Anpassningsförmåga eller identitet?

Det finns en bra essä om Imre Kertész, Günter Grass och Joachim Fess i Dagens Nyheter idag. Det handlar främst om Kertész nya roman/essäbok/självbiografi, Dossier K. Utan att desto mera återge innehållet vill jag bara delge er ett citat från essän:

För den som upplevt omständigheter där det är viktigare att äga anpassningsförmåga än en identitet skänker romanformen livet dess genuinaste form. Bara genom att framhärda i sitt eget främlingskap, och alltså insistera på fiktionens nödvändighet, kan författaren frigöra sig från de påtvingande bestämningarna.

För Kertész var det givetvis nazitysklands koncentrationsläger som tvingade honom att uppbåda all den anpassningsförmåga han bara kunde. Och upplevde säkerligen därigenom en grym förlust av både den individuella och den kollektiva identiteten. Hans nya bok är ett försök till svar på den här mångtydiga och svårbesvarade frågan, Hur blev jag den jag är?

Kan vi i dagens individualiserade samhälle fullt av självhävdande drifter, förstå vad det innebär att leva under förhållanden där den egna identiteten krossas, enbart för att ersättas av en tvångsmässig anpassning till de omgivande grymheterna?

Och hur intressant är det inte att fundera på relationen mellan livets fiktionalitet och det främlingskap som man periodvis eller konstant upplever? Kan författare genom främlingskaper producera bättre litterära texter? Är det kanske just genom erfarenheter av främlingskap som fiktionen föds och odlas? Vad tror ni?

Technorati » , , ,
Andra bloggar om » , , ,
Det här är intressant.


About this entry