Vad jag tycker om i dikter och poesi och varför det är så märkligt att läsa

Jag tycker om den där innerliga, men inte lika innerliga som spontana känslan när man läser en dikt som talar till en, dikten talar till en, men inte lika mycket talar som insinuerar, pockar på, understryker vissa saker i sig själv som väcker något i läsaren, i mig själv, i andra och alla. Låt sedan poesins ord foga bild till bild och så beskriva, väcka, tala, viska.

Jag tycker om att se raderna på pappret, först föra fingret över dem och sedan ögat och sedan tanken.

Jag tycker om att tänka på raderna, diktens rader, orden, som små partiklar av liv som jag andas in, andas ut, andas in, andas ut, och för varje rad jag andas blir dikten mer och mer jag.

Jag tycker om att tänka på att det är märkligt att läsa. Att det döda pappret och bläcket kan väckas och genom en blick och en tanke bli någonting odött.

/

Genom din rad kan katarsis bli mitt -, skulle jag säga till den poet som frågar mig om vad dikten är.

Annonser

About this entry