Isaac Bashevis Singer, ”The Spinoza of Market Street”

Polen är för mig ett av Europas intressantaste länder. Varför? Jag vet inte. Jag har inte klurat ut det ännu. Det är som en (dansk-amerikansk) god vän till mig som tittade på världskartan som liten pojke och pekade på Finland och bara visste att det var ett land för honom. Det är som Bruce Chatwin som fantiserade om Patagonien som den enda plats på jordklotet som har en framtid som sträcker sig bortom den kärnkraftskatastrof som alla som växte upp i kalla krigets skugga visste skulle komma.

Det som jag dock kan säga är att Polens utsatta geografiska läge är en orsak till mitt intresse för den polska kulturen och polackernas historia. Det faktum att Polen och Warszawa blivit erövrat gång efter gång från både öst och väst och ibland även från norr och söder, gör det speciellt på något vis. Som litterär miljö är Warszawa och det övriga Polen under första hälften av 1900-talet fascinerande. Jag har läst Isaac Bashevis Singer tidigare, och har under de senaste dagarna läst hans novellsamling The Spinoza of Market Street, vars noveller alla utspelar sig i diverse polska städer och byar innan eller under andra världskriget. Hitler nämns i en av novellerna, och i en nonchalant bisats även Haman. Dessa judehatare är bifigurer i Singers noveller. Man anar sig till att också Hitler småningom kommer att uppfattas som bifigur i den judiska berättelsen. Att Hitler och hans regim kommer att ordnas in i en slags stamtavla över fiender. Det känns befriande att Singer inte låter Hitler växa till sig i förhållande till dessa jordnära och i all sanning ljuvliga judiska polacker. Det är en polsk brygd av kabbalistik och landsbygd som är navet kring vilket alla noveller i samlingen snurrar.

Google Books finns inte tillgängligt när jag behöver det

Just nu skulle jag behöva Google Books. Jag behöver få tag på några norska romaner från 1800-talet, skrivna av en av allmänheten nästan bortglömd Amalie Skram. En del av hennes romaner behandlar den dåtida psykiatriska sjukvården, och jag skulle vilja läsa dem för att ta reda på om de skulle lämpa sig för mitt slutarbete. De finns på universitetsbiblioteket, men en del av titlarna finns i ett slutet arkiv som har kort eller ingen lånetid.

Vore det inte lättare att använda Google Books och genom det fantastiska projektet få tillgång till de böcker jag behöver utan att behöva tänka på lånetider och slutna arkiv och dammiga källare? Eller, låt mig uttrycka det på ett annat sätt: Det vore lättare och snabbare att använda Google Books.

Nu är det så att det lite mindre anspråksfulla Projekt Runeberg, som samlar icke upphovsrättsskyddad nordisk litteratur, har flertalet referenser för Amalie Skram. Problemet är bara att de inte har några egentliga böcker av Amalie Skram upplagda på internet. Det finns bara några länkar till obskyra sidor om Amalie Skram.

Google Books, please pull through.

J.M. Coetzee

Det här är en författare som jag har försökt läsa flera gånger. Det började med boken Foe, en obskyr liten metaroman, en omarbetning av eller fortsättning på Daniel Defoes bok om Robinson Crusoe (den som har en så lång titel att jag inte ens ids söka fram den. Ni vet vilken jag menar). Det var ingen höjdare. Foe var en dålig roman, tyckte jag. Sedan läste jag Coetzees essäer och litteraturkritik i samlingen Inner workings. De flesta texterna var bra. Den mest minnesvärda essän handlade om poeten Paul Celan och hans diverse översättare.

Men Coetzee, nobelpristagaren, han är ju en romanförfattare först och främst. Det är ju hans fiktion man ska läsa! tänkte jag. Så därför har jag nu läst Disgrace som så länge har stått i hyllan och på något plan gjort sig påmind. Min första reaktion var pur beundran; han kan skriva så bra. Det varade cirka 15-20 sidor, sedan trädde något annat än beundran in i bilden. Det var banalitet. Ett ord som min Coetzee-älskande vän så när som blottade tänderna inför. Men det stämde. Min läskänsla var helt korrekt. I ett samtal kom vi fram till att en del av Coetzees projekt i Disgrace är just att avslöja den åldrande litteraturprofessorns gubbiga banalitet. Det sker genom huvudpersonens stundvis mantraliknande introspektion av alla de tankar på och minnen av passion, samlevnad och sex som han snarare torteras än tröstas av. Huvudpersonen heter David Lurie, han är författare till verk om Wordsworth och andra hyper-romantiska (och därför alltså även tragiskt plågade) figurer. Lurie underhåller karaktäristiskt nog stora fantasier om att skriva en beundrad opera om Byron och dennes unga men snart så tråkiga italienska älskarinna, Teresa. Lurie blir förnedrad i en skandal som involverar en av hans vackra unga stundenter, han förlorar sin tjänst vid universitetet och slutligen beger han sig ut på landsbygden till sin dotters farm. Väl utom räckhåll för heta små nymfer i Cape Town fortsätter han begrunda universums inneboende motvilja mot äldre män som fortfarande besitts av passioner och drömmar.

