Metatextualitet och sånt

Obestämdheter kanske inte är något ord. Det egentliga ordet i engelskan är indecidable.

Vad pratar jag om? Nå, det är en diskussion om vad det egentligen är som ger en text dess egen- eller särart. Försök hänga med. Det blir komplicerat.
Obestämdheten, ambivalensen, ligger i en texts narrativ, och en text bjuder på en eller flera tänkbara världar som kunde stå som möjliga alternativ för det specifika narrativet (det kallar vi miljö eller omgivning). Men narrativet är inte ambivalensen. Ambivalensen ligger i en texts referenser till utomtextuella ramar eller detaljer (det kallar vi intertexter, flirtar med världen utanför det specifika verket). Men refenserna, tydliga eller otydliga, rika eller sparsamma, är inte ambivalensen. Och så vidare.

Ambivalensen, textens indecidable, ligger i textualiteten. Vad i hela friden är då det?

Nå, textualiteten är det som utgör texten som specifik text på ett särskilt sätt. (Jo, det stämmer, I promise.) Textualiteten i en viss text förser oss alltså med information om sig själv, och kan därför liknas vid en annan term, berättargrepp eller bara berättare. Berättaren för händelserna i texten framåt. Så textualiteten är en narrativ struktur som bygger på en inre dynamik. Bla bla bla.

Texten är vad som läses, medan textualiteten är hur det läses.

Den här bloggposten är texten. Någon som vill säga något om textualiteten i den här texten?

Technorati » , ,
Andra bloggar om » , ,
Det här är intressant.


About this entry