Sylvia Plath om hösten

Hösten för alltid med sig en Sylvia Plath-lik stämning. Lite vemod, mörka kvällar, blåst, rött och orange, brunt, och en hel del övriga poetiska associationer. Plath är en av dessa författare som jag vill läsa mer av men som jag aldrig verkar hinna med. Men så här om höstarna borde jag ta mig tid. För att introducera henne för bloggare som inte hört talas om henne förr är här en dikt:

Sheep in Fog

The hills step off into whiteness.
People or stars
Regard me sadly, I disappoint them.

The train leaves a line of breath.
O slow
Horse the colour of rust,

Hooves, dolorous bells –
All morning the
Morning has been blackening,

A flower left out.
My bones hold a stillness, the far
Fields melt my heart.

They threaten
To let me through to a heaven
Starless and fatherless, a dark water.

Technorati » , , , , ,
Andra bloggar om » , , , , ,


About this entry