Jag tog mig till Helsingfors bokmässa idag. Trevligast var Ulf Stark som pratade om sina barnböcker Mirakelpojken, Krutpojken och Detektivpojken. Han verkade så sympatisk och han pratade så fint om sina egen barndom, och om sina böcker som enligt honom till stor del bygger på egna upplevelser. Tänkte stanna för att lyssna på Hal Duncan men jag drog hemåt i stället. Läser Stephen Kings On Writing som bäst.

Många säger att det är fruktansvärt svårt att läsa William Faulkner, men fortsätter i samma andetag att han minsann är en av giganterna i den anglosaxiska litteraturen. Att hans böcker ju nog är bra, men svåra. Jag har funderat på det här med det svårtillgängliga hos Faulkner.

För visst är ju hans prosa lite väl tät och mustig ibland. Folk säger att hans språk är för komprimerat för casual reading. Jag tror att det har att göra med att det händer så mycket i hans meningar. Varje sats liksom pushar handlingen framåt. Och så finns det mycket under- och överordning i de långa meningarna. Små informativa bisatser infogas efter och mellan huvudsatser. Och för det mesta innehåller bisatserna information om personerna, hur de beter sig, vad de har på sig för kläder, hur de rör sig, och huvudsatserna handlar om själva handlingen, vad som händer och hur saker och ting utspelar sig. Det här stämmer kanske inte för alla hans böcker, men åtminstone i Sanctuary, som jag läser nu, verkar det vara på det viset. Kanske är det det som gör att man uppfattar Faulkner som svår. Att man har många trådar att hålla reda på samtidigt, i samma andetag. Faulkners grepp om texten och intrigen är hårt.

Jag tycker mycket om Faulkner. Man måste bestämma sig för att verkligen läsa honom. Har ni läst Faulkner? Åsikter?

Min första kontakt med Ryszard Kapuscinski var genom boken På resa med Herodotos (publicerad 2004, på svenska 2006), en fantastisk resebok som samtidigt kan beskrivas som en slags memoarbok över författarens tidiga yrkesliv. Jag fick alltså först erfara Kapuscinski som den gamla och kloka polska mästaren. Journalisten Kapuscinski lärde jag känna först senare. Den iakttagande och skarpa pionjären i fråga om rapportering om och från tredje världen, européns blick på det främmande. Det här är egenskaper som binder honom samman med en annan polack, Witold Gombrowicz, som även han vände upp och ner på européernas blick på världen och sig själv. Gombrowicz skrev främst romaner och pjäser. De texter som dock har gjort honom mest känd är kanske hans dagböcker. Det speciella med dagböckerna är att de ursprungligen skrevs för publicering i europeiska tidningar. De är alltså inte privata, men däremot mycket personliga; dagböckerna dryper av författarens egocentriska syn på världen, av hans intellektuella arrogans och självgodhet. Kapuscinski är som författare Gombrowiczs motsats, alltid ödmjuk, nyfiken och beredd att revidera sin ståndpunkt.

Nu kommer boken Reporterns självporträtt, en samling intervjuer med Kapuscinski, samtliga godkända för publicering av honom själv. (DN:s recension av boken finns här.)

Om Kapuscinski själv skriver DN:s recensent följande:

[...] han fick aldrig det Nobelpris han hade förtjänat. Främst för att ha rivit gränserna mellan journalistiken, sakprosan och skönlitteraturen; skapat en rörlig världslitteratur med markkontakt som beskrev tredje världens födelse och européns möte med det främmande.

Även om Kapuscinski som författare och journalist tydligt och klart har förtjänat recensentens beundran, har den nya boken inte gjort det:

Mycket är förstås lärorikt och klokt. Men också oväntat högtravande och motståndslöst. Intervjuarna är anonyma och tycks sitta vid mästarens fötter. Jag får en känsla av samförstånd och kult som blir tröttsam i längden.

Kapuscinski dog år 2007.

—

Likheterna mellan Kapuscinski och Gombrowicz är många, även om de sysslade med två helt olika slags litteratur, och även om de på ytan verkar besitta oförenliga personligheter. En avgörande skillnad mellan de bägge polackerna är att Gombrowiczs utgångspunkt var en ideologisk och kulturkritisk blick på världen, och det speciella fältet för hans kritik var oftast det europeisk-marxistiska arvet. Kapuscinski i sin tur såg inte världen som kritiker i första hand, utan som en ovanligt insiktsfull iakttagare: med en fantastisk nyfikenhet, en förmåga att skildra sin omgivning på ett okonventionellt sätt och ett enormt intresse för människan och världen skrev han många böcker som redan nu stämplats som klassiker. Gombrowicz blickade ur sin exil-position i Argentina ständigt mot Europa, medan Kapuscinski som europé i sin tur alltid längtade ut till resten av världen.

