Narratologi och sånt

När jag läser romaner tänker jag ofta på förhållandet mellan det som händer och det sätt som det berättas på. Nu efteråt inser jag att jag har funderat på relationen mellan böckernas historia och diskurs. Historian, eller själva berättelsen, om man säger så, kan säga en sak, men diskursen, ordvalen och de språkliga uttrycken (för att förenkla dessa begrepp till max), kan säga ett annat. Och tvärtom.

Det kan uppstå diskrepanser mellan det berättade och berättandet som är intressanta att observera och analysera. Det är mera undantag än regel att det inte förekommer förskjutningar eller mellannivåer av olika betydelse.

Nu blir det här väldigt abstrakt men skit samma. Det tjänar sitt syfte, nämligen det att jag behöver bena ut en tanke eller två som har med narratologiska funderingar att göra.

Narratologi är en användbart teoretiskt perspektiv inte bara för analys av skönlitteratur, utan även film, tv-serier och till och med politiska eller kommersiella texter. Senast har jag tänkt på den subversivt underbara filmen Fight Club ur narratologisk synvinkel. Där har vi en diskurs som presenterar ett visst scenario, medan den verkliga utvecklingen i berättelsen är en annan. Jag syftar då givetvis på att Brad Pitts excentriska Tyler Durden inte existerar annat än i huvudet på Edward Nortons plågade huvudperson. I slutet hinner historian, eller intrigen som man kanske också kan kalla det, ikapp diskursen, och tittaren inser twisten i berättandet. Vi har hela tiden trott på det som sker, men sedan inser vi att vi har blivit lurade.

Den roman som just nu finns i mitt huvud är Hassen Khemiris Ett öga rött, som är speciellt tacksam att analysera med avstamp i narratologin eftersom huvudpersonen Halims arabiska och kritiska blick på världen (romanens diskurs) skiljer sig skarpt från det som verkligen händer (romanens intrig).

Andra bloggar om: Böcker, Litteratur, Narratologi, Teori

Hölderlins retoriska patos

I Deconstruction and Criticism, en av de mest inflytelserika böckerna inom dekonstruktiv litteraturteori, citerar Harold Bloom ett av Friedrich Hölderlins brev till Schiller:

[...] because I know the profound effect a single word from you can have on me, I sometimes strive to put you out of my mind so as not to be overcome by anxiety at my work. For I am convinced that such anxiety, such worry is the death of art

Bloom kallar det här för anxiety of influence, och har skrivit en hel bok om förhållandet mellan författare och deras objekt för inflytande. Tyvärr har jag inte läst den boken (ännu), men jag finner ändå tanken fascinerande. Jag skulle gärna ha en lång diskussion med Kjell Westö, Monika Fagerholm eller någon annan omtyckt samtida författare om huruvida de upplever en så stark ångest gentemot sina förebilder att de tvingas koppla bort dem för att över huvudtaget ha möjlighet att gå vidare i sitt eget skapande.

Hölderlin var övertygad om att the anxiety of influence var konstens död. Att man vid sin kontakt med andra verk kan bli så överväldigad och påverkad att man omöjligen kan återgå till sina egna verk utan att på något sätt koppla sig fri. Att man för att själv kunna dikta måste vända all annan dikt ryggen. Bloom skriver att Hölderlin genom att öppet erkänna sitt beroende av Schiller och det inflytande som mästaren hade över honom skapar ett retoriskt patos vars mening är att porträttera sig själv som svag. (Vilket Bloom menar att han som poet inte var. Tvärtom.) Genom det här retoriska patoset verkar Hölderlin synbarligen tömma sig själv på sin poetiska gudom, och ställa Schiller på en piedestal som i stället för att fungera som en glorifierande position, oskadliggör Schillers upphöjdhet; genom att säga att ens förebild är totalt onåbar behöver man inte ens försöka uppnå honom/henne. Samtidigt som bekännelsen av Schillers inflytande är en poets hyllning av en annan, så lösgör den också Hölderlin från det betungande arvet från en poetisk auktoritet och möjliggör hans fortsatta skapande.

Alla som vill skapa måste begå ett fadersmord. Man måste kapa av det ångestfyllda inflytandet från dem som har kommit före.

