Samuel Beckett #1

Samuel Becketts dikter är märkliga. Ofta lika kryptiska som döenkla. Jag är mycket förtjust i dem. Han har en förmåga att med några få ord nagla fast tendenser i den moderna tiden. Som här till exempel:

ni misstar er
som säger aldrig mer
fort
säg det igen

Det är en dikt utan titel från en samlingsvolym jag köpte häromdan, utgiven av Albert Bonniers förlag i Delfinserien.

Vad vill Beckett då säga? Rent specifikt, ingen aning. Men rent generellt tycker jag att det handlar om människans tendens till att förneka saker och tro att man kan hindra misstag från att ske igen. ”ni misstar er / som säger aldrig mer”, är det inte ett sätt att uttrycka faktumet att historien verkar upprepa sig själv, och att man inte kan förneka eller förhindra misstag, tragedier, genom att vifta undan dem och självrättfärdigt proklamera aldrig mer?

Beckett svarar: ”fort / säg det igen”. Det verkar som om det som aldrig ska hända mer trots allt har hänt, eftersom Beckett uppmanar dem(/oss) att säga ”aldrig mer” ännu en gång. Varför skulle han be dem upprepa sig om inte för att peka på det orimliga i att tro sig kunna förhindra saker från att hända?

Ska vi då dra paralleller till det 1900-tal som Beckett levde och verkade i kommer jag först och främst att tänka på judeförintelsen. Hela Europa svor unisont efter fyrtiotalets massaker: aldrig mer! I dag kan man i tex. Frankrike rapportera om de intensivaste antisemitiska uttrycken och utbrotten sedan andra världskriget. Finns säkert flera exempel (kommer ni på några?).

Nåja, herr Beckett. Några fler lektioner i märkliga mänskliga mekanismer?

Andra bloggar om » , , , , , ,
Intressant?


About this entry