Jag blir provocerad av den här boken. Jag blir också irriterad. Jag vet inte om jag tyckte om att läsa Disgrace. Det är inte det att Coetzee skriver dåligt; snarare är det tvärtom. Redan de första sidorna var nog för att övertyga mig om att Coetzee är en mycket skicklig författare. Under läsningens gång kom jag att inse att problemet är den implicita författaren. Man talar om den implicita författaren som en slags ‘författare i verket’. När det t.ex. är tal om värderingar som presenteras i ett verk, kan man lugnt skylla på den implicita författaren, inte den explicita författaren (dvs. den fysiska personen som har skrivit boken). Den implicita författaren är en funktion som ligger mellan föfattaren-personen och texten. Det är en roll som författaren (medvetet eller omedvetet) stiger in i medan han eller hon producerar en text. Och där – ligger mitt problem med Disgrace. Jag kommer inte överens med de värderingar som boken odlar. Huvudpersonen är alltför rationell i sitt agerande. Han saknar instinkter. Han vill boxa in världen i sitt trevliga lilla intellektuella kontor. Jag gillar det inte. Men Coetzee har jag inga problem med – tvärtom förtjänar han en eloge för att han antagligen har lyckats med precis det han ville när han tvingar fram mina känslor och reaktioner. Men men. Jag kan trots allt inte skaka av mig känslan av konstruktion. Boken känns som för mycket av ett bygge för att riktigt övertyga mig. Berättelsen blir lidande i det att jag hela tiden upplever en slags viljeakt i berättandet; det flyter inte naturligt alla gånger. Det känns forcerat.

Det finns dock ett ställe i boken som skiljer sig från detta. Det är när Petrus (biperson, en mörkhyad man i ett post-Apartheid-samhälle, nybliven ägare av en liten jordlott) plötsligt stiger fram som representant för den konflikt som hela tiden har funnits i kanterna av berättelsen, nämligen relationerna mellan de svarta och de vita i Syd-Afrika. Det träder så plötsligt och självklart fram i texten att jag inser att det är det här som jag har saknat i stora delar av övriga boken; sublimering. Det är därför berättelsen stundvis har känts så byggd. Det har inte funnits nyanser eller tvetydigheter i språket. Min erfarenhet av Coetzee är att hans språk är så exakt att det ofta utesluter mer än det breddar. Och jag vet inte om det är beundransvärt eller irriterande.

PS. Den där titeln till Defoes bok, jag kunde inte motstå… här är den: The Life and strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe of York, Mariner: Who lived Eight and Twenty Years, all alone in an un-inhabited Island on the coast of America, near the Mouth of the Great River of Oroonoque; Having been cast on Shore by Shipwreck, where-in all the Men perished but himself. With An Account how he was at last as strangely deliver’d by Pyrates. Written by Himself

Foucault

Just nu läser jag en introduktionsbok till Michel Foucaults tänkande. Hur kommer det sig att jag inte har upptäckt honom tidigare? Som namn har Foucault förekommit i diverse sammanhang som jag stött på, men aldrig tidigare har jag faktiskt tagit mig för att läsa (om) honom. Just nu, i skrivande stund, finns det en bok av Foucault som inspirerar mig till den grad att jag faktiskt kontemplerar att byta ämne för min Master’s-uppsats nästa år. Boken i fråga? Det är Foucaults Vansinnets historia under den klassiska epoken (Histoire de la folie à l’âge classique).

Historia

Bloggandet har blivit svårt plötsligt, jag vet inte riktigt vad jag ska blogga om eller varför jag ska blogga om det. Kanske det tar sig.

Men men, fär att nu säga någonting: jag läser mycket historia just nu. Jag läste precis ut en bok om Himmler och hans monstruösa forskningsinstitut, Ahnenerbe. Det var en bok som på ett sätt öppnade mina ögon för Nazi-Tyskland. Boken heter The Master Plan. Himmler’s Scholars and the Holocaust och det är en djupdykning i den ideologiska indoktrinering som förekom på alla plan av det tyska samhället, med fokus då på ett institut som Himmler grundade, och som specialiserade sig på forntidsforskning om den legendariska ariska rasen. Det urartade självklart, vi talar ju faktiskt om det Tredje riket här, och Ahnenerbe började använda sina forskningsresultat för att berättiga alla tänkbara hemskheter i koncentrationslägren och runt om i Europa. Författaren till The Master Plan heter Heather Pringle.

