Johannes Anyuru

Jag fick Johannes Anyurus senaste diktsamling Omega av Marie (tack!) när jag fyllde år tidigare i veckan. I dag tog jag mig tid att på bussen läsa genom den. Jag fastnade konstigt nog för de fyra sista raderna i en dikt som var lite längre än så.

Våra namn
är ljudet
som våra vingar
gör

Det var vackert sagt. Fint sätt att koppla våra namn till en metafysisk nivå och göra dem till mer än bara kombinationer av bokstäver. Det känns nästan gudomligt att heta någonting.

Annars är Omega en samling som gjorde mig lite paranoid på tv- och satellitstrålar och glad över många små vardagsbetraktelser som Anyuru ger ett osedvanligt och ibland pirrigt djup.

Rekommenderas, jo.

Andra bloggar om » , , , , ,

Annonser

About this entry