Sommartankar

Det är som taget ur Francoise Sagans Bonjour Tristesse, ni vet, den där sommarslöheten man sjunker ner i. Så känns det just nu. Jag bryr mig inte om att Sagans huvudperson är en vacker och lustfylld tonåring och att jag är en halvbitter nästan-30-åring, slöhet som slöhet.

Egentligen kanske jag bara längtar ut till skärgården, till lugnet och det smått mytiska skimret som vi nordbor ger skärgården, mmmm. Jag drömmer om en evig Saltkråkan-tillvaro, underbart. Det är så karakteristiskt, så franskt-nordiskt: när en fransk författare skildrar sommar sker det genom en översexifierad tonåring, och när en nordisk författare skildrar sommar sker det genom skärgårdskaraktärer som är så alltigenom mysiga att man bara vill spinna dagen lång. Nåja. Utslag av sommartristess, alltså. Det är skönt att bara drifta omkring.

Enjoy the Saltkråkan:

Jack Black som bäst

Andra bloggar om: Film, Jack Black, YouTube

Sweded movies

Jack Blacks nya film Be kind rewind har startat en formidabel amatörfilmvåg på YouTube. Blacks karaktär i Be kind rewind råkar i misstag radera filmer i den videohyrbutik har arbetar på. För att kompensera sitt fatala misstag spelar han in egna kalkonversioner av de raderade filmerna. När kunderna klagar säger han: ”It’s custom made – sweded.”

Och nu har YouTube-användare alltså hakat på och börjat göra en massa egna versioner av kända filmer. Edward Scissorhands, Fight Club och Rocky finns alla i Sweded-versioner. Lustigt. Varför det heter just ”Sweded” finns det dock ingen förklaring på.

Sök på Sweded movies på YouTube.

Allt om Stockholm rapporterar.

Andra bloggar om: Blogg, Filmer, Jack Black, Sweded movies, Video, YouTube

Alla älskar Pippi

”…fa la la la laa, you’ll love her, too!” Och visst gör vi ju det.

Andra bloggar om: Pippi Långstrump, YouTube

Lost

Sista avsnittet av Lost season III visades igår. Jag visste att scenerna med den skäggige Jack var från tiden efter att de kommit från ön, och att han bara var dying to get back. I pick up on the smallest of details. Inte så lite stolt över mig själv.

Nåja. Var får man nu tag på säsong IV? Finska Nelonen erbjuder generöst sina tittare att ladda ner avsnitt via sin nya Hot from the US-tjänst. (Antagligen till hutlösa priser.) Nåja. Få se. iTunes Store kanske skulle vara bättre alternativ?

Vilken serie ska man nu börja följa med vansinnigt intensivt intresse? Förmodligen ingen alls, om inte nya säsongen av 24 börjar arta sig snart…

Andra bloggar om: Lost, Serier, Tv

I’m not there – alla missförstår Bob Dylan

I’m not there är en vacker film. Det är en fiktiv berättelse
som bygger på och är inspirerad av Bob Dylans liv och musik. Filmen består av sex trådar som flätas ihop, under var och en av de olika trådarna spelas Dylan-karaktären av olika skådespelare. Resultatet är ganska delikat, faktiskt. Lite skört, men väl hållbart.

En sida av Dylans liv som träder fram med relativt stor skärpa är hur han alltid på något sätt var före sin tid och före sina fans. När man väl hade lyckats kategorisera honom någonstans, hade han redan hunnit vidare i sitt liv och i sin musik. Jämt var det någon som anklagade honom för att vara sell-out och svikare och falsk. Synd bara att han var ett geni på att penetrera tidsandan i sina texter och in sina uttalanden, och synd bara att han var mera vital i sitt förhållningssätt till världen än hans kritiker oftast var. När kritikerkåren och fansen hade omfattat en sida av hans produktion, hade han redan vänt några blad. Det finns en otrolig charm i filmens portätt av Dylan som en profet som högljutt, trotsigt och konsekvent vägrar blidkas, vägrar gå med på att skriva under färdigt författade uttalanden som gör honom till en spokesman för en hel generation eller en hel politisk falang.

Titeln I’m not there kan alltså ses som en hänvisning till den här viljan hos människor att fånga Bob Dylan, att försöka ta fast honom och nagla fast honom i en bekväm eller bekant position. It didn’t work, people. Även i dag, när Bob Dylan är trött och lite borta, vet man inte riktigt var man har honom. Precis när världen tror att man har hört det sista av honom och att han nästan redan är död, ger han ut sin Chronicles som befäster hans legendstatus ytterligare.

Nåja. Se filmen. Det är mycket bra.

Cate Blanchett, I officially LOVE you!

