liv, så de klarar av att kommunicera med hjälp av blindskrift och lyckas få till stånd en slags organiserad kriminiell verksamhet i mentalsjukhuset. Verksamheten går ut på att stjäla andra blindas matförråd och utpressa samtliga närvarande på sina ägodelar och värdeföremål. Någon har fått med sig en pistol. De skräckslagna soldaterna står på vakt utanför och skjuter för att döda vid första tecken på eventuellt hot.

Det finns en i mentalsjukhuset som fortfarande fått behålla sin syn. Hon blir vittne till alla hemskheter. Hon får behålla sin syn men mister i sin tur all sin tro på människan, på mänskligheten.

Stilen i Blindheten är tät och nästan manisk. Dialogen är skriven i långa textsjok där repliker flätas ihop i repliker. Meningar är hela stycken långa. Det är en ansträngande läsning. Men det ger läsaren en känsla som kanske kan beskrivas som jagad. Mycket händer på en gång, och estetiskt sett är stilen en perfekt match med det tematiska stoffet.

Vad vill Saramago då säga med all denna kaotiska blindhet? Att vi har förlorat vår inre syn? Att vi inte längre vet vart vi är på väg som släkte? Kanske han bara vill beskriva sin syn på hur hemskt det skulle vara om medicinen och vetenskapen skulle förlora all sin förmåga att förklara olika biologiska fenomen. Kanske är det en vetenskapskritik? Kanske är det en moralkritik?

Det är min första roman av Saramago, och jag gillar det. Någon som läst den här romanen eller ngt annat av samma författare?

Andra bloggar om: Böcker, Författare, Jose Saramago, Litteratur, Recension, Romaner

Adolf Eichmann - Byråkrat och massmördare

Jag håller på att läsa David Cesaranis biografi över en av den nazistiska regimens mest effektiva byråkrater, Adolf Eichmann. En av dessa mytomspunna tjänstemän i det Tredje riket som verkställde Hitlers, Himmlers, Heydrichs (m.fl.) ohyggliga “riktlinjer”. Cesarani är professor i modern historia vid London University.

När Eichmann först togs till fånga av Mossad i Argentina år 1960 förstod man ännu inte hur stor och betydelsefull del han hade i planeringen och utförandet av Holocaust. Det var först när man började gräva i dokumenten och intervjua Eichmann och hans underordnande som man insåg vidden av hans inblandning i folkmordet av judarna i Europa. Han var ingen general som Göring eller Himmler, och han uppnådde bara en överstelöjtnants rang under sin karriär. Eichmanns administrativa inflytande var dock betydande.

Eichmann fick under loppet av sin karriär en position som chefsadministratör av transporterna till koncentrationslägren. Han var “judeexpert”, “utvandringsexpert”, “deportationsexpert”. Eichmann läste mycket om sionismen och om judiskt liv och historia. Han lärde sig snabbt att använda sionistisk terminologi i sina rapporter för att maskera det faktum att han tvångsfördrev judar från Tyskland och andra tyskockuperade länder. Han “bistod judarna i sin utvandring till Palestina, till ett landområde som blivit dem tilldelat”. Det låter klart bättre än att tvångsfördriva judar och beslagta deras egendom i det tyska rikets namn, eller hur? Småningom räckte det ändå inte med att få judar att utvandra. Snart blev ytterligare åtgärder nödvändiga. Eichmann hade till en början vissa betänkligheter gentemot radikaliseringen av den nazistiska inställningen till judar. Han var till en början nöjd med att deportera dem och administrera tvångsutvandringen. När det började talas om likvidering och “den slutgiltiga lösningen” hade han svårt att omfatta det. Men han överkom snabbt sina betänkligheter och började hänsynslöst att bidra till jakten på Europas judar och transporter till koncentrationslägren. Cesarani visar ändå tydligt hur man i Eichmann hade en man som visserligen var hängiven nazist, men inte en medfödd massmördare utan vare sig samvete eller mänskliga drag.

