En artikulativ son del 17

Ronja-Liv, Benjamin & jag går på parkeringen på väg hemåt. En bil kör förbi oss. Benjamin säger:

”Vi var nära att bli döda.”

En stund senare:

”Tänk om vi skulle vara döda. Då skulle mamma komma hem och ropa på oss.” En dramatisk paus. Och sen igen: ”Men ingen svarar! Och hon skulle säga: Höhh, va e de här nu då? E dom döda, eller så?”

En stund senare:

”Pappa, när man dör, sätter man benen i en låda då? Eller sätter man hela människan? Jag vet att när man dör, så då slutar hjärtat att slå. Blodet stannar. Sen dör man.”

Killen är ett geni!

Lite abnormt med den här dödstematiken hela tiden, men jag gillar det. Underbart att se hur hans tankar flyger och far.

Andra bloggar om » , , ,


About this entry