Ny nordisk litteratur, en översikt

Den nya nordiska litteraturen, säg 1995 och framåt, präglas av ett märkligt symbiotiskt tillstånd mellan postmodernism och någonting helt annat, ska vi nu för enkelhetens skull kalla det en återgång till klassiska teman såsom myt och saga. Som exempel på denna senare typ av litteratur kan nämnas Roy Jacobsen med Frost, Sjón med Skugga-Baldur och Jo Hermann med Hos Hades. Den finlandssvenska Kjell Lindblad kan även han sägas närma sig ett sagoartat sätt att skriva med sin roman Drömd. Det är ändå det postmoderna perspektivet, eller jag kallar det hellre icke-perspektivet, med representanter som Erlend Loe, Jan Kjaerstad och Lotta Lotass som är vanligare. Lotass verk kan i viss mån kallas för postmoderna sagor.

I Danmark publicerades förra året ett märkligt litterärt verk vid namn Selvmordsaktionen. Så vitt jag förstår står inget författarnamn på omslaget till boken, utan man hänvisar till en website, clausbeck-nielsen.net, för mera information om vem eller vad som står bakom boken. Det är fråga om en bok som återger eller konstruerar två danska mäns (de kallar sig Nielsen och Rasmussen) resa till Irak i ett försök att införa demokrati. På omslaget står dessa danskar på gränsen mellan Irak och Kuwait, iklädda kostymer och slipsar, bärandes på plåtlåda med texten The Democracy – destination Iraq. Grejen är den att ingen vet om det här verkligen har hänt, eller om det är fiktion, eller om det är en dokumentär skildring, en halvsanning, en fars, en fiktiv politisk roman eller om det är en kritik av USA:s Irak-politik. Det är en postmodern hybrid mellan flera olika former och stilar. Och det är kontroversiellt. Och det blev nominerat till Nordiska Rådets litteraturpris 2006. Boken lär ha mycket goda litterära kvalitér. Nu har man börjat tala om en blandgenre mellan fakta och fiktion, som ju då självklart blir att kallas faktion. Tyvärr har jag inte läst den här boken, men ska småningom försöka få tag på den.

Medan 80-talsromanen höll på att implodera i självmedveten hybris, födde 90-talet fram författare som hejdlöst skrev bort sig från de akademiska fälten; Erlend Loe, Mikael Niemi, och kanske dem främsta av dem, Nick Hornby, även om han inte är en nordisk författare är han ändå en förebild för många yngre författare på nordiska breddgrader. I svenskfinland har vi Mathias Nystrand som kan sägas representera hornbyismen.

Vad står då den nya tidens nordiska romaner för? Renodlad postmodernism, om det uttrycket trots den uppenbara självmotsägelsen kan användas? Postmodernistisk modernism, en återgång till något slags värdesystem, men ett helt nytt sådant byggt på subjektiva skalor? Det verkar vara svårt att greppa det sena 90-talet och första hälften av 00-talet och få till stånd en enhetlig analys i samma stil som de relativt överskådliga analyserna av t.ex. 60-, eller 70-talet.

Technorati » , , , , , , ,
Andra bloggar om » , , , , , , ,
Intressant?


About this entry