På bussen

I morse när jag satt på bussen på väg till stan såg jag en man i en gul jacka och en gammal kvinna i en grå jacka stå och vänta på en hållplats. De steg på bussen samtidigt, men de verkade inte ha någonting med varandra att göra. Kvinnan gick genast för att sätta sig på sin plats, ganska långt fram i bussen, utan ett ord till mannen. Mannen i gult blev kvar hos chauffören för att betala för resan. När han sedan hade betalat gick han rakt fram till den gamla kvinnan, gav henne en biljett och gick sedan snabbt till bussens bakre del. Utan ett ord till kvinnan. Det var riktigt förbryllande.

Jag kunde inte komma fram till någon annan lösning än att kvinnan var mannens mor. Han kan inte ha varit en vårdare. Han verkade vara för känslokall för det. Det kan ju inte ha varit bara vem som helst, eftersom han köpte en biljett åt kvinnan. Det kan inte bara ha varit någon som hjälpte henne att köpa biljett, eftersom även de mest tystlåtna brukar säga ett ord eller två om man blir tillbedd att hjälpa någon äldre människa.

Men sen då – varför satt han inte bredvid sin mor? Varför hjälpte han inte henne till sin plats? Varför sade han inget åt henne? Varför sade hon inte något åt honom? Inte ens på busshållplatsen stod de bredvid varandra, utan en bit ifrån. Hela situationen utstrålade en stor distans. Det var riktigt märkligt att se hur de betedde sig.

Av någon orsak kom jag att tänka på det som Nina Persson i The Cardigans sjunger i en låt: ”Oh, how can it be, sweet mama tell me why / why all love’s disciples have to wither and die.”

Andra bloggar om » , Människor, , Observationer,


About this entry