Andra bloggar om » Böcker, Citat, Dikt, Författare, Harold Bloom, Hölderlin, Litteratur, Poesi, Teori
Intressant?

Mode och modeologi

Har ni liksom jag någon gång funderat på hela det här fenomenet mode? Trender, stilar, riktningar, ja kläder & accessoarer, basically. Egentligen så otroligt ytligt. Men samtidigt framställs mode som någon slags filosofi för moderna, medvetna människor. Det är helt enkelt ett märkligt och (vare sig vi vill det eller ej) mycket närvarande inslag i samhället.

Nu har begreppet modeologi myntats av den japanska författaren och professorn Yuniya Kawamura, som skrivit en bok vars titel introducerar begreppet. Hennes bok lär samla olika teckenteoretiska funderingar (bl.a. Barthes och Bourdieu) och utveckla en självständig teori om mode som en fabricerad kulturell symbol. Jag har inte läst den här boken, men den verkar mycket intressant. Speciellt som tankarna igen, åter igen, går till Baudrillard.

Jag tycker inte om mode. Det har inte så mycket att göra med att jag inte tycker om kläder eller att jag inte bryr mig om hurudana kläder man ska eller inte ska ha på sig. Det har mera att göra med modevärldens urusla värderingar, allt det flyktiga och vidriga utpumpandet av ideal som inte är ideal utan utopiska (eller dystopiska!) glansbilder av barnvuxna kvinnor och män.

DN skriver om boken Modeologi.

Andra bloggar om » Böcker, Författare, Litteratur, Mode, Samhälle, Teori, Yuniya Kawamura
Intressant?

Hotar litteraturbloggarna den traditionella kritiken?

Är litteraturbloggar skadliga för litteraturen? Den frågan har det diskuterats mycket om i USA under de senaste månaderna (även om jag tyvärr inte har hittat mycket om det på nätet). Flera framstående litteraturkritiker har uttalat åsikter om att litteraturbloggar kan försämra kvalitén på kritiken, och att det finns en fara för att tidningar och tidskrifter tonar ner på sina bokrecensioner om bloggarna blir alltför många. L.A. Times har redan dragit ner på sitt utrymme för bokrecensioner. Atlanta Journal Constitution har fotat sin bokredaktör. Många andra följer efter. Efter vad har förstått hänvisar många tidningar till litteraturbloggar då de motiverar sina beslut att dra ned på eller helt ta bort utrymmet för bokrecensioner och kritik.

Här skriver SvD en artikel om litteraturbloggarna som utmanar finrummet.

Jag är lite kluven. Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Jag tycker inte att litteraturbloggar är någon fara för kritiken. Tvärtom. Många bloggar, även denna, länkar till tidningars bokrecensioner via RSS-flöden, och åtminstone en del av mina besökare går vidare dit efter att de besökt min sida (tack WordPress för en bra statistiksida). Det här ser jag som en bra effekt av litteraturbloggar: att de sprider info och länkar till andra litteratursidor.

Men det finns en annan sida på det här myntet. Under mina studier på universitet har det stundvis framkommit klagomål om att kurserna har varit för centrerade runt deltagarnas egna diskussioner och åsikter. Studenterna har ibland saknat de egentliga föreläsningarna av de sakkunniga. Av dem som har gjort det som de gör i tiotals år, och som verkligen har djup kännedom i litteratur. Om kurserna byggs upp så att studeranden själv får finna sina svar genom diskussioner och egna analyser, så riskerar man gå miste om den stora sakkunskap som finns tillgänglig, även om dessa diskussioner givetvis också behövs.

Kanske man kan koppla det här till diskussionen om litteraturbloggar kontra traditionell kritik: det behöver finnas egna forum i stil med bloggar och hemsidor, eftersom det främjar och breddar på intresset för litteratur och kritik överlag. Men om den professionella, sakkunniga kritiken utarmas, finns det enligt mig en risk för att nivån sjunker på utbudet av bokrecensioner och analyser.

