Polen är för mig ett av Europas intressantaste länder. Varför? Jag vet inte. Jag har inte klurat ut det ännu. Det är som en (dansk-amerikansk) god vän till mig som tittade på världskartan som liten pojke och pekade på Finland och bara visste att det var ett land för honom. Det är som Bruce Chatwin som fantiserade om Patagonien som den enda plats på jordklotet som har en framtid som sträcker sig bortom den kärnkraftskatastrof som alla som växte upp i kalla krigets skugga visste skulle komma.

Det som jag dock kan säga är att Polens utsatta geografiska läge är en orsak till mitt intresse för den polska kulturen och polackernas historia. Det faktum att Polen och Warszawa blivit erövrat gång efter gång från både öst och väst och ibland även från norr och söder, gör det speciellt på något vis. Som litterär miljö är Warszawa och det övriga Polen under första hälften av 1900-talet fascinerande. Jag har läst Isaac Bashevis Singer tidigare, och har under de senaste dagarna läst hans novellsamling The Spinoza of Market Street, vars noveller alla utspelar sig i diverse polska städer och byar innan eller under andra världskriget. Hitler nämns i en av novellerna, och i en nonchalant bisats även Haman. Dessa judehatare är bifigurer i Singers noveller. Man anar sig till att också Hitler småningom kommer att uppfattas som bifigur i den judiska berättelsen. Att Hitler och hans regim kommer att ordnas in i en slags stamtavla över fiender. Det känns befriande att Singer inte låter Hitler växa till sig i förhållande till dessa jordnära och i all sanning ljuvliga judiska polacker. Det är en polsk brygd av kabbalistik och landsbygd som är navet kring vilket alla noveller i samlingen snurrar.

Just nu skulle jag behöva Google Books. Jag behöver få tag på några norska romaner från 1800-talet, skrivna av en av allmänheten nästan bortglömd Amalie Skram. En del av hennes romaner behandlar den dåtida psykiatriska sjukvården, och jag skulle vilja läsa dem för att ta reda på om de skulle lämpa sig för mitt slutarbete. De finns på universitetsbiblioteket, men en del av titlarna finns i ett slutet arkiv som har kort eller ingen lånetid.

Vore det inte lättare att använda Google Books och genom det fantastiska projektet få tillgång till de böcker jag behöver utan att behöva tänka på lånetider och slutna arkiv och dammiga källare? Eller, låt mig uttrycka det på ett annat sätt: Det vore lättare och snabbare att använda Google Books.

Nu är det så att det lite mindre anspråksfulla Projekt Runeberg, som samlar icke upphovsrättsskyddad nordisk litteratur, har flertalet referenser för Amalie Skram. Problemet är bara att de inte har några egentliga böcker av Amalie Skram upplagda på internet. Det finns bara några länkar till obskyra sidor om Amalie Skram.

Google Books, please pull through.

Det här är en författare som jag har försökt läsa flera gånger. Det började med boken Foe, en obskyr liten metaroman, en omarbetning av eller fortsättning på Daniel Defoes bok om Robinson Crusoe (den som har en så lång titel att jag inte ens ids söka fram den. Ni vet vilken jag menar). Det var ingen höjdare. Foe var en dålig roman, tyckte jag. Sedan läste jag Coetzees essäer och litteraturkritik i samlingen Inner workings. De flesta texterna var bra. Den mest minnesvärda essän handlade om poeten Paul Celan och hans diverse översättare.

