Ett stycke upprorisk massa

Jag menar alltså Benjamin. Pojke. Tre år, snart fyra. Upprorisk.

Det finns vissa situationer som släpper lös upproret i honom. För att konkretisera skriver jag en lista:

  • Dymma mamma och dymma pappa vill inte låta honom göra som han vill, även om pojken uppenbarligen tycker att hans vilja borde gälla
  • Dymma mamma och dymma pappa tvättar hans hår (nuförtiden har det dock börjat gå bättre, för Carina har utvecklat en semimutningsmekanism som fungerar rätt hyfsat)
  • Stress, förståelig orsak, ofta är det pappa som inte kan hantera stressen, blir sur tvär och kinkig och då reagerar pojken med att skrika och slå pappa, dymma pappa

Benjamin arg
Nå. Alla som har barn vet att det här är vardagsmat. Alla som har barn med en grymt stark och tydlig vilja vet att det kan vara lite svårt att hitta medelvägar utan en massa skrik och bråk. Men det går. Ofta tack vare mammas visa råd. Eller pappas ingripande, som då oftast går ut på att lyfta upp pojken och föra honom till arrest i sitt rum (sitta tre minuter på en stol med ryggen mot väggen så att han ser ut ur rummet och inte känner sig ensam och övergiven).

De allra flesta grälen förebygger vi dock genom diskussion och kompromisser. Benjamin är skärpt, och han förstår ofta att det inte funkar att göra som han först hade tänkt om det är något orimligt. Det gäller bara att orka förklara det med lugn röst och tålamod. För det mesta går han med på att vi föräldrar gör några modifikationer på hans planer.

Någon med liknande erfarenheter? Hur löser ni konflikter med barnen?

Technorati » , , , , , ,
Andra bloggar om » , , , , ,


About this entry