Vi skriver för att övervinna förgängligheten

Svaret på frågan ”Varför skriver vi?” kan vara lika mångfacetterat och tvetydigt som det kan vara enkelt och självklart. Margaret Atwood formulerar i Att förhandla med de döda ett intressant förslag till svar på frågan:

[…] hypotesen är att inte bara en del utan allt författande som är skönlitterärt, kanske allt författande över huvud taget, innerst inne motiveras av rädsla för och fascination av den egna dödligheten

Det är en färd till Underlandet, menar hon, en strävan efter att föra med sig någon eller någonting tillbaka från dödsriket. Ett sätt att i tanke och teori möta döden och försäkra sig om att man lever kvar efter den. Atwood frågar sig:

Varför skulle det vara just författandet framför alla andra konstarter eller media som är så nära förbundet med oron för den personliga, slutliga utplåningen?

Ett möjligt svar är att författandet, nedtecknandet, skrivandet, är bestående. Ett skrivet ord kan bestå i tusentals år, citeras, parafraseras, kommas ihåg. Andra konstformer, såsom dansen eller musiken överlever sällan själva utförandet. Denna slags konst utövas i stunden, vilket också är en attraktiv tanke: att ett uttryck för känslor eller tankar enbart lever i denna stund, för att i nästa ögonblick vara försvunnet. Men författandet fångar och förevigar själva rösten. En djupt liggande tanke i författandet, det kan antagligen ofta ligga på det undermedvetna planet, är: Min röst kan leva vidare, jag kan övervinna min egen död. Tjechov ger oss ett sinnliggörande exempel på den här svårgreppbara idén:

Ni vet hur det är när en melankoliskt anlagd människa befinner sig ensam med havet eller överhuvudtaget i en natur som ter sig storslagen för honom. Av någon anledning blandas alltid med denna melankoli en övertygelse om att han kommer att leva och dö i obemärkthet, och han griper mekaniskt efter en penna och skyndar sig att skriva sitt namn på första bästa ställe. (En okänd människas berättelse, Wahlström & Widstrand 1981, s. 178-179)

Med det skrivna ordets hjälp försäkrar vi oss att någon kommer att se vårt nedtecknade namn, någon kommer att se att vi har funnits på en viss plats under en viss tid. Vi vill inte leva och dö i obemärkthet.

Det skrivna ordet, bevarandet av rösten, är att upphäva eller tappert försöka bekämpa den rädsla som förgängligheten orsakar oss. Litteraturen blir en hand som sträcker sig bortom vår egen död för att greppa tag i framtida läsare, framtida medmänniskor och skaka om dem för att visa för dem att vi en gång har funnits här för att nedteckna våra liv.

Atwood talar om skrivandet som bevarandet av rösten. Hon förtydligar:

[…] det som är nedskrivet blir ett protokoll över rösten och det rösten oftast gör – till och med i de allra flesta korta lyriska dikter – är att den berättar, om inte en historia, så i alla fall en kort minihistoria. […] Rösten rör sig genom tiden, från en händelse till en annan, eller från en iakttagelse till en annan

Vår röst fångas i våra nedskrivna protokoll, våra romaner, våra dikter, våra dagböcker och memoarer. Vi skriver för att försäkra oss om att även om ingen ser oss i själva utförandet, så kommer någon en gång att höra vår röst i det som vi har skrivit.

Ovidius får avsluta resonemanget med två strofer från Metamorfoser:

Trots det kommer ödet att låta mig få behålla min röst
Och genom min röst kommer jag att bli känd.

Technorati » , , , , ,
Andra bloggar om » , , , , ,
Det här är intressant.


About this entry