Diverse bokstoff

Lafkan i Vasa är ett bra antikvariat. Besökte det i dag och inhandlade ett tiotal böcker. Bland annat hittade jag sex böcker i Forumbibliotekets pocketserie. Trogna läsare kommer ihåg att jag samlar på just den serien, tjoho. Här är böckerna jag hittade i Forum-serien:

• Ludvig Holberg, samlingsvolym med dramerna Den politiske kanngjutaren, Jeppe på berget, Erasmus Montanus
• Georges Simenon, Klockorna i Bicêtre
• John Steinbeck, Riddarna kring Dannys bord
• Aloysius Bertrand, Casper Natt
• Martin A. Hansen, Påskklockan och andra noveller
• Vladimir Nabokov, Låt höra av dig, minne

Utöver dessa hittade jag också följande böcker:

• Halldór K. Laxness, Tidens gång i Backstugan
• John Ehrenberg, Globaliseringsmyten
• P C Jersild, Babels hus
• Penguins samlingsvolym The Metaphysical Poets
• Rainer Maria Rilke, Malte Laurids Brigge

Läser annars John Ajvide Lindqvists nya roman Människohamn, som verkar mycket lovande när jag kommit 130 sidor in i boken. Bloggas om senare, stay tuned. Här är en video med Lindqvist som aptitretare:

Andra bloggar om: Antikvariat, Böcker, Författare, Litteratur

Henning och Kinesen

Åh, så extremt irriterande. Henning Mankell videochattar JUST NU via BokVideo.se. Men min skit-USB-modem-uppkoppling är så förgrymmades långsam och stärvig att bilden och ljudet bara klipper av hela tiden. Så dumt. Borde skaffa bredband igen.

Men ja, jag hade tänkt ställa några frågor om Kinesen, Mankells nyaste roman som utkom helt nyligen. Läste den på vår semester i Joensuu förra veckan. Det är faktiskt min första Mankell-bok, och om jag inte räknat fel så är Kinesen dennes fyrtionde utgivna bok. Imponerande.

Birgitta Roslin, domare från Helsingborg och medelålders ex-kommunist, får reda på att hon är släkt med många av offren i en by i Norrland som blir utsatt för ett brutalt massmord. Hon engagerar sig i polisernas utredning och nosar fram ledtrådar som ingen tar på allvar, utom hon själv. Spåren leder långt ut i världen, bort ifrån Norrlands stugor och kyla. Spåren leder nämligen till ända tillbaka till Amerikas 1800-tal och till dagens turbokapitalistiska Kina.

Kinesen är en roman som blandar deckaren med den historiska och politiska romanen. Och gör det i stort sett med lyckad utgång, må man väl säga. Stundvis känns det dock som politisk pamflett, som i partierna som skildrar Kinas relationer till och intressen i Afrika. Gäsp.

Birgitta Roslin, Mankells huvudkaraktär, är en trovärdig figur som jag kan engagera mig i och bry mig om tillräckligt mycket för att ta mig fram till upplösningen, som för övrigt kommer först på bokens allra sista sidor (av 581 möjliga). Är Kinesen 100 sidor för lång? hinner jag tänka en eller två gånger mot slutet av romanen. En del av de kapitel som mer återger än berättar om Kinas socioekonomiska och politiska närhistoria kunde med förbehåll förkortas. Jag fick inte riktigt grepp om exakt hur alla detaljer om Maos tid vid kommunistpartiets ordförandepost passade in i berättelsen om massmordet i Norrland.

Mankell är en god berättare, och bra så. Men stundvis saknar jag en språklig vitalitet, någonting som skulle göra Kinesen till en stilistiskt intressant roman. Berättelsen i sig är god och intressant, men språkbruket kunde ha varit lite mer livligt.

Trots att jag gillade Kinesen hade jag antagligen ändå inte läst den om inte Leopard Förlag hade skickat hem den åt mig, så tack för det. Någon som läst den här romanen, eller annars bara vill säga något om Mankell?

Andra bloggar om: Böcker, Deckare, Författare, Henning Mankell, Kinesen, Litteratur, Roman

Hustvedt-recension

Ska bara länka till en välskriven recension av Siri Hustvedts roman The Sorrows of an American.

Andra bloggar om: Böcker, Författare, Litteratur

Läs klassiker, mänskor (men bara på DN:s uppmaning!)

DN har en artikel om klassikerutgivningen på de svenska förlagen, och de uppmanar oss i rubriken att läsa minst en klassiker denna sommar. Hade tänkt läsa Bröderna Karamazov i sommarhängmattan. Duger det, DN?

Men annars - varför vill man egentligen att folk ska läsa klassiker? Varför är det så nödvändigt att läsa böcker som är skrivna för länge sedan, eller i fall där det handlar om sk. moderna klassiker, för inte så länge sedan? Missförstå mig rätt nu - jag läser klassiker och tycker väl nog att det är bra att folk gör så. Men varför, egentligen? Vad är orsaken till att klassiker anses som så bra läsning? I’m trying to hit the orsakerna. Någon som har något att säga om detta?

Böcker med litterära kvalitéer överlever sin tid, god litteratur dör aldrig, och hela det där köret, jo jo. Men varför måste man hojta så mycket om det?

Andra bloggar om: Böcker, Författare, Litteratur

Jack Black som bäst

Andra bloggar om: Film, Jack Black, YouTube

Jag ska gå till sängs nu.

