En naiv läsupplevelse

Jag har ofta nämnt Sjóns Skugga-Baldur och sagt att jag gillar den starkt. Det är en av de allra bästa böcker jag någonsin har läst. Jag har hittills inte sagt så mycket om varför jag tycker om den så mycket. Nå, här kommer nu ett kort försök till att förklara.

Det finns en passage i Skugga-Baldur som drabbade mig nästan fysiskt. Det är när prästen avfyrar geväret som han ska skjuta rävhonan med (s. 87 i den svenska upplagan). Jag tyckte mig kunna känna rekylstöten mot axeln, och se framför mig de eldgnistor som slungades ut genom bösspipan. Bilden av den sluga rävhonan som kastas upp i luften av skottet… Den här passagen är hela boken i miniformat. Språket är kort, nästan avhugget. Texten är otroligt suggestiv och lockar fram synliga bilder av de karaktärer den handlar om. Med ord som ”vidder”, ”gudomlig”, ”eldgnista”, ”krutsmäll”, ”slungas” och ”sorgmodig” träder hela bokens laddning fram på några korta meningar.

En sak med litteraturen som ofta glöms bort är de känslor som den framkallar. Läsningen blev för mig ett myller av känslor och förnimmelser. Och det är den här sidan av Skugga-Baldur jag fann så förvånande: bokens förmåga att vara mera än enbart intellektuell stimulans. Få böcker lyckas bedöva tanken, och i stället rikta in sitt finger på en känslomässig, själslig sida av läsaren.

Det var lika ofta Sjóns formuleringar som det tematiska innehållet som var orsak till själsligheten. Ett exempel: Prästen Baldur Skuggason. Sjóns berättare fäller inga värdeutlåtanden om prästen utan nöjer sig med att registrera. Till en början är han en ihärdig och slug jägare som jag fattade tyckte för direkt. Nu efteråt förstår jag att det var min farfar jag tänkte på och såg framför mig – en vis och mjuk man med en berättande blick. Skuggason beskrivs med något som kommer mycket nära ett objektivt berättande, men paradoxalt nog förmår texten ändå locka fram en överraskande känslighet både i karaktärerna och läsaren. Senare, allt eftersom berättandet sträcker sig längre bak i tiden och täcker mera av prästens personlighet, målas Skuggason upp som den demoniska präst han är. Vid det här skedet är det inte längre min farfar jag ser framför mig, utan en gubbe med skrämmande ögon och av någon orsak ser jag honom som mycket lång och senig.

När Abba, den unga flickan som lider av Downs syndrom hittas längst inne av det skepp som förlist vid Islands kust, är det inte längre enbart behagligt att läsa den här boken. Eller låt mig formulera det så här: innehållet träffar min läsnerv på en öm punkt. Den moraliska spänningen i boken träder fram: en församlingspräst förkastar Abba men en otroende botanist och örtkännare tar henne till sig.

Sjóns språk är manande. Han manar fram bilder genom ett precist och kraftfullt berättande. I likhet med narrativen i sagorna lyckas Sjón med den svåra bedriften att låta berättaren i boken återge innehållet utan moraliska eller etiska åsikter eller förutfattade meningar. Vilket inte bedövar den moraliska aspekten av romanen, utan tvärtom – den ställs på sin spets. På baksidan av boken står det skrivet: ”På några få sidor lyckas Sjón skapa stark spänning och skildra såväl kärlek som ondska som hämnd.” Och här, precis här, ligger kärnan i boken. Skugga-Baldur presenterar en oerhört stark berättelse för läsaren. Stilen, sagokänslan är viktig och motivet, de karga isländska vidderna tillför läsningen en sällsam atmosfär. Men det är den pussellika och fascinerande berättelsen som i min läsning är kärnan i boken. Boken börjar med händelser som är slutet på den egentliga berättelsen. Sjón har skickligt konstruerat ett omvänt narrativ som bit för bit avslöjar mer och mer av de konflikter som bär upp spänningen.

Technorati » , , , ,
Andra bloggar om » , , , ,
Det här är intressant.

Annonser

About this entry