Bland neurotiska bläckfiskar och valar

Det enda jag behövde veta om The Squid and the Whale är att båda föräldrarna i familjen som filmen handlar om är professorer i litteratur och att femtonåringen briljerar med Kafka när han ska ragga brudar. Det räckte för mig att bli intresserad. Faktumet att tonåringen sedan inte ens har läst Kafka är en detalj helt i linje med det fasadbygge som går spikrakt genom filmen och huvudkaraktärernas familj.

Dialogen är skarp, avskalad, nästan pinsam. Stundvis storknar man på godiset för skrattet kommer upp för snabbt. Det är en rolig film. Och oförutsägbar på ett mycket sällsynt sätt. Är man känslig för (synnerligen) ovårdat språk kommer öronen att gå i lås, men gillar man komplicerade privata konflikter och brutalt uppriktiga filmer är detta en höjdare. Inte för inte blev regissören Noah Baumbachs film nominerad till en Oscar för bästa manuskript (som Baumbach dessutom skrev själv).

Intellektuellt vore det stimulerande och inspirerande att vara en medlem av familjen Berkman, men känslomässigt vore det en katastrof som skulle kosta stora summor i terapiavgifter.

Åh ja, just det: titeln på filmen hänvisar till den enda lyckliga händelsen i filmen.
9.5 stjärna / 10

Technorati » , ,
Andra bloggar om » , ,


About this entry