Att bloggare sedan kan besitta lika stor kunskap som redaktörer och förläggare är ju självklart. Men om litteraturbloggarnas närvaro på nätet leder till att tidningskritiken försvinner, måste man fråga sig hur det kommer sig att det inte finns en förståelse för skillnaden mellan bloggarnas betydelse och den traditionella kritikens betydelse. Att dra likhetstecken mellan bloggar och kritik är ett smalt perspektiv. Så ser i alla fall jag på saken: det är inte litteraturbloggarna i sig som är ett hot mot kritiken, snarare är det så att bristen på förståelse för skillnaderna i betydelse är hotfull för perceptionen av både bloggarna och den traditionella kritiken.

The National Book Critics Circle har startat kampanjen Save Book Reviews.

Andra bloggar om » Bloggar, Debatt, Kritik, Litteratur, Litteraturkritik
Intressant?

Pamuks litterära hyponomier

Jo, jag vet, hyponomi är ett semantiskt och lingvistiskt begrepp. Men principen som gäller mellan hyperonym och hyponym, relationen mellan överordnade och underordnade ord, kanske går att använda även i litteraturvetenskapliga analyser?

I Orhan Pamuks Den svarta boken som jag plockat upp igen efter en paus på några månader, finns det otroligt många trådar att hålla reda på. Tankeutkast, så att säga. Huvudpersonen Galip broderar ut sina efterforskningar med en hel massa tankar och utsvävningar. Alla de här tankebanorna står i över- eller underordnat förhållande till själva huvudstoryn: att hans fru plötsligt har försvunnit. Oftast under-, eftersom spontana tankar tenderar att vara mindre viktiga än hans frus försvinnande.

Så när man använder det här begreppet, hyponomi, vid läsning och analys av skönlitteratur får man jämföra relationerna mellan specifika inslag av tankar eller idéer i det litterära verket, i stället för relationerna mellan begrepp eller termer. En annan bok som är skriven med en väldans massa över- och underordnade sentenser är Michael Kohlhaas, Heinrich von Kleists kortroman/långnovell från 1810.

Krångligt, kanske. Men Den svarta boken rekommenderar jag. Svårtuggad men svindlande. Michael Kohlhaas sedan är bara svårtuggad.

Andra bloggar om » Analys, Författare, Litteratur, Orhan Pamuk, Roman, Teori

Baudrillards hyperverkliga teorivärld

I dag vill jag leva i Baudrillards hyperverkliga teorivärld. Ett sådant ställe där krigen inte finns annat än i mediernas kamp om utrymme. En värld där Disneyworld på riktigt innehar alla bra familjevärderingar och de delar med sig av dem åt hela världen.

Där ytan är det verkliga djupet i mig. Där min själ klistras fast eller fästs med nål. Där alla system av överenskommen betydelse bara fortsätter snurra så att jag inte behöver fundera på hur svårt det är att leva nära det sköra i livet.

Andra bloggar om » Baudrillard, Liv, Postmodernism, Teori, Vardag

Författaren och samtiden

Jag läser som tidigare nämnt Kristoffer Leandoers Huset som Proust byggde. En textrad i ett kapitel som handlade om författarnas syn på omvärlden under den franska modernismens 1890-tal, fick mig att haja till.

[...] att förlora var en hederssak i en värld som endast gick att besvara med ett nej (s. 102).

Jag undrar hur det är idag? Går vår värld att besvara med annat än ett nej? Jag skulle nog svara ja på den frågan. För femton, tjugo år sedan skulle svaret förmodligen ha blivit ett rungande nej, eller sedan, ännu värre, en total likgiltighet gentemot frågans implikationer. Vad spelar det för roll om jag tar ställning till samtiden genom att svara ja eller nej? Postmodernismens inflytande verkade till mycket bestå av en passiverande illusionslöshet om att allt saknar betydelse.

Men i den franska modernismen tog författarna ställning, trots att det stod i kontrast till samtidens melodi: de ställde sig på förlorarnas sida. De prostituerade, barnen, de hemlösa, de fattiga. (Det låter lite som Jesus, för att nu karikera lite.) Och genom att ställa sig på förlorarnas sida sa de nej till hela sin samtid, det pompösa borgerliga samhället.

