Capotes bulldozer

Truman Capotes bruk av språket i In cold blood (Med kallt blod) är som en långsam och kraftig bulldozer. Det går stadigt och långsamt framåt, men samtidigt vet man att det måste gå långsamt. Att långsamheten döljer en ovanlig malande tyngd.

Skildringen av de råa morden på en familj i Amerikas Midwest anno 50-tal, Kansas för att vara exakt, är återhållsam och precis. På ett fascinerande sätt lyckas Capote levandegöra en död familj utan att han någonsin ens har träffat dess medlemmar. Och hur kan man inte tycka om en bok som innehåller sådana här människobeskrivningar:

Det var som om huvudet hade kluvits i två halvor som ett äpple och sedan hopfogats med en bråkdels förskjutning. Något åt det hållet var det också som hade inträffat; de något sneda dragen var resultatet av en bilkrock 1950 – en olyckshändelse som hade kommit det smala ansiktet med den långa hakan att luta, med den vänstra sidan något längre än den högra, så att läpparna hade blivit smått skeva, näsan satt snett och ögonen inte bara hade råkat ur jämnhöjd utan också blivit olika stora, på så sätt att det det vänstra faktiskt hade fått en ormlikt buktande form, med en giftig, sjukligt blå glimt som, trots att han hade förskaffat sig den ofrivilligt, tycktes varsla om en bitter utfällning på bottnen av hans natur.

Medan jag läste det här stället kom jag att tänka på filmen Sling Blade med en fantastisk Billy Bob Thornton i huvudrollen. Där har vi också att göra med ett amerikanskt midwestsamhälle.

Andra bloggar om » , , , ,


About this entry