Men Coetzee, nobelpristagaren, han är ju en romanförfattare först och främst. Det är ju hans fiktion man ska läsa! tänkte jag. Så därför har jag nu läst Disgrace som så länge har stått i hyllan och på något plan gjort sig påmind. Min första reaktion var pur beundran; han kan skriva så bra. Det varade cirka 15-20 sidor, sedan trädde något annat än beundran in i bilden. Det var banalitet. Ett ord som min Coetzee-älskande vän så när som blottade tänderna inför. Men det stämde. Min läskänsla var helt korrekt. I ett samtal kom vi fram till att en del av Coetzees projekt i Disgrace är just att avslöja den åldrande litteraturprofessorns gubbiga banalitet. Det sker genom huvudpersonens stundvis mantraliknande introspektion av alla de tankar på och minnen av passion, samlevnad och sex som han snarare torteras än tröstas av. Huvudpersonen heter David Lurie, han är författare till verk om Wordsworth och andra hyper-romantiska (och därför alltså även tragiskt plågade) figurer. Lurie underhåller karaktäristiskt nog stora fantasier om att skriva en beundrad opera om Byron och dennes unga men snart så tråkiga italienska älskarinna, Teresa. Lurie blir förnedrad i en skandal som involverar en av hans vackra unga stundenter, han förlorar sin tjänst vid universitetet och slutligen beger han sig ut på landsbygden till sin dotters farm. Väl utom räckhåll för heta små nymfer i Cape Town fortsätter han begrunda universums inneboende motvilja mot äldre män som fortfarande besitts av passioner och drömmar.

Jag blir provocerad av den här boken. Jag blir också irriterad. Jag vet inte om jag tyckte om att läsa Disgrace. Det är inte det att Coetzee skriver dåligt; snarare är det tvärtom. Redan de första sidorna var nog för att övertyga mig om att Coetzee är en mycket skicklig författare. Under läsningens gång kom jag att inse att problemet är den implicita författaren. Man talar om den implicita författaren som en slags ‘författare i verket’. När det t.ex. är tal om värderingar som presenteras i ett verk, kan man lugnt skylla på den implicita författaren, inte den explicita författaren (dvs. den fysiska personen som har skrivit boken). Den implicita författaren är en funktion som ligger mellan föfattaren-personen och texten. Det är en roll som författaren (medvetet eller omedvetet) stiger in i medan han eller hon producerar en text. Och där – ligger mitt problem med Disgrace. Jag kommer inte överens med de värderingar som boken odlar. Huvudpersonen är alltför rationell i sitt agerande. Han saknar instinkter. Han vill boxa in världen i sitt trevliga lilla intellektuella kontor. Jag gillar det inte. Men Coetzee har jag inga problem med – tvärtom förtjänar han en eloge för att han antagligen har lyckats med precis det han ville när han tvingar fram mina känslor och reaktioner. Men men. Jag kan trots allt inte skaka av mig känslan av konstruktion. Boken känns som för mycket av ett bygge för att riktigt övertyga mig. Berättelsen blir lidande i det att jag hela tiden upplever en slags viljeakt i berättandet; det flyter inte naturligt alla gånger. Det känns forcerat.

Det finns dock ett ställe i boken som skiljer sig från detta. Det är när Petrus (biperson, en mörkhyad man i ett post-Apartheid-samhälle, nybliven ägare av en liten jordlott) plötsligt stiger fram som representant för den konflikt som hela tiden har funnits i kanterna av berättelsen, nämligen relationerna mellan de svarta och de vita i Syd-Afrika. Det träder så plötsligt och självklart fram i texten att jag inser att det är det här som jag har saknat i stora delar av övriga boken; sublimering. Det är därför berättelsen stundvis har känts så byggd. Det har inte funnits nyanser eller tvetydigheter i språket. Min erfarenhet av Coetzee är att hans språk är så exakt att det ofta utesluter mer än det breddar. Och jag vet inte om det är beundransvärt eller irriterande.

PS. Den där titeln till Defoes bok, jag kunde inte motstå… här är den: The Life and strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe of York, Mariner: Who lived Eight and Twenty Years, all alone in an un-inhabited Island on the coast of America, near the Mouth of the Great River of Oroonoque; Having been cast on Shore by Shipwreck, where-in all the Men perished but himself. With An Account how he was at last as strangely deliver’d by Pyrates. Written by Himself

Just nu läser jag en introduktionsbok till Michel Foucaults tänkande. Hur kommer det sig att jag inte har upptäckt honom tidigare? Som namn har Foucault förekommit i diverse sammanhang som jag stött på, men aldrig tidigare har jag faktiskt tagit mig för att läsa (om) honom. Just nu, i skrivande stund, finns det en bok av Foucault som inspirerar mig till den grad att jag faktiskt kontemplerar att byta ämne för min Master’s-uppsats nästa år. Boken i fråga? Det är Foucaults Vansinnets historia under den klassiska epoken (Histoire de la folie à l’âge classique).