Andra bloggar om: Bob Dylan, Film, Musik

Language revolution

Huu. Jag ser på filmen 1984 medan Ronja-Liv sover dagssömn. Winston Smith och en kille från Newspeak Committee diskuterar hur de nya ordböckerna blir tunnare och tunnare. Winston Smith kommenterar lakoniskt:

Yes. The revolution will be complete when the language is perfect.

Mörkt. Mycket mörkt.

Filmen hittar ni här.

Andra bloggar om » 1984, Citat, Film, Orwell

Aryan brotherhood

För en tid sedan blev jag skrämd av en dokumentär som jag såg på jonhs.net (en sajt som Daniel tipsade mig om). Dokumentären hette Aryan Brotherhood (2007), och handlade om just det. Det ariska brödraskapet som föddes i det amerikanska fängelsesystemet. Ni som har följt med fängelseserien Oz med skitstöveln Vern i spetsen vet vad det handlar om. Kanske. Den här dokumentären är brutal. Kanske man inte ska se den om man har svaga nerver, men annars rekommenderar jag den. Om inte annat får man en rejäl realitycheck.

Det som jag (bland annat) gillar med Oz är att manuset tillåter narratorn, den rullstolsbundne Augustus Hill, att genom sina monologer koppla abstrakta idér och föreställningar (ofta även myter och urbana legender) till den privata sfären hos individen. Det blir lite brännande när det t.ex. talas om det amerikanska samhällets dubbelmoral, samtidigt som det sätts i en individ-kontext: alla samhälleliga moraliska skrupler börjar trots allt med människors individuella val.

Dokumentären Aryan Brotherhood finns på adressen http://www.jonhs.net/freemovies/aryan_brotherhood.htm.

Andra bloggar om » Dokumentär, Film, Fängelse, Samhälle, Video

Capotes bulldozer

Truman Capotes bruk av språket i In cold blood (Med kallt blod) är som en långsam och kraftig bulldozer. Det går stadigt och långsamt framåt, men samtidigt vet man att det måste gå långsamt. Att långsamheten döljer en ovanlig malande tyngd.

Skildringen av de råa morden på en familj i Amerikas Midwest anno 50-tal, Kansas för att vara exakt, är återhållsam och precis. På ett fascinerande sätt lyckas Capote levandegöra en död familj utan att han någonsin ens har träffat dess medlemmar. Och hur kan man inte tycka om en bok som innehåller sådana här människobeskrivningar:

Det var som om huvudet hade kluvits i två halvor som ett äpple och sedan hopfogats med en bråkdels förskjutning. Något åt det hållet var det också som hade inträffat; de något sneda dragen var resultatet av en bilkrock 1950 – en olyckshändelse som hade kommit det smala ansiktet med den långa hakan att luta, med den vänstra sidan något längre än den högra, så att läpparna hade blivit smått skeva, näsan satt snett och ögonen inte bara hade råkat ur jämnhöjd utan också blivit olika stora, på så sätt att det det vänstra faktiskt hade fått en ormlikt buktande form, med en giftig, sjukligt blå glimt som, trots att han hade förskaffat sig den ofrivilligt, tycktes varsla om en bitter utfällning på bottnen av hans natur.

Medan jag läste det här stället kom jag att tänka på filmen Sling Blade med en fantastisk Billy Bob Thornton i huvudrollen. Där har vi också att göra med ett amerikanskt midwestsamhälle.

Andra bloggar om » Böcker, Författare, Litteratur, Roman, Truman Capote

300 spartaner

Igår såg jag 300. Den handlar om trehundra spartaners kamp mot Xerxes och dennes armé. Hela filmen präglades av en mytisk domedagsstämning och visuellt sett är filmen otroligt bra. De som såg Sin City, en annan film som baserats på Frank Millers grafiska romaner, kommer att känna igen sig i det scenografiska landskapet.

Medan jag såg filmen kunde jag inte låta bli att jämföra stridsscenerna med de i Sagan om ringen. I båda filmerna är det stora arméer som clashar ihop och scenerna är utdragna och spektakulära. Jag gillade ändå kampscenerna i 300 bättre. Kanske för att de bottnar i grekisk mytvärld, och specifikt i en berättelse med verklighetsbakgrund (kung Leonides med 300 spartaner mot en armé som är över tjugo gånger större), medan Tolkiens roman kanske anspelar på andra myter men i grund och botten inte hänvisar till något annat än sina inre textuella förhållanden. Det blev liksom lite större perspektiv medan jag såg på 300. Rekommenderas, speciellt om man gillar det grafiska/scenografiska mer än eller lika mycket som storyn. Intressant att notera att det även har gjorts en annan film med utgångspunkt i den här berättelsen. Den är från 1962 heter The 300 Spartans.

Andra bloggar om » 300, Film, Litteratur, Myt, Tolkien