Efter Pringle tog jag mig an en bok som länge stått i min bokhylla och pockat på min uppmärksamhet, Eric Hobsbawms The Age of Extremes. Det handlar om nittonhundratalet, och mer specifikt om de 77 år som Hobsbawm benämner The short century, dvs. från 1914 till 1991. Enligt blurben på baksidan av boken presenterar författaren här sin ”personal vision of the twentieth century”. Jag har hört mycket got om Hobsbawm som historiker och författare, ser riktigt fram emot att läsa vidare.

Jag tog mig till Helsingfors bokmässa idag. Trevligast var Ulf Stark som pratade om sina barnböcker Mirakelpojken, Krutpojken och Detektivpojken. Han verkade så sympatisk och han pratade så fint om sina egen barndom, och om sina böcker som enligt honom till stor del bygger på egna upplevelser. Tänkte stanna för att lyssna på Hal Duncan men jag drog hemåt i stället. Läser Stephen Kings On Writing som bäst.

Fucklner

Många säger att det är fruktansvärt svårt att läsa William Faulkner, men fortsätter i samma andetag att han minsann är en av giganterna i den anglosaxiska litteraturen. Att hans böcker ju nog är bra, men svåra. Jag har funderat på det här med det svårtillgängliga hos Faulkner.

För visst är ju hans prosa lite väl tät och mustig ibland. Folk säger att hans språk är för komprimerat för casual reading. Jag tror att det har att göra med att det händer så mycket i hans meningar. Varje sats liksom pushar handlingen framåt. Och så finns det mycket under- och överordning i de långa meningarna. Små informativa bisatser infogas efter och mellan huvudsatser. Och för det mesta innehåller bisatserna information om personerna, hur de beter sig, vad de har på sig för kläder, hur de rör sig, och huvudsatserna handlar om själva handlingen, vad som händer och hur saker och ting utspelar sig. Det här stämmer kanske inte för alla hans böcker, men åtminstone i Sanctuary, som jag läser nu, verkar det vara på det viset. Kanske är det det som gör att man uppfattar Faulkner som svår. Att man har många trådar att hålla reda på samtidigt, i samma andetag. Faulkners grepp om texten och intrigen är hårt.

Jag tycker mycket om Faulkner. Man måste bestämma sig för att verkligen läsa honom. Har ni läst Faulkner? Åsikter?

Ny Kapuscinski på svenska

Min första kontakt med Ryszard Kapuscinski var genom boken På resa med Herodotos (publicerad 2004, på svenska 2006), en fantastisk resebok som samtidigt kan beskrivas som en slags memoarbok över författarens tidiga yrkesliv. Jag fick alltså först erfara Kapuscinski som den gamla och kloka polska mästaren. Journalisten Kapuscinski lärde jag känna först senare. Den iakttagande och skarpa pionjären i fråga om rapportering om och från tredje världen, européns blick på det främmande. Det här är egenskaper som binder honom samman med en annan polack, Witold Gombrowicz, som även han vände upp och ner på européernas blick på världen och sig själv. Gombrowicz skrev främst romaner och pjäser. De texter som dock har gjort honom mest känd är kanske hans dagböcker. Det speciella med dagböckerna är att de ursprungligen skrevs för publicering i europeiska tidningar. De är alltså inte privata, men däremot mycket personliga; dagböckerna dryper av författarens egocentriska syn på världen, av hans intellektuella arrogans och självgodhet. Kapuscinski är som författare Gombrowiczs motsats, alltid ödmjuk, nyfiken och beredd att revidera sin ståndpunkt.

Nu kommer boken Reporterns självporträtt, en samling intervjuer med Kapuscinski, samtliga godkända för publicering av honom själv. (DN:s recension av boken finns här.)

Om Kapuscinski själv skriver DN:s recensent följande:

[...] han fick aldrig det Nobelpris han hade förtjänat. Främst för att ha rivit gränserna mellan journalistiken, sakprosan och skönlitteraturen; skapat en rörlig världslitteratur med markkontakt som beskrev tredje världens födelse och européns möte med det främmande.

