Baudelaire & Sisyfos

Jag håller på att läsa en fantastisk bok av Kristoffer Leandoer som heter Huset som Proust byggde. 200 års fransk modernism. Och ja – det handlar alltså om modernism i fransk litteratur, med avstamp i Gérard de Nerval vars dikter är de första som kan kallas rent modernistiska. Hans lyrik bröt mot klassicismen i och med att den inte kan eller behöver tolkas utanför sig självt. Det var dock först långt efter Nervals död som hans modernistiska ådra blev uppmärksammad.

Leandoer kommer givetvis även in på Charles-Pierre Baudelaire, som skämtfullt och med viss sanningshalt kallas för Gudfadern. Dennes diktsamling Les Fleurs du Mal (1857), Det ondas blommor, betraktas allmänt som startskottet för modernismen (trots alltså att de Nerval levde och dog före Les Fleurs ens kom ut). Även om den inte kan sägas vara rent modernistisk, så var det där som de främsta modernisterna (som kom först några decennier senare) fann sin inspiration. Mallarmés, Laforgues, Rimbauds och många andra modernistiska poeters produktion skulle ha sett radikalt annorlunda ut utan Baudelaire.

Baudelaire - Les Lfeurs du Mal

Jag blev ivrig att läsa om Det ondas blommor, så nu delger jag er en dikt från denna fascinerande samling. Dikten heter Vanlottad och i den förekommer min favorit bland de grekiska myterna:

Din kraft skulle behövas, Sisyfos,
för den som söker vältra upp med bräcklig
arm sådan tyngd! Hur vi än mödar oss
är konsten lång, och tiden otillräcklig.

Långt bort från marmorvårdars hyllningskör,
mot en förgäten kyrkogård för stumma
ser jag mitt hjärta skrida fram, och hör
en sorgmarsch från dess florbehängda trumma.

— Ett otal smycken sover i sin grav
i jordens mörker eller glömskans hav
som inte nås av hackor och av lod

och hemligt, i sin djupa ensamhet
utbjuter mången blomma sin klenod
av milda dofter varom ingen vet.

Här finns flera nyckelord som är typiskt baudelairska: tid, kyrkogård, sorg, grav, mörker, glömska, ensamhet. Kopplingen till det mytiska som kommer direkt i diktens början är en av de klassicistiska redskapen för att få in djup och tyngd i den skrivna dikten. Där ser man Baudelaires traditionella sida. Den andra, modernistiska sidan är mer subtil. Svårare att få syn på, om man inte har stor litteraturhistorisk kunskap. Jag har inte det, även om jag önskar att jag hade det. Så kanske om fem år återkommer jag med en analys av vari det modernistiska i Baudelaire består. Kanske. Dikten är förresten skriven som en traditionell fransk sonett, 4+4+3+3. Det vet jag i alla fall, hah.

Vad tycker ni om dikten?

Andra bloggar om » , , , , ,
Intressant?


About this entry