Jag såg nyss några minuter av en dokumentär om James Ellroy, en mycket biografisk sådan, och medan den glasögonprydde och tämligen high-strung Ellroy talade om sina juvenila sexuella fantasier om sin mor, tänkte jag på berättaren i Haruki Murakamis Hard-boiled Wonderland and the End of the World, som i en lång trång korridor mediterar över hur korridoren fungerar som metafor för Marcel Prousts författarskap.

Då förstår ni, då vet man att det är dags att hit the sängen.

2 x Fransk idéroman. Or something.

Michel Houellebecq, den kokkogöken. Läste nyss hans romaner Elementarpartiklarna (1998) och Plattform (2001) och är dels förtjust, dels fundersam.

För det första: det var skönt att läsa de här böckerna i den bemärkelsen att de så drastiskt skiljer sig från den vardagsskildrande trend som förekommer i nordisk prosa just nu. (Finns ju undantag, men. Inte många.) Houellebecqs romaner är ett enda myller av idéer och stora svepande tankar. Han anknyter så att säga mycket medvetet till den franska romantraditionen, det är stiliserat, det är intellektuellt, och det är mycket intellektuellt. Känslan faller på sätt och vis bort här. Helt och hållet. Vilket för mig under största delen av tiden enbart var skönt: det är lite befriande att kunna läsa en bok, eller två böcker, utan att känna sig manad att engagera sig så sjuttons.

För det andra: för oss sedesamma och modesta skandinaver som lever under den lutherska sfärens ständiga moralpåverkan är det chockerande att läsa något så här grafiskt sexuellt. Houellebecq är (föreställer vi oss, fulla av fördomar) arkefransk på det här området. Han skalar bort emotion och sentimentalt tjafs, och så berättar han om människor som har sett allt, gjort allt, och som har frigjort sig från så många illusioner att de till sist enbart har kroppen, det fysiska, hedonistiska, kvar att utforska. Men i Houellebecqs romaner är det sexuella minst av allt fysiskt. Det är istället ett mentalt tillstånd: i samlaget, och framför allt i orgasmen, når man den kontakt som man har sökt efter hela sitt liv. Men sedan, fyra sekunder senare, tappar man den igen. Och känner sig lika vilsen och tom som någonsin.

Ibland känns det som om Houellebecq tappar sina poänger. Vad är det han vill säga, eller rättare sagt: vad är det som han vill berätta för oss om?

På ett vis flyter Elemantarpartiklarna och Plattform in i varann, trots att det är helt separata romaner. Stilen är likadan i båda romanerna, huvudpersonerna är lika förvirrade och lika hopplöst medelklass och medelålder. Plattform är stilistiskt sett mera fulländad och därför kanske en större njutning att läsa, medan Elementarpartiklarna myllrar av vildare idéer och tankar.

Det lär dröja innan jag läser något annat av Houellebecq. Det beror inte på att de här romanerna var dåliga, inte alls. Det beror snarast på att det är utmattande att läsa hans böcker.

Nån som läst Houellebecq?

Andra bloggar om: Böcker, Författare, Litteratur, Michel Houellebecq, Romaner

10 x läsning

1. Vilken bok läste du senast?

Senast läste jag Michel Houellebecqs Elementarpartiklarna och Plattform i rask takt. Bloggar om dem lite senare.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?

Vet inte riktigt, kanske Ian McEwans On Chesil Beach eller David Mitchells Black Swann Green.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?

Hm, jag tror manliga faktiskt. Men som könskompensation kan jag tillägga att den enskilda författare som jag har flest böcker av är Margaret Atwood. Så det så.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker “nu har jag kommit en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra! hälften!” osv?

Jag håller ständig koll och jag brukar räkna med femtedelar, fjärdedelar, tredjedelar och halva boken.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?

Ofta väljer jag böcker i enlighet med det som jag själv skriver för tillfället, eller tänker på att skriva, vilket kanske oftare är fallet. Men rekommendationer och omslag är nog också viktiga faktorer när jag väljer böcker.

6. När blir en bok för lång?

Då den litterära stilen haltar och blir långrandig, då man inte orkar engagera sig i karaktärerna och/eller då tematiken är totalt intetsägande. Sidantal spelar ingen roll.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?

Ja. Definitivt. Älskar också att läsa på finska, men det blir mera sällan av.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?

Finns bara två sådana böcker: Atwoods Oryx & Crake och Kafkas Processen.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?

Jag ger ganska fort upp om boken inte tilltalar mig för tillfället. Men i mina tankar behåller jag jag boken ganska länge, och återkommer till den om det känns så. Jag tror att böcker kan te sig helt olika beroende på under vilka omständigheter man läser dem.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?

Finns inte alls: skräck & fantasy (Tolkien finns men han står i en kategori för sig). Deckare finns endast i den utsträckning som förlag skickar dem till mig. Finns egentligen ingen överrepresenterad genre.

Andra bloggar om: Böcker, Författare, Litteratur, Läsning

En artikulativ son del 23

Vi stiger av bussen, sonen ser en reklamskylt och utbrister:

Pappa, där var den där indianen vi pratade om! På reklamen, alltså, på en plansch, den där indianen. Vad var det han hette? Var det Joe Indian?

Det var ju givetvis Indiana Jones han talade om.

Andra bloggar om: Barn, Familj, Ord, Språk

UNO

Det här är lite nostalgiskt. Spelade UNO med femåringen i dag. Förra gången jag spelade det var jag förmodligen bara några år äldre än vad han är nu. Diggar ni UNO?

Andra bloggar om: Barn, Familj, UNO, Spel