Kandres torn

Nåja, nu är vi framme i Stockholm. Ska bli skönt att vara här några dagar.

Jag håller som tidigare sagt på att läsa Mare Kandres Xavier. Det är riktigt svindlande hur mycket man kan få in i sina ord. Kandre skriver symbolik. Jag ska återge en del av ett stycke som handlar om Xavier som går in i ett hus, flera hundra våningar högt, stiger in i en hiss med en dörr som ser äldre ut än själva hisschaktet:

” […] han var lite av den pinsamma övertygelsen att denna hans kompletta likgiltighet inför de kvinnor han av och an ställts inför i verkligheten hade sin grund i att den rätta fanns därute, och att han vid blotta anblicken av henne genast, instinktivt skulle veta, att allt då äntligen skulle falla på plats, att polletten skulle falla ner, att fjällen därmed en gång för alla skulle falla från hans ögon –
Ja, detta och ofantligt mycket mer for genom hans huvud medan han darrande av dödsångest såg sin egen smärta mansgestalt speglad i den trånga, fågelbursliknande hissens glasväggar.”

Sidorna innan det här stycket går Xavier och söker efter en kvinna, Kvinnan, som han sett springa omkring på stan. Det verkar som om han skulle behöva räddas, som om han inte är komplett utan den här kvinnan, Kvinnan. Den stora byggnaden påminner om ett medeltida torn, men det är inte prinsessan i tornet som behöver räddas, utan tvärtom är det Xavier själv som behöver räddas, det är han som är en fågel i en bur, darrande av dödsångest. Som Kandre skriver, ”Han var fast.”

Technorati » , ,
Andra bloggar om » , ,


About this entry