Poesin och landskapet

Jag skriver det här som en fortsättning på min läsning av tidskriften Horisonts underbara Ryssland-nummer med temat Poesin och landskapet. Läs det om ni har möjlighet.

Först, två bilder:

En åttaårig pojke sitter på harven bakom en traktor. Det är en solig eftermiddag april. Traktorn är grannblå och rostig. Bredvid pojken sitter farfar med sin sneda och beigefärgade skärmmössa och ser ut över åkern. Han vänder ner blicken mot potatisarna som ligger i behållaren på traktorns plog. En gång per sekund tickar traktorn till och markerar planteringstakten. När potatisarna är planterade väntar farmor med smörgåsar med ansjovis och ägg.

En man stiger ut i korridoren och ser sig omkring. Han letar efter sin bror. Bland alla människor ser han plötsligt ett bekant ansikte. Några sekunder senare hugger det till i mannens hjärta. Broders ansikte är vridet och hans ögon är röda av alla torkade tårar. Förvirringen som uppstår när glädjen över återseendet och sorgen över en stor förlust blandas ihop och rörs om är svår att hantera. Farfar dog i morse. Min första tanke är hur glad jag är över att han hann träffa sitt första barnbarn.

Jag kommer så tydligt ihåg vissa händelser och situationer i min barndom. Ibland är det fråga om Replots skärgårdslandskap eller min farfars brors gård på den österbottniska landsbygden. Andra gånger väcks barndomsminnen från Savolax till liv.

Under läsningen av Horisont 1/2007 slog det mig att en bra eller stark läsupplevelse ofta får mig att associera till de här landskapen eller till de människor som fanns med i min barndom. En del av dem finns kvar, andra är döda. Min barndoms landskap följer med mig, även nu, någonstans, latent.

Och det är poesin, litteraturen som ofta får återuppliva dem.

Poesi är att skapa nya, osynliga landskap. Men lika ofta återför poesin oss till gamla, bekanta landskap. En del av poesins funktion och livskraft är att den förmår återuppväcka landskap som vi fysiskt sett omöjligt kan återse, men som vi med poesins och minnets kraft åter en gång lär känna.

Efter att jag har blivit förälder rivs min egen barndom upp, och som följd reflekterar jag mera över den än tidigare. Jag brukar ibland också tänka på hur min son eller min dotter kommer att tänka tillbaka på eller komma ihåg de här åren här i Vandas Myrbacka. Är det här ett landskap som de kommer att minnas med värme eller med något annat som inte är lika smickrande?

Andra bloggar om » , Horisont, Landskap, , , ,
Intressant?


About this entry