Oz & Co.

Jag inhandlade en hel stor hög med böcker under bokreans förbeställning. Truman Capote, Hjalmar Bergman, Kafka-biografi, Haruki Murakami, Merete Mazzarella, Amos Oz, mm.

Jag började med Amos Oz. Det var med en ljuv känsla jag började läsa En berättelse om kärlek och mörker. Egentligen hinner jag inte läsa något annat än sånt vi läser på uni, men jag bara måste. Jag har väntat på den här boken länge. Den är underbar. En självbiografisk berättelse (som ändå känns otroligt mycket som fiktion) om en uppväxt i Israel. Här berättas om det unkna men trygga huset i vars bottenvåning lille Amos växte upp. De gamla, sargade kvarteren i staden Jerusalem som fortfarande andades ut all dess dramatiska och tragiska historia. Oz beskriver Tolstojkulten från Ryssland som levde vidare bland hemflyttade judar; gamla gubbar som strosar omkring på gatorna som kopior av Tolstoj, vita skjortor, gamla säckiga linnebyxor med hängslen, de enorma skäggen och de plirande ögonen bakom glasögonens linser. Den akademiska atmosfären i Jerusalem under den här tiden (40-talet) verkar ha varit berusande, världsberömda professorer i alla knutar, författarstorheter som minglade med judiskt husfolk och deras barnakullar, bibliotek som innehöll hela den judiska, den västerländska och den orientaliska litteraturhistorien.

Boken känns nästan för härlig: det känns som om det liv som beskrivs här, det samhälle som beskrivs, inte längre är möjligt. Postmodernismens förvirrade tid har splittrat alla möjligheter till den här typens myllrande världsåskådning, full av nyfikenhet, entusiasm över alltings kontinuitet. Jag skulle vilja nå fram till bokens allt överskuggande känsla av att livet verkligen rymmer enorma mysterier.

Technorati » , , , ,
Andra bloggar om » , , , ,
Intressant?


About this entry