Penelopes egen berättelse

Odyssevs, Telemachos, Zevs, furierna, Sisyfos, Helena av Troja, alla trängs de i Margaret Atwoods Penelopiaden. Främst är det förstås Penelope själv som får sig en egen röst, och det är ingen otvetydig bild hon målar upp av sig själv.

Odyssevs har som bekant dragit ut i krig efter att Helena av Troja har stuckit från sin man Menelaos och slagit sig ihop med Paris. Det tioåriga trojanska kriget blir resultatet. Odyssevs deltar i det och far sedan iväg hemåt. Tyävrr förirrar sig vår förslagne hjälte på vägen, dödar en cyklop, irriterar därmed Poseidon som gör livet surt för honom under ungefär tio års tid framöver. Så efter 20 år kommer han hem för att finna sitt rike mer eller mindre ockuperat av friare till Penelope. Han dödar dem tillsammans med sin son Telemachos, och sedan hänger han de tolv pigor som han tror har bedrivit otukt och annan omoral under hans frånvaro.

Det här är ändå Penelopes berättelse, och allt som är bekant från Odysséen förekommer i Penelopiaden enbart som svaga mytologiska ekon. Romanen beskriver den tid under vilken Penelope hemma väntar på Odyssevs. Är Penelope enbart den fromma och trogna hustrun till den legendariske hjälten Odyssevs? Atwood svarar klart och tydligt nej på den frågan – Penelope skildras som en skarp, listig och framför allt självständig semigudinna som nog längtar efter sin kunglige make, men som klarar av att sköta Odyssevs rike i dennes frånvaro. Ändå får man ibland en känsla av att Penelope trots all den längtan hon har ändå lika ofta hoppas att Odysseus aldrig kommer tillbaka så att hon själv kunde välja friare eller eventuellt även styra sitt eget rike.

Efter Odyssevs avfärd till det trojanska kriget kommer så småningom friarna. Telemachos är i början enbart en pojke och kan inte erbjuda mycket när de börjar dra åt cirkeln kring Penelope. Genom dubbelspel, list och lögner lyckas hon ändå hålla stånd emot dem. Atwoods skildring av Penelope är dubbelt smickrande: jag tycker om Penelope som karaktär för att hon engagerar mig på ett personligt plan, men jag tycker också om henne som litterär konstruktion. Hon lyckas övertyga, helt enkelt. Jag tror på det här perspektivet. Även om Odysséen och andra källor ger en vinkel på Penelopes situation, så känns det ändå som om allt inte är sagt, och att Atwoods inslag i berättelsen fungerar.

Det finns ett djup i den här romanen som transcenderar den vanliga berättarnivån i skönlitterära texter. Penelopiaden stöder sig på myter och får från dem ett osedvanligt starkt narrativ. De grekiska myterna ligger hela tiden som tydlig klangbotten till en berättelse som på det yttre planet handlar om en kvinna som väntar på sin hemkommande man, och den mytologiska bakgrunden ger berättelsen ett mervärde.

Kort sagt är Penelopiaden en driven mytisk berättelse med en dramatisk udd som är svår att inte fascineras av.

Technorati » , , , , ,
Andra bloggar om » , , , ,

Annonser

About this entry