En av Cesaranis ambitioner med biografin är att söka ett svar på hur en människa blir massmördare, hur ser den process ut som leder fram till systematiskt massmord och alla kallblodiga beslut som det medför? Cesaranis bok är en historisk skildring av Eichmann och dennes karriär och liv, men minst lika mycket är det alltså en psykologiskt-personlig biografi. Med ett beundransvärt objektivt perspektiv stiger Cesarani några steg bakåt från grymheterna under andra världskriget och förutfattade meningar om de nazistiska ledarnas personligheter och deras påstått medfödda ondska. Cesarani visar i sin studie av Eichmann hur grymheterna och ondskan stiger in i Eichmanns liv steg för steg: i början av sin karriär är Eichmann ingen massmördare. Han har till en början en ärlig strävan efter samarbeta med sionister för att söka fram lämpliga metoder för en massutvandring. Det är när han börjar få verklig beslutsfattande makt som Eichmanns metoder börjar förändras och radikaliseras. Det är när Eichmann inser att många andra i det tyska byråkratiska och militära maskineriet tävlar om samma inflytande och samma makt som han börjar utnyttja brutalare och mer hänsynslösa metoder för att imponera på sina överordnade. Hans inställning till judar förändrades snabbt. Till en början ville han bli av med alla judar i det tyska riket. Småningom började han vilja se ett judefritt Europa. Snart började han se fram emot en värld helt utan judar.

Vid slutet av andra världskrig hade Eichmann administrerat jakten på och transporten av två miljoner judar till koncentrationslägren. Han var chef för det största enskilda folkmordet i historien. Ytterligare fyra miljoner judar mördades i det Tredje riket, men det fanns ingen som personligen administrerade en lika stor del av det ohyggliga folkmordet som Eichmann.

Adolf Eichmann - byråkrat och massmördare är en bred och fascinerande biografi. David Cesarani har lyckats i sitt ambitiösa försök att blottlägga och reda ut de kausala sambanden i Eichmanns liv och karriär.

Andra bloggar om: Adolf Eichmann, Böcker, Författare, Historia, Litteratur, Nazism, Tredje riket

Lokaltrafik och privatbilism

Från Helsingfors ut till oss i Vanda är det 14 km. Jag åker ibland tåg hem från stan, och ibland hoppar jag på en buss. Idag hoppade jag på en buss kl. 16.14. Jag var framme i Vanda kl. 17:46.

Låt mig omformulera det: resan dröjde EN OCH EN HALV TIMME. 14 km. 1 1/2 timme. Tågresan till Tammerfors är tidsmässigt lika lång. Men avståndet är ca. tolv gånger så långt.

Åååååh. Mannerheimvägen är PACKAD med bilar under rusningstiderna. Det är en alltför smal och liten väg för att klara av de mängder av bilar och bussar som dagligen rör sig längs den. Måste alla åka just där, när det finns många alternativa rutter genom och längs med centrum?

När jag i gymnasiet läste Peter Singer och miljöfilosofi lärde jag mig att privatbilismen är det största hotet mot den globala miljön. Tjoho för Helsingforsarnas privatbilism. Hur mycket snabbare skulle inte trafiken röra sig om alla dårfinkar fattade att hoppa på bussen eller tåget? Hur mycket skulle inte utsläppen och bullret minska?

Europeiska kommissionen har dessutom forskat i europeisk trafik och tagit fram statistik som visar på att Helsingfors Lokaltrafik är den bästa rent kvalitativt sett, och dessutom också bäst enligt passagerarna sjävla. Varför åker så många egen bil? Det är dyrt, det är långsamt (under rusning, annars är det väl nog snabbare än att åka lokalt), det smutsar ner.

Jag antar att det har med frihet att göra. Folk älskar att hoppa i egen bil och köra vart de vill när de vill. Vissa morgnar förstår jag dem. Men sen kommer dagar som denna när man inte kan annat än att förbanna privatbilismen.

Andra bloggar om: Helsingfors, Lokaltrafik, Trafik, Privatbilism

Facebook-mani

Facebook is the shiznit.

Alla finns på Facebook. Eller? Nästan alla i alla fall. Alla som någon gång har bloggat. Eller? FB lär ha ca. 40 milj. användare. MySpace lär ha 60 milj. användare. Ändå är det väl så att Facebook har mera inflytande? Alla talar mera om Facebook. Min vän och jag diskuterade det här igår. Han sa att han var på en dejt för en tid sedan och Facebook dök upp som samtalsämne två gånger. What the? När har social networking-sidor blivit hett samtalsämne under heta dejtar?