Bolaget Apple försvarar sin visuella image stenhårt, och är ökänt trigger happy när det gäller att dra andra inför rätta. Nu har Apple stämt Victoria School of Business and Technology i Canada för att deras logo är utformat som ett äpple.

Visst liknar ju logona varandra, men jag har svårt att tro att någon skulle blanda mellan dem. Det som marknadsförs har ju dessutom över huvudtaget inget med varandra att göra. iProdukter vs. utbildning.

Också Woolworths i USA har tydligen fått Apple på nacken för sin logotyp.

Och det kan man ju faktiskt förstå. Woolworths logo liknar visserligen inte Apples logo lika mycket (ska det ens föreställa ett äpple?), men den firman marknadsför i sin tur produkter som kanske i vissa fall kan sammanblandas med Apples, och därför kanske en lawsuit i det fallet är mer motiverad. Eller? Begår Woolworths och Victoria School trademark infringment, som det så fint heter? Eller är det Apple som är överdrivet petnoga med att bevaka sin logotyp?

Andra bloggar om Apple, Logo, Marknadsföring

Någon har hittat till min blogg genom sökorden kaj korkea-aho gay. Jaså.

Om några år kommer e-boksläsare antagligen och hoppeligen att vara som pocketböcker, pick one up and carry it around. Men kanske det dröjer en tid ännu. På basis av de recensioner (Bl.a. DJtv och Bokhora) jag läst av första e-boksläsaren för den svenska bokmarknaden, Nuut, är det kanske lika så bra att dröjer. Nuut verkar vara en fungerande prototyp, men det verkar inte vara en e-boksläsare som fungerar så väl som åtminstone jag har tänkt mig att de ska göra.

Mitt främsta problem med Nuut: alla knappar. Jag håller med Daniel Åberg när han i DJtv tycker att iPhone:n och iPod:en har skämt bort komsumenter när det gäller knappar och touch-teknik. Min framtida e-boksläsare har högst en eller två knappar, resten sköts med fingertoppar som mjukt glider mot ytan av skärmen på läsaren. Jag vill också ha en snygg och stilig eboksläsare, och en läsare som högst har måtten 80-90 mm x 130-140 mm. Den ska se ut som år 2100 och inte för en sekund påminna om en gammal printer från 1994. Vilket jag tycker att Nuut gör. Även grafiken verkar lämna en hel del övrigt att önska.

(Tyvärr har inte jag hållit en Nuut i min hand och provläst ett kapitel med den, så min uppfattning av den baserar sig helt och hållet på synsinnet och recensioner jag läst.)

En annan sak som Nuut inte verkar ha är wifi-möjligheter. Detta är ett absolut måste för min framtida e-boksläsare. Att läsa böcker med en e-boksläsare måste erbjuda något extra, något som man inte har möjlighet till med pappersböcker. Man ska kunna utbyta tankar med andra som läser boken samtidigt, man ska kunna kopiera passager ur boken direkt in på nätet (t.ex. i recensionssyfte), man ska ha en inbyggd wikipedia-widget för främmande ord eller begrepp, man ska kunna instant-maila sina vänner med bokrekommendationer. Min uppfattning av e-boksläsare är att de framför allt handlar om interaktivitet. Det räcker helt enkelt inte att det är lättare att bära många böcker med sig.

En av de aspekter på e-boksläsarens möjligheter som gör mig mest ivrig är allt det som läsarna kommer att innebära för läromedelsböcker. Bara tanken på att bära med sig sjutton historieböcker och fjorton litteraturvetenskapliga böcker gör mig nipprig, på ett bra sätt. Inte bara för att man slipper tunga bokväskor och trötta axlar, utan framför allt därför att man med hjälp av e-läsaren kommer att kunna studera med effektivt. Jag hoppar kunna samla passager som jag behöver för en uppsats eller ett större arbete, till exempel, och skicka över dem till min laptop i ett enda dokument, i stället för att behöva skriva av alla passager för hand.