Bloggandet har blivit svårt plötsligt, jag vet inte riktigt vad jag ska blogga om eller varför jag ska blogga om det. Kanske det tar sig.

Men men, fär att nu säga någonting: jag läser mycket historia just nu. Jag läste precis ut en bok om Himmler och hans monstruösa forskningsinstitut, Ahnenerbe. Det var en bok som på ett sätt öppnade mina ögon för Nazi-Tyskland. Boken heter The Master Plan. Himmler’s Scholars and the Holocaust och det är en djupdykning i den ideologiska indoktrinering som förekom på alla plan av det tyska samhället, med fokus då på ett institut som Himmler grundade, och som specialiserade sig på forntidsforskning om den legendariska ariska rasen. Det urartade självklart, vi talar ju faktiskt om det Tredje riket här, och Ahnenerbe började använda sina forskningsresultat för att berättiga alla tänkbara hemskheter i koncentrationslägren och runt om i Europa. Författaren till The Master Plan heter Heather Pringle.

Efter Pringle tog jag mig an en bok som länge stått i min bokhylla och pockat på min uppmärksamhet, Eric Hobsbawms The Age of Extremes. Det handlar om nittonhundratalet, och mer specifikt om de 77 år som Hobsbawm benämner The short century, dvs. från 1914 till 1991. Enligt blurben på baksidan av boken presenterar författaren här sin ”personal vision of the twentieth century”. Jag har hört mycket got om Hobsbawm som historiker och författare, ser riktigt fram emot att läsa vidare.

Jag tog mig till Helsingfors bokmässa idag. Trevligast var Ulf Stark som pratade om sina barnböcker Mirakelpojken, Krutpojken och Detektivpojken. Han verkade så sympatisk och han pratade så fint om sina egen barndom, och om sina böcker som enligt honom till stor del bygger på egna upplevelser. Tänkte stanna för att lyssna på Hal Duncan men jag drog hemåt i stället. Läser Stephen Kings On Writing som bäst.

Många säger att det är fruktansvärt svårt att läsa William Faulkner, men fortsätter i samma andetag att han minsann är en av giganterna i den anglosaxiska litteraturen. Att hans böcker ju nog är bra, men svåra. Jag har funderat på det här med det svårtillgängliga hos Faulkner.

För visst är ju hans prosa lite väl tät och mustig ibland. Folk säger att hans språk är för komprimerat för casual reading. Jag tror att det har att göra med att det händer så mycket i hans meningar. Varje sats liksom pushar handlingen framåt. Och så finns det mycket under- och överordning i de långa meningarna. Små informativa bisatser infogas efter och mellan huvudsatser. Och för det mesta innehåller bisatserna information om personerna, hur de beter sig, vad de har på sig för kläder, hur de rör sig, och huvudsatserna handlar om själva handlingen, vad som händer och hur saker och ting utspelar sig. Det här stämmer kanske inte för alla hans böcker, men åtminstone i Sanctuary, som jag läser nu, verkar det vara på det viset. Kanske är det det som gör att man uppfattar Faulkner som svår. Att man har många trådar att hålla reda på samtidigt, i samma andetag. Faulkners grepp om texten och intrigen är hårt.

Jag tycker mycket om Faulkner. Man måste bestämma sig för att verkligen läsa honom. Har ni läst Faulkner? Åsikter?

