Tribut: Margaret Atwood

Ända sedan Oryx & Crake och Negotiating with the Dead har jag varit fast.

Atwood grep mig med en obehaglig men spirande känsla i maggropen; är det faktiskt möjligt att skriva böcker som får mig att stirra rakt ut i luften och spärra upp munnen i något som måste beskrivas som otro?

I Negotiating with the Dead, en bok som handlar om att skriva, låter hon läsaren förstå att skrivandet egentligen är en ganska obehaglig plåga. Men att man som författare (eller hon själv i alla fall) samtidigt upplever sig så driven och märkligt priviligierad att man fortsätter ändå.

Nu, i Penelopiaden och The Tent (som har det vackraste bokomslaget någonsin) ser jag att hon problematiserar begreppet berättande genom att sammanlänka tidigare myter med en berättarröst som delvis är hennes egen och delvis en gammal bekant stämma som hon enbart tillför vissa nyanser. I Penelopiaden handlar det om Penelope, Odyssevs’ fru som försöker finna sig i det öde hon tilldelats i Odysséen så som Homeros tecknade ner den.

I The Tent förekommer flera berättande röster som alla verkar som plockade ur en flaska med historier. Atwood skriver:

” […] how sad, to make your way like a snail, a very fast snail but a snail nonetheless, with no home but the one on your back, and that home an empty shell. A home filled with nothing but yourself. It’s heavy, that lightness. It’s crushing, that emptiness” (sidorna 29-30).

Och på samma sätt är det förkrossande hur ens röst kan splittras i flere olika tungor enbart för att påminna oss om att vår stämma sällan är så klar och behaglig som när vi förför verkligheten; en naken och sann röst är ofta obekväm att lyssna till. Atwoods finger ligger precis på pulsen för vår tid. Därav den obehagliga sidan i hennes litteratur.

Har någon annan läst Atwood; vad tyckte ni i så fall?

Technorati » , , , ,


About this entry