What is it about stories?

Paul Auster (that’s right, Dankku!) höll nyligen ett tal om berättelser och om människornas djupt liggande behov av dem. Det var ett tacktal efter att han emottog Prince of Asturias Prize for Letters, Spaniens främsta litteraturpris. Guardian Books har publicerat talet som en artikel som ni kan läsa här.

Det är bra artikel. Den heter I want to tell you a story, och Paul Auster undrar bland annat vad det är som får en människa att vilja sitta i ett rum med sin penna eller dator under en hel livstid och skriva om saker som aldrig har hänt. Han själv säger att det är det enda jobb han någonsin har velat ha.

Sedan påstår han att konst och litteratur är värdelöst. Många säger att man blir bättre människor av att läsa och ta del av mycket konst. Vad tycker Auster?

Some like to think that a keen appreciation of art can actually make us better people – more just, more moral, more sensitive, more understanding. Perhaps that is true – in certain rare, isolated cases. But let us not forget that Hitler started out in life as an artist. Tyrants and dictators read novels. Killers in prison read novels. And who is to say they don’t derive the same enjoyment from books as everyone else?

Nå, kort sagt: han tycker att litteratur och konst egentligen är helt onyttig eller obrukbar. Man kan alltså njuta av litteratur utan att för den sakens skull utvecklas som (med)människa. Marcel Proust skriver in en liknande passage i den första volymen av sin massiva roman På jakten efter den tid som flytt: En person håller på att dö en plågsam död, och en kvinna blir ivägskickad för att hämta hjälp åt henne. Hon kommer inte tillbaka, och efterhand blir en annan kvinna ivägskickad för att se vart hon har försvunnit. Någonstans längs vägen har den första kvinnan hittat en bok som handlar om en person som håller på att dö en plågsam död och blir så gripen av boken att hon stannar för att sträckläsa den.

Inte vidare empatiskt. Kvinnan kunde nog bli gripen av litteraturen, men brydde sig inte tillräckligt mycket om sin medmänniska för att springa efter hjälp.

Auster menar att även om konsumtionen av skönlitterära böcker håller på att sjunka, så har filmer, dataspel och musik tagit över en del av människornas djupt liggande behov av att ta del av berättelser.

Men varför behöver vi berättelser? Vad är det som gör att litteraturen, konst, filmer och musik är något som alla människor mer eller mindre omger sig av? Läs också Austers artikel; är litteraturen något grundläggande onyttigt eller finns det något egenvärde i att läsa en bok?

Technorati » , , , ,
Andra bloggar om » , , , ,

Annonser

About this entry