Skriv din tid!

”A book has its absolute truth within the age. It is lived like an outbreak, like a famine. With much less intensity, to be sure, and by fewer people, but in the same way. It is an emanation of intersubjectivity, a living bond of rage, hatred or love among those who produce it and those who receive it. If it succeeds in commanding attention, thousands of people reject it and deny it: as everybody knows, to read a book is to re-write it. At the time it is at first panic or an evasion or an courageous assertion; at the time it is a good or bad action. Later on, when the age is done with, it will enter into the relative, it will become a message. But the judgements of posterity will not invalidate those that were passed on it in its lifetime. […] Books that are handed down from age to age are dead fruit. They had, in another time, another taste, tart and tangy. Émile or The Persian Letters should have been read when they were freshly picked” (Jean-Paul Sartre, What is Literature?, s. 248).

Igen återkommer jag till Sartre och hans bok om vad litteratur egentligen är. I den här passagen talar han om att skriva för sin tid, för sin tidsålder. Om att litteratur gott kan utgå från någon idé i det förgångna eller med framtiden. Men:

”Art cannot be reduced to a dialogue with the dead and with men not yet born” (Sartre s. 244).

En bok, ett konstverk, en tavla kan inte vara en produkt av en tid som man själv inte har upplevt. Det är alltid en reaktion: en vidareutveckling av någonting eller en protest mot någonting. Litteratur är ett försök att fånga just nu, inte en gången händelse eller tidsperiod. Det går inte. Ger man sig in för att skriva om det förgångna, kan det endast vara ett försök att fånga en uppfattning om en tidsperiod. Samma gäller för litteratur som försöker fånga framtiden. Det enda man har utgå ifrån är nuet.

En bok som skrivs idag kommer att ha mest relevans idag. Orhan Pamuks litteratur är kontroversiell precis för att den står i kontrast till den situation som råder i Turkiet idag. Om tvåhundra år kommer författare antagligen fortfarande att inspireras av hans böcker. Men det intryck de får kommer inte att vara desamma som idag. Skiftningen i uppfattningen av verkligheten kommer inte att vara densamma. Som Sartre skriver, det kommer att vara som att smaka en banan som legat i ett fraktfartyg i två veckors tid. Det går inte att jämföra med att plocka en färsk frukt från trädet i Afrika och smaka på den.

”Later on, when the age is done with, it will enter into the relative, it will become a message.” För att nu använda mig av Pamuks litteratur igen, så innehåller hans böcker inga egentliga budskap, utan de innehåller skildringar av verkligheten så som han uppfattar den. Budskap blir det när hundra år har gått och premisserna för att förstå Pamuks verklighet år 2006 har försvunnit. Just nu tillhör Pamuks litteratur inte den relativa sfären, utan den sfär av böcker som står i kausal relation till dagens rådande förhållanden. Dvs. hans böcker har en verklig möjlighet att påverka. Senare kommer Pamuks litteratur att innehålla ett budskap som kan citeras och kommas ihåg som en milstolpe eller ett betydande inslag i diskusionen om Turkiets självbild.

Att skriva sin tid. Det låter komplicerat, men jag tror inte det betyder att man aktivt  och djuplodande måste reflektera över vad som rör sig i samhällets undre, betydelsegivande skikt – även om det nog inte skadar heller. Jag tror att det helt enkelt betyder att man ska vara ärlig och censurfri när man återger sin syn på verkligheten.

Har de som orkat läsa så här långt några tankar att delge oss andra?

Technorati » , , , , ,
Andra bloggar om » , , , , ,
Det här är intressant.

Annonser

About this entry