För att anknyta till en diskussion som vi har fört på Gustafs blogg: är författaren beroende av samhället/sin samtid i sitt skapande och sitt författande?

Andra bloggar om » Blogg, Bok, Böcker, Litteratur, Modernism, Postmodernism, Samhälle
Intressant?

Ny nordisk litteratur, en översikt

Den nya nordiska litteraturen, säg 1995 och framåt, präglas av ett märkligt symbiotiskt tillstånd mellan postmodernism och någonting helt annat, ska vi nu för enkelhetens skull kalla det en återgång till klassiska teman såsom myt och saga. Som exempel på denna senare typ av litteratur kan nämnas Roy Jacobsen med Frost, Sjón med Skugga-Baldur och Jo Hermann med Hos Hades. Den finlandssvenska Kjell Lindblad kan även han sägas närma sig ett sagoartat sätt att skriva med sin roman Drömd. Det är ändå det postmoderna perspektivet, eller jag kallar det hellre icke-perspektivet, med representanter som Erlend Loe, Jan Kjaerstad och Lotta Lotass som är vanligare. Lotass verk kan i viss mån kallas för postmoderna sagor.

—

I Danmark publicerades förra året ett märkligt litterärt verk vid namn Selvmordsaktionen. Så vitt jag förstår står inget författarnamn på omslaget till boken, utan man hänvisar till en website, clausbeck-nielsen.net, för mera information om vem eller vad som står bakom boken. Det är fråga om en bok som återger eller konstruerar två danska mäns (de kallar sig Nielsen och Rasmussen) resa till Irak i ett försök att införa demokrati. På omslaget står dessa danskar på gränsen mellan Irak och Kuwait, iklädda kostymer och slipsar, bärandes på plåtlåda med texten The Democracy - destination Iraq. Grejen är den att ingen vet om det här verkligen har hänt, eller om det är fiktion, eller om det är en dokumentär skildring, en halvsanning, en fars, en fiktiv politisk roman eller om det är en kritik av USA:s Irak-politik. Det är en postmodern hybrid mellan flera olika former och stilar. Och det är kontroversiellt. Och det blev nominerat till Nordiska Rådets litteraturpris 2006. Boken lär ha mycket goda litterära kvalitér. Nu har man börjat tala om en blandgenre mellan fakta och fiktion, som ju då självklart blir att kallas faktion. Tyvärr har jag inte läst den här boken, men ska småningom försöka få tag på den.

—

Medan 80-talsromanen höll på att implodera i självmedveten hybris, födde 90-talet fram författare som hejdlöst skrev bort sig från de akademiska fälten; Erlend Loe, Mikael Niemi, och kanske dem främsta av dem, Nick Hornby, även om han inte är en nordisk författare är han ändå en förebild för många yngre författare på nordiska breddgrader. I svenskfinland har vi Mathias Nystrand som kan sägas representera hornbyismen.

—

Vad står då den nya tidens nordiska romaner för? Renodlad postmodernism, om det uttrycket trots den uppenbara självmotsägelsen kan användas? Postmodernistisk modernism, en återgång till något slags värdesystem, men ett helt nytt sådant byggt på subjektiva skalor? Det verkar vara svårt att greppa det sena 90-talet och första hälften av 00-talet och få till stånd en enhetlig analys i samma stil som de relativt överskådliga analyserna av t.ex. 60-, eller 70-talet.

Skriv din tid!

“A book has its absolute truth within the age. It is lived like an outbreak, like a famine. With much less intensity, to be sure, and by fewer people, but in the same way. It is an emanation of intersubjectivity, a living bond of rage, hatred or love among those who produce it and those who receive it. If it succeeds in commanding attention, thousands of people reject it and deny it: as everybody knows, to read a book is to re-write it. At the time it is at first panic or an evasion or an courageous assertion; at the time it is a good or bad action. Later on, when the age is done with, it will enter into the relative, it will become a message. But the judgements of posterity will not invalidate those that were passed on it in its lifetime. [...] Books that are handed down from age to age are dead fruit. They had, in another time, another taste, tart and tangy. Émile or The Persian Letters should have been read when they were freshly picked” (Jean-Paul Sartre, What is Literature?, s. 248).