Jag hoppas och tror alltså på att e-boksläsaren kommer att medföra ett uppsving för förlagens avdelningar för e-läromedel. Jag hoppar innerligt att man tar till vara på den potential för interaktivitet och smidighet som e-boksläsaren innebär för utbildning och inlärning.

Jag tror att e-boksläsaren främst kommer att bli läromedelsböckernas grej. Visst – man kommer att läsa romaner och kanske noveller på e-boksläsare. Men de verkliga landvinningarna kommer att vara den snabbhet och enkelhet med vilken man kan bära med sig sina tidigare stora och tunga studieböcker, och den interaktivitet man kan uppnå genom ny teknik som möjliggör en snabbare och (icke att förglömma!) roligare studiemetod. Jag står själv i startgroparna för att utveckla koncept för e-läromedel och önskar innerligt att en snygg, fungerande och framför allt uppkopplad e-boksläsare redan fanns tillgänglig. Men jag nöjer mig med att vänta. Det kommer, småningom.

Läs också Tobias Nielsens (Kulturekonomi.se) tankar om bokens och förlagens framtid.

Andra bloggar om Böcker, E-böcker, E-boksläsare, Förlag, Litteratur, Läromedel

Amerikansk litteratur har länge fascinerat mig. Det amerikanska samhället överlag fascinerar mig väldigt mycket. Smältdegeln. Populärkulturens vagga. West Hollywood som dagens Ellis Island.

Joyce Carol Oates tyckte i inledningen till antologin Contemporary American Short Fiction (som jag bloggade om i somras) att det amerikanska samhället just nu bäst verkar beskrivas (och fiktionaliseras, mitt tillägg) av representanter för minoritetsgrupper. Indianer, sexuella minoriteter, etc. Och medan jag läser Spokane-indianen Sherman Alexies novellsamling The Toughest Indian in the World känns det som om Oates har rätt i det hon säger. Alexie skriver specifikt om indianer, men jag tycker att novellerna strålar en allmänmänsklighet som når bortom ras och hudfärg. Minoritetsperspektivet i de här novellerna breddas till att inbegripa ett komplext samhälle som det amerikanska.

Några inledande citat ur samlingen får ange tonläget:

A nervous white soldier gently placed the muzzle of his rifle against the large Indian man’s forehead. The man was suddenly quiet. Though he had never fired a gun, had never been threatened with a gun, had never had the desire to use a gun, that Indian man understood the meaning of a gun held in white hands and pointed at a brown face. Genetic memory. –Ur novellen ”The Sin Eaters”, s. 101

Low Man believed the Coeur d’Alene Reservation to be a monotonous place – a wet kind of monotony that white tourists saw as spiritual and magic. Tourists snapped off dozens of photographs and tried to capture it – the wet, spiritual monotony – before they climbed back into their rental cars and drove away to the next reservation on their itineraries. –Ur novellen ”Indian Country”, s. 122

I vissa av de här novellerna skulle man kunna peka på en viss indignation över white folks som i sina försök att visa förståelse och respekt för indianers kultur i stället reducerar den till små vackra gester och manér – men Alexie är inte bitter. Han verkar inte fastna i det faktum att människor som ställs inför det främmande alltid kommer att reducera det, och att man ur det obekanta alltid kommer att mejsla fram några små beståndsdelar som man anammar medan man kastar bort den komplexa helheten. Alexie är medveten om detta, men i stället väljer han att porträttera människors inneboende vilja och kapacitet till kärlek.

Till och med när Alexie skriver om förtryck och tvångsförflyttningar (”The Sin Eaters”), eller när han ställer föraktet och misstron mellan vita och indianer på sin spets (”Indian Country”), verkar han tycka att alla inblandade har det allmänna bästa i åtanke. De här novellkaraktärerna tror på kärleken; det manifesteras i så gott som varje novell. Det är en befriande upplevelse. En dylik innerlig tro på kärlek är ovanlig i den litteratur som skrivs idag, eller åtminstone i den samtida litteratur som når mina händer. I nästan varje novell finns också oroande inslag av bestående (och tydligt markerat) avstånd mellan människor. Det är den här samlingens paradox – att man kan älska varandra men inte riktigt förstå varandra – men det är en vacker sådan. Jag blir lite perplex av novellerna. Men jag tycker om dem. Njuter av dem. Den här boken är oerhört vacker, men trots det förblir jag lite kluven inför det faktum att novellerna stundom förmedlar en tro på kompromisslös kärlek, och stundom kallt konstaterar att människor trots allt aldrig kommer att kunna komma överens med dem som är annorlunda.

