Pamuk och den andra människan

När Orhan Pamuk tog nobelpriset i litteratur var det en del som tvekade om Svenska Akademien verkligen fattade ett bra eller rätt beslut. Jag tippade redan på förhand att Pamuk skulle vinna, och tycker nu efteråt att det inte kunde ha varit någon annan. Hans litteratur är underbar, och efter de intervjuer jag läst med honom nu efter Nobelfesten träder bredden i hans tankevärld fram än mera.

I sitt inspirerande och högst litterära tal inför nobelfesten, Min fars resväska, talar han bland annat om den andra människan som finns i honom och i alla människor. Han menar att det finns en annan människa i alla och som för författare kommer till uttryck, träder fram, när han eller hon går in i sin skrivlya och tålmodigt börjar undersöka sig själv genom att skriva. Det här tycker jag är oerhört intressant. Fascinerande, rent av. Och konstigt nog en tanke som inte slagit mig förut. Inte på det här sättet. Inte med den här styrkan.

Den andra människan. Vad betydet det? Att man är kluven som människa? Att författare hänger sig åt en aktivitet som kan beskrivas som en sorts framkallning av schizofrena personlighetsdrag? Nja. Inte riktigt. Det är bättre än så: jag förstår det som en möjlighet till oändliga överraskningar. Jag kan överraska mig själv, hitta nya sidor i mig själv. Nya djup. Ja, då menar jag ju förstås att alla andra också kan det. Men nu tänker jag in mig själv i situationen, för det här är hisnande! Jag vill hitta den här sidan av mig själv. Jag vill hitta den skrivande sidan i mig, som Pamuk beskriver så här:

”Att skriva är att klä den introspektiva betraktelsen i ord, det är när människan genom att spana in i sig själv tålmodigt och envist och med glädje undersöker en ny inre värld.”

Och för att riktigt konkretisera det hela, ger oss Pamuk en kort beskrivning av hur det såg ut när han själv gick genom den här metamorfosen, vad ska man kalla det, den här utvecklingen, puppa till fjäril-transformationen:

”När jag satt vid mitt bord allt medan dagar, månader och år rann i väg och på de tomma arken så sakteliga lade till fler nya ord, brukade jag känna att jag hade byggt upp en ny inre värld åt mig själv, att jag, på samma sätt som den som sten för sten bygger en bro eller en kupol, synliggjort en annan människa inuti mig.”

Oooo, vill, vill, vill!

Technorati » , , , ,
Andra bloggar om » , , , ,
Det här är intressant.

Annonser

About this entry