Min första kontakt med Ryszard Kapuscinski var genom boken På resa med Herodotos (publicerad 2004, på svenska 2006), en fantastisk resebok som samtidigt kan beskrivas som en slags memoarbok över författarens tidiga yrkesliv. Jag fick alltså först erfara Kapuscinski som den gamla och kloka polska mästaren. Journalisten Kapuscinski lärde jag känna först senare. Den iakttagande och skarpa pionjären i fråga om rapportering om och från tredje världen, européns blick på det främmande. Det här är egenskaper som binder honom samman med en annan polack, Witold Gombrowicz, som även han vände upp och ner på européernas blick på världen och sig själv. Gombrowicz skrev främst romaner och pjäser. De texter som dock har gjort honom mest känd är kanske hans dagböcker. Det speciella med dagböckerna är att de ursprungligen skrevs för publicering i europeiska tidningar. De är alltså inte privata, men däremot mycket personliga; dagböckerna dryper av författarens egocentriska syn på världen, av hans intellektuella arrogans och självgodhet. Kapuscinski är som författare Gombrowiczs motsats, alltid ödmjuk, nyfiken och beredd att revidera sin ståndpunkt.

Nu kommer boken Reporterns självporträtt, en samling intervjuer med Kapuscinski, samtliga godkända för publicering av honom själv. (DN:s recension av boken finns här.)

Om Kapuscinski själv skriver DN:s recensent följande:

[...] han fick aldrig det Nobelpris han hade förtjänat. Främst för att ha rivit gränserna mellan journalistiken, sakprosan och skönlitteraturen; skapat en rörlig världslitteratur med markkontakt som beskrev tredje världens födelse och européns möte med det främmande.

Även om Kapuscinski som författare och journalist tydligt och klart har förtjänat recensentens beundran, har den nya boken inte gjort det:

Mycket är förstås lärorikt och klokt. Men också oväntat högtravande och motståndslöst. Intervjuarna är anonyma och tycks sitta vid mästarens fötter. Jag får en känsla av samförstånd och kult som blir tröttsam i längden.

Kapuscinski dog år 2007.

—

Likheterna mellan Kapuscinski och Gombrowicz är många, även om de sysslade med två helt olika slags litteratur, och även om de på ytan verkar besitta oförenliga personligheter. En avgörande skillnad mellan de bägge polackerna är att Gombrowiczs utgångspunkt var en ideologisk och kulturkritisk blick på världen, och det speciella fältet för hans kritik var oftast det europeisk-marxistiska arvet. Kapuscinski i sin tur såg inte världen som kritiker i första hand, utan som en ovanligt insiktsfull iakttagare: med en fantastisk nyfikenhet, en förmåga att skildra sin omgivning på ett okonventionellt sätt och ett enormt intresse för människan och världen skrev han många böcker som redan nu stämplats som klassiker. Gombrowicz blickade ur sin exil-position i Argentina ständigt mot Europa, medan Kapuscinski som europé i sin tur alltid längtade ut till resten av världen.

Bolaget Apple försvarar sin visuella image stenhårt, och är ökänt trigger happy när det gäller att dra andra inför rätta. Nu har Apple stämt Victoria School of Business and Technology i Canada för att deras logo är utformat som ett äpple.

Visst liknar ju logona varandra, men jag har svårt att tro att någon skulle blanda mellan dem. Det som marknadsförs har ju dessutom över huvudtaget inget med varandra att göra. iProdukter vs. utbildning.

Också Woolworths i USA har tydligen fått Apple på nacken för sin logotyp.

Och det kan man ju faktiskt förstå. Woolworths logo liknar visserligen inte Apples logo lika mycket (ska det ens föreställa ett äpple?), men den firman marknadsför i sin tur produkter som kanske i vissa fall kan sammanblandas med Apples, och därför kanske en lawsuit i det fallet är mer motiverad. Eller? Begår Woolworths och Victoria School trademark infringment, som det så fint heter? Eller är det Apple som är överdrivet petnoga med att bevaka sin logotyp?

Andra bloggar om Apple, Logo, Marknadsföring

Någon har hittat till min blogg genom sökorden kaj korkea-aho gay. Jaså.