För en tid sedan tweetade Philip Teir om Adam Hasletts You Are Not a Stranger Here, och sa att det kanske är den bästa novellsamling han har läst. Jag i min tur kan säga att The Toughest Indian in the World är den bästa novellsamling som jag har läst. Alexies språk är fenomenalt och hans karaktärer är ovanliga för novellformatet, de är härligt mångbottnade, problematiska. Och det amerikanska samhället djupnar ytterligare under läsningens gång.

Andra bloggar om Böcker, Författare, Litteratur, Noveller, Recension

Margaret Atwood är på strålande humör. Trots att Atwoods framtid är svart som Happicuppa-kaffe finns humorn aldrig långt under ytan i nya dystopiska romanen The Year of the Flood.

Det är år 25 och den katastrof som drabbade världen redan i Atwoods förra roman Oryx and Crake har svept nästan allting med sig; The Year of the Flood är alltså en fortsättning av den förra romanen, men ingen egentlig uppföljare. (Rykten säger att det så småningom ska bli en trilogi av det här. Atwood själv varken bekräftar eller förnekar.) Huvudpersonerna, lindansar-stripparen Ren och semi-militanta vege-aktivisten Toby, är medlemmar av den religiösa grupperingen God’s Gardeners. Deras kryptiske ledare Adam One predikar om djur och växtlighet, om andlighet och vetenskapsvänlig religion, och han har skapat ett litet men växande kollektiv för alla naturalister i Atwoods fiktiva framtid. God’s Gardeners lever vegetariskt och i så gott som fullkomlig symbios med naturen. Till och med bin är samtalspartners; det är viktigt att be dem om förlåtelse när man tar deras honung.

The Year of the Flood är en berättelse om samtiden, om tendenser i samtiden som löper amok. Ett av mina favoritord förekommer frekvent i Atwoods framtidsskilringar, ordet splice. Man tar gener från en art eller en ras, och så blandar med friskt med gener från en annan art. En liobam är till exempel (givetvis, boken handlar ju delvis om religiös fanatism) en blandning av ett lejon och ett lamm. Det är extrem-gruppen The Wolf Isaiahists som har tagit fram den här splajsen för att påskynda apokalypsen, Bibeln säger ju att lejon och lamm ska sitta sida vid sida utan att skada varandra. Varför då inte baka in generna i varandra?

Men trots allt som har med samtid/framtid att göra är det här framför allt en berättelse om två kvinnor. Ren och Toby är bokens självklara centrum. Och de män som förekommer i boken är förvånande nog mycket stereotypa. Zeb är jägaren, den hypermanliga hjälten. Det är han som har hand om den lite mer aggressiva falangen inom God’s Gardeners. Och Adam One är ledaren, visionären, patriarken som vårdar alla under sina transparenta vingar. Även om de manliga karaktärerna som sådana tillför berättelsen vissa nödvändiga inslag, förblir de trots allt bifigurer. De genomgår ingen förvandling eller utveckling på samma sätt som Ren och Toby, som hinner gå genom flera olika skeden av sina liv innan vi når bokens slut. Det känns som om man har rätt att kräva mer av en författare av Atwoods kaliber, trots att det bara handlar om mindre karaktärer i berättelsen.

Boken varvar kapitel om Ren med kapitel om Toby, och till en början känns läsningen en aning splittrad. Man hinner inte bli van med rösten hos en berättare innan man plötsligt ska lyssna till en annan. Sedan kommer även Adam One till tals i kapitel som återger hans högtidstal till God’s Gardeners. Talen följs dessutom av trädgårdsmästarnas hymner (som även i verkligheten finns inspelade och utgivna på en särskild The Year of the Flood-CD-skiva). Men småningom djupnar berättelsen och man får grepp om karaktärerna. Och vilket grepp sedan. Atwood är en mästare på att skapa karaktärer som känns egna och trovärdiga i all sin absurditet. Tänk er en lindansande/strippande Ren som iklätt sig en bio-dräkt som ser ut som en ljusröd fågel med stora spretiga fjädrar, och tänk er Ren som är livsrädd för alla psykotiska Painballers som försöker göra sig av med all aggression genom att besöka exotiska strippor. Och tänk er sedan att man inte längre tänker på att hon är iklädd en dylik dräkt i en dylik värld, utan att man i stället allvarligt kontemplerar allt det som hon känner och tänker på medan hon hänger där i taket i sin Scales-stripjoint. Man blir van med omvärlden i Atwoods bok, och en stor bidragande orsak till att världen känns trovärdig är att karaktärerna inte känns konstruerade utan i stället träder fram som verkliga människor.

