Fåordigt

Ord kan innehålla så mycket, även när de till antalet är få. Språket är rikt, även när det är så förtätat att orden knappt bildar en mening ens. Ta den norska poeten Tor Ulven, som denna gång får utgöra exempel på stram modernistisk diktning som i all sin ordfattighet ger upphov till rika bilder:

Personsøkeren
piper

Du er ønsket
til et

eksperiment.

Åtta knappa ord, men Ulven målar upp en bild av en (i min läsning) jäktad läkare, advokat, konsult, el.dyl., och på något vis får man känslan av att han har bakat in en kritik av samtidsandan i dessa åtta ord. Det är effektfullt. Dessutom ger ordet eksperiment dikten en obehaglig stämning, tycker jag.

Eller en annan dikt, som jag tycker speciellt mycket om:

Din kjærlighet
har to hoder.

Det ene
skriker.

Åtta ord. Jag ser framför mig någon som är förälskad på gränsen till galenskap, som samtidigt upplever en saliggörande kärlek och en malande känsla av desperation, olycka, sorg. Så där att det gör ont. Det ena huvudet skriker.

På ett seminarium för kritiker häromdagen sa någon dansk att det första han la märke till när han läste samtida finsk poesi (i översättning antar jag) var hur mycket ord dikterna bestod av, svulstigheten i språket. Vad månne det beror på? Kanske finnarna inte är lika bra på att deschiffrera höga nivåer av abstraktion. Det är väl tryggare med dikter som inte döljer en massa stuff bakom orden –

Tor Ulven igen:

Skjelettet
er en enklere form
for menneske,

uten sangstemme, utan
klage.

Dikterna är tagna ur en samlingsvolym, Det verdilöse, De norske Bokklubbene, 1993. Tor Ulven begick förresten självmord. Lita inte på poeterna.

Technorati , , , , ,
Andra bloggar om: , , , , ,


About this entry