Även om Kapuscinski som författare och journalist tydligt och klart har förtjänat recensentens beundran, har den nya boken inte gjort det:

Mycket är förstås lärorikt och klokt. Men också oväntat högtravande och motståndslöst. Intervjuarna är anonyma och tycks sitta vid mästarens fötter. Jag får en känsla av samförstånd och kult som blir tröttsam i längden.

Kapuscinski dog år 2007.

—

Likheterna mellan Kapuscinski och Gombrowicz är många, även om de sysslade med två helt olika slags litteratur, och även om de på ytan verkar besitta oförenliga personligheter. En avgörande skillnad mellan de bägge polackerna är att Gombrowiczs utgångspunkt var en ideologisk och kulturkritisk blick på världen, och det speciella fältet för hans kritik var oftast det europeisk-marxistiska arvet. Kapuscinski i sin tur såg inte världen som kritiker i första hand, utan som en ovanligt insiktsfull iakttagare: med en fantastisk nyfikenhet, en förmåga att skildra sin omgivning på ett okonventionellt sätt och ett enormt intresse för människan och världen skrev han många böcker som redan nu stämplats som klassiker. Gombrowicz blickade ur sin exil-position i Argentina ständigt mot Europa, medan Kapuscinski som europé i sin tur alltid längtade ut till resten av världen.

e-boksläsaren blir ett uppsving för läromedelslitteraturen

Om några år kommer e-boksläsare antagligen och hoppeligen att vara som pocketböcker, pick one up and carry it around. Men kanske det dröjer en tid ännu. På basis av de recensioner (Bl.a. DJtv och Bokhora) jag läst av första e-boksläsaren för den svenska bokmarknaden, Nuut, är det kanske lika så bra att dröjer. Nuut verkar vara en fungerande prototyp, men det verkar inte vara en e-boksläsare som fungerar så väl som åtminstone jag har tänkt mig att de ska göra.

Mitt främsta problem med Nuut: alla knappar. Jag håller med Daniel Åberg när han i DJtv tycker att iPhone:n och iPod:en har skämt bort komsumenter när det gäller knappar och touch-teknik. Min framtida e-boksläsare har högst en eller två knappar, resten sköts med fingertoppar som mjukt glider mot ytan av skärmen på läsaren. Jag vill också ha en snygg och stilig eboksläsare, och en läsare som högst har måtten 80-90 mm x 130-140 mm. Den ska se ut som år 2100 och inte för en sekund påminna om en gammal printer från 1994. Vilket jag tycker att Nuut gör. Även grafiken verkar lämna en hel del övrigt att önska.

(Tyvärr har inte jag hållit en Nuut i min hand och provläst ett kapitel med den, så min uppfattning av den baserar sig helt och hållet på synsinnet och recensioner jag läst.)

En annan sak som Nuut inte verkar ha är wifi-möjligheter. Detta är ett absolut måste för min framtida e-boksläsare. Att läsa böcker med en e-boksläsare måste erbjuda något extra, något som man inte har möjlighet till med pappersböcker. Man ska kunna utbyta tankar med andra som läser boken samtidigt, man ska kunna kopiera passager ur boken direkt in på nätet (t.ex. i recensionssyfte), man ska ha en inbyggd wikipedia-widget för främmande ord eller begrepp, man ska kunna instant-maila sina vänner med bokrekommendationer. Min uppfattning av e-boksläsare är att de framför allt handlar om interaktivitet. Det räcker helt enkelt inte att det är lättare att bära många böcker med sig.

En av de aspekter på e-boksläsarens möjligheter som gör mig mest ivrig är allt det som läsarna kommer att innebära för läromedelsböcker. Bara tanken på att bära med sig sjutton historieböcker och fjorton litteraturvetenskapliga böcker gör mig nipprig, på ett bra sätt. Inte bara för att man slipper tunga bokväskor och trötta axlar, utan framför allt därför att man med hjälp av e-läsaren kommer att kunna studera med effektivt. Jag hoppar kunna samla passager som jag behöver för en uppsats eller ett större arbete, till exempel, och skicka över dem till min laptop i ett enda dokument, i stället för att behöva skriva av alla passager för hand.

Jag hoppas och tror alltså på att e-boksläsaren kommer att medföra ett uppsving för förlagens avdelningar för e-läromedel. Jag hoppar innerligt att man tar till vara på den potential för interaktivitet och smidighet som e-boksläsaren innebär för utbildning och inlärning.