Så småningom stiger personer från Oryx and Crake in i berättelsen. Jimmy finns med som pojkvän till Ren, och Crake själv sitter plötsligt omgiven av en mängd strippor i striphålan Scales. Och vad har Zeb med det från förra boken bekanta MaddAddam att göra? En hel del av God’s Gardeners blir sedan brainslaves i Crakes topphemliga Project Paradice.

Som författare är Atwood mycket medveten om mytologi. Hon inte bara anknyter till redan befintliga berättelser, hon odlar dessutom en egen liten mytologisk flora i sina dystopiska romaner. De bin som God’s Gardeners arbetar med blir liksom hos Persefone förtrogna och pålitliga allierade. Toby och Guds trädgårdsmästare använder sig av bin för att förmedla meddelanden till de hädangångna, men de tar också hjälp av bin då de ska schasa bort sina fiender. Just Persefone har av vissa ansetts representera en cykel som går från liv via död till återuppståndelse, och kanske Toby är den karaktär i The Year of the Flood som får bära med sig frön från en gammal värld in i framtiden och dystopin. Liksom bin i mytologi och folklore är förebilder för ett fridfullt familjeliv och harmoni, blir de för Toby en slags livlina till ett förlorat sätt att betrakta världen. Även de splajsade djur som befolkar Atwoods dystopiska vildmark får mytologiskt skimmer. De är de nya odjuren, skrämmande varelser som av de överlevande kommer att beskrivas som fruktansvärda bestar, och som århundraden senare kommer att uppfattas som urtida fantasifoster. De är framtidens Kerberus, framtidens Argus.

Atwoods underfundiga och mörka humor kommer till sin rätt i den här boken. Om Oryx and Crake verkligen var en dystopi i alla ordets skrämmande konnotationer, är The Year of the Flood något annat – en humoristisk version av samma värld. Den här romanen gränsar till satir. Trots att världen i boken är seg och kletig har Atwoods språk en humoristisk kraft som manifesteras i glasklara formuleringar och insiktsfulla iakttagelser av bokens karaktärer. Och det är just det här som är en av Atwoods största bedrifter i The Year of the Flood – att hon har lyckats göra den här mörka framtidsskildringen till en verkligt rolig läsupplevelse. Precis som hon i Oryx and Crake lyckades framkalla en tidsmässig ambivalens hos läsaren genom att beskriva och aningen förvränga eller förvidriga inslag i samtiden (kloningsförsök, splajsade arter och raser, multinationella företag som agerar som statsmaskinerier), lyckas hon i sin nya roman framkalla en mänsklig faktor i en värld som har drabbats av den största tänkbara katastrofen; det finns trots allt humor kvar bland de överlevande, det finns trots allt en medmänsklig värme som trotsar de iskalla omständigheterna.

Andra bloggar om Atwood, Böcker, Författare, Litteratur, Recension, Roman

Fick hem Kaj Korkea-Ahos debutroman Se till mig som liten är häromdagen, och den ser riktigt fin ut. Överväger nu nästan att ta paus i Atwoods nya roman The Year of the Flood för att i stället läsa Kaj. Nya böcker, alltid nya böcker, man kunde ju få ångest om man pausade och tänkte efter en liten stund.

En av de låtskrivare som jag riktigt gillar är Thom Yorke i Radiohead. Hans OK Computer-låttexter står för något av det bästa och mest inflytelserika i rocklyriken. I låten Lucky skriver han

The Head of State has called for me by name / But I don’t have time for him

(Varför ska det förresten vara just him? och inte her? Kanske det refererar till någon specifik Head of State.)

Det är riktigt ljuvliga rader, och de uttrycker likgiltighet, apati, kanske till och med lite trots.

Igår lyssnade jag på Umeå-bandet Khomas skiva The Second Wave. I en av låtarna, The Guillotine, sjunger sångaren Jan Jämte också om statsöverhuvud:

Head of state facing up to the guillotine

Jag vet inte om det är Radioheads eller Khomas låtrader som är mer dräpande. När Jämte sjunger är det argare och farligare, hela nationens statsöverhuvud står inför giljotinen. Men när Thom Yorke sjunger I don’t have time for him känns det som världens största förolämpning, och det är värre än ilska.