Författaren och samtiden

Jag läser som tidigare nämnt Kristoffer Leandoers Huset som Proust byggde. En textrad i ett kapitel som handlade om författarnas syn på omvärlden under den franska modernismens 1890-tal, fick mig att haja till.

[…] att förlora var en hederssak i en värld som endast gick att besvara med ett nej (s. 102).

Jag undrar hur det är idag? Går vår värld att besvara med annat än ett nej? Jag skulle nog svara ja på den frågan. För femton, tjugo år sedan skulle svaret förmodligen ha blivit ett rungande nej, eller sedan, ännu värre, en total likgiltighet gentemot frågans implikationer. Vad spelar det för roll om jag tar ställning till samtiden genom att svara ja eller nej? Postmodernismens inflytande verkade till mycket bestå av en passiverande illusionslöshet om att allt saknar betydelse.

Men i den franska modernismen tog författarna ställning, trots att det stod i kontrast till samtidens melodi: de ställde sig på förlorarnas sida. De prostituerade, barnen, de hemlösa, de fattiga. (Det låter lite som Jesus, för att nu karikera lite.) Och genom att ställa sig på förlorarnas sida sa de nej till hela sin samtid, det pompösa borgerliga samhället.

För att anknyta till en diskussion som vi har fört på Gustafs blogg: är författaren beroende av samhället/sin samtid i sitt skapande och sitt författande?

Andra bloggar om » , , , , , ,
Intressant?

Annonser

About this entry