Jag tror att e-boksläsaren främst kommer att bli läromedelsböckernas grej. Visst – man kommer att läsa romaner och kanske noveller på e-boksläsare. Men de verkliga landvinningarna kommer att vara den snabbhet och enkelhet med vilken man kan bära med sig sina tidigare stora och tunga studieböcker, och den interaktivitet man kan uppnå genom ny teknik som möjliggör en snabbare och (icke att förglömma!) roligare studiemetod. Jag står själv i startgroparna för att utveckla koncept för e-läromedel och önskar innerligt att en snygg, fungerande och framför allt uppkopplad e-boksläsare redan fanns tillgänglig. Men jag nöjer mig med att vänta. Det kommer, småningom.

Läs också Tobias Nielsens (Kulturekonomi.se) tankar om bokens och förlagens framtid.

Andra bloggar om Böcker, E-böcker, E-boksläsare, Förlag, Litteratur, Läromedel

Sherman Alexie – The Toughest Indian in the World

Amerikansk litteratur har länge fascinerat mig. Det amerikanska samhället överlag fascinerar mig väldigt mycket. Smältdegeln. Populärkulturens vagga. West Hollywood som dagens Ellis Island.

Joyce Carol Oates tyckte i inledningen till antologin Contemporary American Short Fiction (som jag bloggade om i somras) att det amerikanska samhället just nu bäst verkar beskrivas (och fiktionaliseras, mitt tillägg) av representanter för minoritetsgrupper. Indianer, sexuella minoriteter, etc. Och medan jag läser Spokane-indianen Sherman Alexies novellsamling The Toughest Indian in the World känns det som om Oates har rätt i det hon säger. Alexie skriver specifikt om indianer, men jag tycker att novellerna strålar en allmänmänsklighet som når bortom ras och hudfärg. Minoritetsperspektivet i de här novellerna breddas till att inbegripa ett komplext samhälle som det amerikanska.

Några inledande citat ur samlingen får ange tonläget:

A nervous white soldier gently placed the muzzle of his rifle against the large Indian man’s forehead. The man was suddenly quiet. Though he had never fired a gun, had never been threatened with a gun, had never had the desire to use a gun, that Indian man understood the meaning of a gun held in white hands and pointed at a brown face. Genetic memory. –Ur novellen ”The Sin Eaters”, s. 101

Low Man believed the Coeur d’Alene Reservation to be a monotonous place – a wet kind of monotony that white tourists saw as spiritual and magic. Tourists snapped off dozens of photographs and tried to capture it – the wet, spiritual monotony – before they climbed back into their rental cars and drove away to the next reservation on their itineraries. –Ur novellen ”Indian Country”, s. 122

I vissa av de här novellerna skulle man kunna peka på en viss indignation över white folks som i sina försök att visa förståelse och respekt för indianers kultur i stället reducerar den till små vackra gester och manér – men Alexie är inte bitter. Han verkar inte fastna i det faktum att människor som ställs inför det främmande alltid kommer att reducera det, och att man ur det obekanta alltid kommer att mejsla fram några små beståndsdelar som man anammar medan man kastar bort den komplexa helheten. Alexie är medveten om detta, men i stället väljer han att porträttera människors inneboende vilja och kapacitet till kärlek.

Till och med när Alexie skriver om förtryck och tvångsförflyttningar (”The Sin Eaters”), eller när han ställer föraktet och misstron mellan vita och indianer på sin spets (”Indian Country”), verkar han tycka att alla inblandade har det allmänna bästa i åtanke. De här novellkaraktärerna tror på kärleken; det manifesteras i så gott som varje novell. Det är en befriande upplevelse. En dylik innerlig tro på kärlek är ovanlig i den litteratur som skrivs idag, eller åtminstone i den samtida litteratur som når mina händer. I nästan varje novell finns också oroande inslag av bestående (och tydligt markerat) avstånd mellan människor. Det är den här samlingens paradox – att man kan älska varandra men inte riktigt förstå varandra – men det är en vacker sådan. Jag blir lite perplex av novellerna. Men jag tycker om dem. Njuter av dem. Den här boken är oerhört vacker, men trots det förblir jag lite kluven inför det faktum att novellerna stundom förmedlar en tro på kompromisslös kärlek, och stundom kallt konstaterar att människor trots allt aldrig kommer att kunna komma överens med dem som är annorlunda.

För en tid sedan tweetade Philip Teir om Adam Hasletts You Are Not a Stranger Here, och sa att det kanske är den bästa novellsamling han har läst. Jag i min tur kan säga att The Toughest Indian in the World är den bästa novellsamling som jag har läst. Alexies språk är fenomenalt och hans karaktärer är ovanliga för novellformatet, de är härligt mångbottnade, problematiska. Och det amerikanska samhället djupnar ytterligare under läsningens gång.

Andra bloggar om Böcker, Författare, Litteratur, Noveller, Recension