Detta är märkligt. Det är en nördifiering på gång här. Västerlandets nördifiering. Jag tror att det här är globalisering i dess renaste form. Vad är mera globalt än Facebook? Vad är mera likriktat än Facebook? Var går kommunikationen snabbare än på Facebook? Var finns det så många internetanvändare (YouTube och MySpace undantagna) som använder sig av precis samma koder för att förstå varandra som på Facebook?

Vad är egentligen ytligare än Facebook?

Gillar vi Facebook eller gillar vi att smygtitta på varandra bakom datorskärmar? Gillar vi den fenomenala simpelheten och översikten med Facebook-nätverk eller gillar vi att shoppa virtuellt lösgodis? Gillar vi kommunikationen med våra vänner och bekanta eller gillar vi att finnas på samma ställe som alla andra och synas på samma ställe som alla andra?

Andra bloggar om: Blogg, Facebook, Globalisering, Internet, Kommunikation, Kultur, Samhälle
Intressant?

Varför är så många småbarnsföräldrar deprimerade?

Både min fru och jag är deprimerade. Blir ni rädda av det? Det känns som om människor blir rädda för det ibland. Rätt ofta, faktiskt. De försöker skjuta bort det. Jag har själv länge gjort det. Man kanske inte förstår vad depression är.

Men faktum kvarstår: många småbarnsföräldrar är deprimerade. Jag kan inte säga hur de rent statistiskt förhåller sig till resten av Finlands befolkning. Internet är fullt av skriverier om depression men någon ordentlig statistik har jag än så länge inte kunnat hitta.

Det är klart att småbarnsföräldrars depression kan ha att göra med att livsrytmen förändras när man får små barn, och att förändringarna i det sociala och emotionella livet för med sig någonting som man kan stämpla som “depression”. Men jag tror inte att det är så enkelt. Många av våra vänner som har eller nyligen har haft små barn är eller har nyligen varit deprimerade. Det finns en skillnad på att “känna sig lite deppad” och på att lida av diagnostiserad depression. Gång på gång får man höra människor säga att de inte hade någon som helst aning om vad depression verkligen var innan de själva drabbades av det.

När det gäller deprimerade småbarnsföräldrar borde det finnas stora resurser som kan ösas ur när det blir kris. Men det finns det oftast inte. Ingen eller få vill betala kostnader för deprimerade föräldrar. Det är få som vill eller hinner komma hem till deprimerade småbarnsföräldrar och avlasta dem med allt praktiskt arbete. Tack gode Gud att det finns undantag.

För några kvällar sedan kom en vän på besök hem till oss. Vi grät tillsammans i köket medan barnen lekte ivrigt i barnrummet. Efter en stund såg han mig i ögonen och sa att samhället är fullt av lögner om hur man ska vara när man får barn och bildar familj. Man ska var så och så och så och så. Och man ska absolut inte vara så och så och så. “Det stämmer inte, det är bara lögner!” sa han åt mig. Och jag tror honom. Nu tror jag honom. Men ingen har någonsin sagt det till mig, och jag har verkligen behövt höra det.

Det här budskapet här ovan är mycket förenklat. Men ändå. Dagen samhälle är hårt för barnfamiljer. Småbarnsföräldrar utsätts för tryck från alla håll. Ekonomiskt tryck. Tryck från arbetsmarknadens krav. Kommer jag att räcka till för allt? Räcker våra pengar? Är jag hemma tillräckligt mycket? Borde jag spendera mera tid med familjen eller borde jag arbeta mera? Borde jag börja spara för barnens utbildning? Vad ska jag göra när jag är så trött att jag inte orkar ta hand om barnen? Jag måste studera. Få examen. Universitetet vill spotta ut studenter snabbt som tusan. Får jag fortsätta om jag inte blir klar snabbt? Kommer jag att orka?

Kommer jag att orka? Hur ska jag kunna ta reda på det, om jag gång på gång känner mig jäktad, stressad, upplever ett tvång att bli färdig, ett begrepp som är så otroligt abstrakt och idiotiskt. Depression är en verklig sjukdom. Man kan lida av den i högre eller lägre grad. Det finns många olika slags depressioner. Men det är en verklighet som inte går att skjuta ifrån sig enbart genom att vela bli kvitt det. Det skulle kännas skönt om det i samhället eller i närmiljön fanns en förståelse av det. Men det verkar vara en sådan där grej som man inte kan förstå innan man känner det.

Andra bloggar om: Barn, Depression, Familj, Förälder, Samhälle, Pappa, Politik