Vad ska barnen läsa?

Dagens Nyheter intervjuade nyligen litteraturpedagogen Lena Kjersén Edman, som talade om vikten av att förstå vuxenansvaret i att föra vidare ett litteraturkanon till elever och barn. Enligt henne är det en märklig och rent av felaktig tanke när någon lärare eller vuxen uttalar sig om att det inte är någon större skillnad på vad barn läser, bara de läser någonting. Hon jämför det med det vanskliga i att säga åt ett barn att de kan skippa maten och äta godis i stället, bara de äter någonting alls.

Jag håller definitivt med om att det finns ett ansvar i att se till att böcker av ett visst värde förs vidare genom att lärare och vuxna hjälper unga elever att hitta fram till dem, och förstå dem. Vad för böcker man sedan ger åt barnen är en annan fråga som det garanterat finns nästan lika många åsikter om som det finns lärare. Försök till ett enhetligt nordiskt litteraturkanon finns nog under arbete (kanske på fler än ett håll), och gott är ju det.

Själv minns jag inte så mycket från modersmålsundervisningen i högstadiet eller gymnasiet. Jag kommer faktiskt inte ihåg en enda bok som vi läste i undervisningen. Vilket är synd. Under de senaste åren har man visserligen betonat litteraturen mera än under mina skolår (som ju inte är mer än sju år sedan), men jag tycker ändå att det skulle ha varit roligt att komma ihåg någon läsning från den tiden och se att det inverkade på min senare läsning. Nu vet jag inte om jag kan säga att jag ser ett klart samband mellan modermålsundervisningen i skolan och min läsning just nu.

Kjersén Edman ser läsningen som en kumulativ process där barndomens sagor har en inverkan på den senare läsningen. Det låter som en vettig syn på saken. Min läsning av C.S. Lewis Narnia-böcker och Jules Verne-böcker har definitivt satt sina spår i min läsning. Myt- och sagovärlden intresserar mig fortfarande (jag vill själv skriva en barnbok någon gång!), och även om jag inte läser mycket sci-fi, så är jag mycket intresserad av den tidiga teknologiska utvecklingen i skiftet mellan 1800- och 1900-tal. Vilket är precis där Vernes romaner placerar sig.

Jag ska försöka hjälpa mina barn att läsa goda böcker som kan ge mersmak senare i livet. Ulf Starks barnböcker tycker jag är ypperliga exempel på hur mångtydiga och djupa barnböcker kan vara. Jag har redan läst Göran och Draken (som inte bara anknyter till hjältemyter, utan även ger en bild av vad mod och rädsla är) med Benjamin ett antal gånger, och funderar på att börja med någon ny snart.

Här ser vi hur Ronja-Liv redan bekantar sig med Amos Oz. Det är strongt, tycker jag, även om jag ska rekommendera ett lite lättare inträde i litteraturens värld.

Ronja & Amos

Vad har ni för erfarenheter av läsning i skolan? Någon som kommer ihåg bra exempel/skräckexempel på hur och vad lärarna försökte få er att läsa?

Andra bloggar om » , , , , , ,
Intressant?

Annonser

About this entry