Igen återkommer jag till Sartre och hans bok om vad litteratur egentligen är. I den här passagen talar han om att skriva för sin tid, för sin tidsålder. Om att litteratur gott kan utgå från någon idé i det förgångna eller med framtiden. Men:

“Art cannot be reduced to a dialogue with the dead and with men not yet born” (Sartre s. 244).

En bok, ett konstverk, en tavla kan inte vara en produkt av en tid som man själv inte har upplevt. Det är alltid en reaktion: en vidareutveckling av någonting eller en protest mot någonting. Litteratur är ett försök att fånga just nu, inte en gången händelse eller tidsperiod. Det går inte. Ger man sig in för att skriva om det förgångna, kan det endast vara ett försök att fånga en uppfattning om en tidsperiod. Samma gäller för litteratur som försöker fånga framtiden. Det enda man har utgå ifrån är nuet.

En bok som skrivs idag kommer att ha mest relevans idag. Orhan Pamuks litteratur är kontroversiell precis för att den står i kontrast till den situation som råder i Turkiet idag. Om tvåhundra år kommer författare antagligen fortfarande att inspireras av hans böcker. Men det intryck de får kommer inte att vara desamma som idag. Skiftningen i uppfattningen av verkligheten kommer inte att vara densamma. Som Sartre skriver, det kommer att vara som att smaka en banan som legat i ett fraktfartyg i två veckors tid. Det går inte att jämföra med att plocka en färsk frukt från trädet i Afrika och smaka på den.

“Later on, when the age is done with, it will enter into the relative, it will become a message.” För att nu använda mig av Pamuks litteratur igen, så innehåller hans böcker inga egentliga budskap, utan de innehåller skildringar av verkligheten så som han uppfattar den. Budskap blir det när hundra år har gått och premisserna för att förstå Pamuks verklighet år 2006 har försvunnit. Just nu tillhör Pamuks litteratur inte den relativa sfären, utan den sfär av böcker som står i kausal relation till dagens rådande förhållanden. Dvs. hans böcker har en verklig möjlighet att påverka. Senare kommer Pamuks litteratur att innehålla ett budskap som kan citeras och kommas ihåg som en milstolpe eller ett betydande inslag i diskusionen om Turkiets självbild.

Att skriva sin tid. Det låter komplicerat, men jag tror inte det betyder att man aktivt  och djuplodande måste reflektera över vad som rör sig i samhällets undre, betydelsegivande skikt - även om det nog inte skadar heller. Jag tror att det helt enkelt betyder att man ska vara ärlig och censurfri när man återger sin syn på verkligheten.

Har de som orkat läsa så här långt några tankar att delge oss andra?

Technorati » Böcker, Författare, Historia, Litteratur, Tankar, Teori
Andra bloggar om » Böcker, Författare, Historia, Litteratur, Tankar, Teori
Det här är intressant.

Sartre och kreativitet

För att fortsätta på temat kreativitet, som vi diskuterat ett par gånger redan (1 & 2), postar jag nu ett citat av Jean-Paul Sartre:

One of the chief motives of artistic creation is certainly the need of feeling that we are essential in relationship to the world. If I fix on canvas or in writing a certain aspect of the fields or the sea or a look on someone’s face which I have disclosed, I am concious of having produced them by condencing relationships, by introducing order where there was none, by imposing the unity of mind on the diversity of things. That is, I feel myself essential in relation to my creation. But this time it is the created object which escapes me; I cannot reveal and produce at the same time. The creation becomes inessential in relation to the creative activity. First of all, even if it appears to be finished to others, the created object always seems to us in a state of suspension; we can always change this line, that shade, that word. Thus, it never forces itself. A novice painter asked his teacher, ‘When should I consider my painting finished?’ And the teacher answered, ‘When you can look at it in amazement and say to yourself “I’m the one who did that!”‘

What is Literature, s. 28

Vad tror ni? Är vår kreativitet ett sätt för oss att känna att vi står i relation till den här världen; att en del av den här världen aldrig kommer att finnas till eller se ut på ett visst sätt om vi själva inte använder vår kreativitet för att få det att bli så?

Några tankar om Sartres tankar?